Gumman och nycklarna

Museet var en trevlig eftermiddag. På grund av att det obligatoriska hamburgarintaget blev vi sjukt försenade och istället för att knata runt i grupp blev det bara jag och Micke. Vi talade om konstens innebörd, skrattade och såg solen gå ner över Hong Kong. Det hela var kanske lite väl romantiskt, men på det stora hela riktigt soft. Det bjöds på en hästutställning, några bättre gravgåvor och lite läcker kontemporär konst som tycktes vålla fysiskt obehag hos Michael.

Väl hemma stod valet mellan att reprisera gårdagen eller att stanna hemma och återhämta sig. Först behövde hungern kväsas och middagen inhandlades på den närmaste restaurangen/kantinen/serveringen/syltan som ligger bara upp för gatan. Man väljer mellan fyra olika sorters nudlar, sen får man kasta på lite dumplings och grönsaker och så hostar man upp en tjuga för kalaset. Ett bekymmer i sammanhanget är emellertid att jag torskade mina nycklar på Filippinerna förra helgen, och numera – om inte min room mate är hemma – får be receptionisten i huset att låsa upp dörren åt mig innan de nya nycklarna kommer. Det är alltid ett gäng 50-60-åriga små kinesiska tanter som jobbar i skift, och de har börjat känna igen mig (helt vansinnigt konstigt, inte sant?)

Iallafall, en av kvinnorna heter Anan och är en mycket rar liten tant. Hon har en pigg, glad och lite mästrande blick. Hon synar mig alltid när jag dyker upp i receptionen, och gillar att ge mig förslag på hur jag ska optimera gisslet med nycklarna. Hon brukar skrika något på kinesiska, därefter något jag oftast inte uppfattar på engelska. Jag nickar och säger “yes, okay!”. Anan tittar först lite argt på mig, sen spricker hon upp i ett illa dolt leende, ofta till min stora förvirring.

När jag så skulle ut och köpa middagsmaten tänkte jag att jag skulle lämna dörren olåst så att den lilla gumman inte skulle behöva gå upp för trappan och låsa. Så öppnar jag min ytterdörr, och vem står där om inte Anan! Hon har nycklarna i handen och tycks ha uppfattat när jag tidigare sa något i stil med “dinner, but not in an hour!” på hennes fråga om jag bara skulle hem och vända tidigare. Vilken kvinna, och vilken slump! Jag rusade paff iväg för att köpa maten.

På väg tillbaka stod hon i lobbyn med nyckelknippan i högsta hugg, och jag småsprang pliktskyldigt de sista metrarna för att inte göra henne upprörd. Men det blev hon ändå, eller åtminstone orolig. Den lilla skålen med mat för dig? Blir du mätt på det?! Hon höjde rösten, men jag intygade att jag dessutom hade svenskt godis och att det inte var någon fara. Hon mumlade något och verkade iallafall lite nöjd, precis som jag.

Sen låste hon för tredje gången upp min ytterdörr, och såg till att jag kom in ordentligt. Hon sa adjö, och hankade så iväg ner för korridoren. Det var då jag insåg att det banne mig inte skulle bli någon utgång om jag ens var sugen. Vad skulle Anan säga om jag ville ut igen? Nej, det fick bli en hemmakväll.

Lördagkväll

One Response

  1. crugz says:

    tack för bilderna i bakgrunden! får mig att tänka på elf yourself! jag sörjer att den inte går att titta på längre!

Leave a Reply