Min mor och hennes nära vän Olle (en i många avseenden väldigt rekorderlig familjemedlem och svart dvärgpudel) har inte många hemligheter för varandra. Nyligen lärde hon Olle att man genom köksfönstret kan beskåda en hel liten värld, och med lite flyt även hans husse. Lika logiskt är att första gången han, påhejad av mor, hoppade upp i fönstret fick beskåda min far lasta ur saker i bilen som stod parkerade på gatan. Succé.

Problemet är att Olle är en mycket naiv och optimistisk hund, som ogärna erkänner faktumet att husse inte kommer stå på gatan varje gång Olle tar steget upp för att spana. Men skam den som ger sig, och jag har vid flera tillfällen gått förbi köket och sett den lille stå och förhoppningsfullt studera gatan och dess innehåll.

Det är inte bara Olle som håller utkik, även jag känner igen mig i hans sökande. Jag lever i förvissningen att om jag bara håller ögonen öppna kommer jag belönas för mitt tålamod och upptäcka något som får också mig att gny högt av lycka, springa fram och tillbaka genom lägenheten och studsa frenetiskt vid ytterdörren.