Att förlora en vän

Raybans Warfarer är både en tidlös glasögonmodell och en hipsteraccessoar lika nödvändig som den neonfärgade Cut/Copy-tröjan jag inhandlade på Uniqlo igår. Den senare har förvisso redan fått mig att se en man i medelålderskris i spegeln — här på HKUST går pojkar födda 1988 runt i finskor och Tommy Hilfiger-pullovers som om de redan är semesterfirande affärsmän. Solglasögonen däremot var inte lika kontemporärt ängsliga, utan prydde både mig, Dylan, Micha Barton och alla vi känner.

Besvikelsen var med andra ord stor när jag idag fick lägga dom ovanpå skåpet, där de i sällskap med mina två stora påsar havregryn kommer att leva några ensamma månader innan de överges när jag flyttar ut. Jag ser dom inte, har inte hjärta att slänga dom – ännu – men kommer aldrig att ha med dom att göra igen.

De inhandlades min tredje dag i Hong Kong, bakom ett skynke vid Stanley Market. 60 dollars kostade dom inklusive logotyp tryckt på glaset, metallemblem till synes fästa på vardera skalm och med adrenalinet från en bra prutinsats pumpande. De var tortoise-färgade, häftiga och naturligtvis UV-skyddade. Tre timmar senare hade ena metallemblemet lossnat och mindre än tjugofyra timmar senare även den andra. De andra skrattade, men jag applicerade istället ett ännu starkare emotionellt värde på mina vingbrutna bågar. De var trasiga, men det är vi väl alla?

När jag så efter sju veckor beslutade mig för att gå till ett laboratorium på skolan för att kontrollera hur mycket glasen egentligen skyddar mot den sydostasiatiska solen väntade ett besvärligt besked. De två kufiska 40-nånting-tyskarna låste upp dörren och släppte in mig i vad som såg ut att vara öppningsscenen till en postapokalyptisk film om experimentet som gick fruktansvärt snett. Jag sträckte fram mina bruna följeslagare, de startade något avancerat program på dator och slog på en dyr manick. Mätarna började dansa på skärmen och jag höll tummarna.

This is dangerous! You should not use these at all. This is bad for your eyes! Throw them away, these are dangerous!

Chefstysken hade vaknat till liv av mina förundransvärt dåliga Rayban Wayfarers. Mina farhågor hade besannats. Det fanns inget UV-skydd alls. Det är bara mörk, genomskinlig plast. Som gör att ögonlinsen vidgas, och istället släpper in mer solljus och UV-djävulskap i ögat. Direkt skadligt, till och med.

Jag tog i hand med de två herrarna, lade ner mina så kallade solglasögon i den billiga tygpåsen de kom i, tittade upp mot den mulna himlen och tänkte att de små åtminstone inte behövde utstå skammen att överges i solsken. Jag smekte dom genom det tunna tyget och stoppade undan dom i jackfickan. Tack för allt, kompis.

6 Responses

  1. Lancia skriver:

    Men fy vilken sorglig berättelse, och det gör ännu mer ont eftersom man vet att den är sann också. :(

  2. A. skriver:

    ”De var trasiga, men det är vi väl alla?”
    Ett inlägg bestående av ren poesi – BRAVO!

  3. Fredric skriver:

    Jag gråter lite. Det är så fint!

    Då kan man tänka tillbaka på mina Raybans jag köpte på Hultsfred. 50 pix. Plasten tålde inte solen, de började smälta lite och gick av på mitten. :(

  4. david skriver:

    Hihi, jag fnissar högt fredric! Tack för fina kommentarer och motta mina kondoleanser för dina döa brillor

  5. Calle skriver:

    Allvarligt, uppsökte du några forskare på universitet som hade utrustningen som krävs för att mäta UV-skyddet i ett par solglasögon?

    Det låter som en dålig roman. Sluta skarva! Eller egentligen inte, en bra lögn är en lögn som förbättrar historien.

  6. david skriver:

    Det stämmer din jävel! Frågade runt var i stan man kunde kolla en upp sån sak, så sa en lirare att det kan man göra på skolan. Helt vrickat såklart, men det var ju bara att knata dit. Kanske strålskadades jag i smyg och tynar bort, då får du äta upp dina ord calle!

Leave a Reply