Nära ögat

Jag har tentamen i Strategic Brand Management (ja, det är ungefär så diffust som det låter) imorgon med allt var det innebär — bland annat hur motiverat och roligt det känns att skriva sporadiska och osammanhängande blogginlägg istället för att studera. Till exempel om den situation som gjorde mig mest orolig i Manila:

Det hela utspelade sig efter vår episka afton, när vi på tre-fyra stärkande timmar sömn skulle ta oss till bussterminalen efter att ha checkat ut från det fantastiska och copyrightvägrande hotell Stargate. Taxichaffisen stannar mitt i gatan och ropar in oss. Vakten med M16-maskingeväret som vaktar det finare hotellet på andra sidan gatan vandrar över, dock utan nämnvärd effekt på chaffisen som struntar i bössan och börjar deala priset med oss istället.

Väl i taxin trissar han upp priset till det dubbla och börjar fiffla i största allmänhet. Inget oväntat med detta, vi bestämmer ett pris och sedan muttrar han något och fortsätter färden under tystnad. När vi kör längs en gata (som sig bär till breden fylld till bredden av bilar, jeepneys, avgaser och människor) tar han plötsligt snabbt till vänster och rullar in i en gränd. Jävlar. Det är förmiddag, men sedan gårdagens uppvisning av stadens fruktansvärda sociala förhållanden tvivlar jag inte en sekund på att det kan bjudas på både det ena och det andra även klockan elva på förmiddagen.

Under tiden har jag och Jesús (en resekamrat, ingen hallucination) pratat om zigenarkulturen som han av någon anledning är expert på. Jag lyssnar på hans utläggning om den romska bröllopsnatten, medan jag med ena ögat och ett allt hastigare dunkande hjärta tittar runt på den avsmalnande gränden. När det nygifta paret ska fira giftermålet tillsammans medverkar nämligen morföräldrarna! Några skumma lirare stryker förbi taxin och synar oss, medan jag inte längre ser gatan vi kom från. Tydligen kontrollerar Mormor att penis är erigerad, annars kastas mannen ut och giftermålet upplöses. Vafan! Och varför skrapar bilens undersida i vägguppen längst gränden – och varför åker vi i typ åtta kilometer i timmen?

Jag skrattar nervöst åt den vansinniga kuriosan. Bilen skrapar i ytterligare ett väggupp. Jag tittar med hög puls på backspegeln och möter taxichaufförens trötta blick, och jag letar efter onda avsikter. De andra verkar ha somnat och Jesús märker inget av vad som håller på att hända. Ska jag säga något? Ytterligare ett väggupp, den här gången låter det ordentligt och bilen måste ta rejält med stryk av detta. Kanske är reparationskostnaden lägre än intäkterna från att sälja fem njurar och europeiska pass? Jag har handsvett och andan i halsen. Samtidigt får jag höra att föräldrarna dessutom har med sig papper för att kontrollera dotterns mödom, när väl sexakten inletts. Vad fan är detta, har jag månne dött och hamnat i helvetet?

Så ser jag plötsligt hur en större gata uppenbarar sig längre upp för denna prövande gränd, och chauffören säger ”Shortcut to bus terminal!”. Historien om bröllopsnatten är över. Jag skäms över mina smutsiga fördomar mot philippinska taxichaffisar, men är så lättad, så lättad.

One Response

  1. crugz skriver:

    jesús christ! ingen dålig thriller du bjuder på så här på morgonkvisten! mitt hjärta gick ju upp i varv bara av o läsa. jag är dock jävligt lättad över att inget hände!

    älskar annars historien om bröllopsnatten. de e ju nästan lite synd att man inte tillhör den kulturen.

Leave a Reply