Ja, jävlar! Hong Kong bjöd på en storartad fest igår. Först ut var en tidseffektiv ölsession i Hall I som innefattade en ny sportupplevelse: Beer Pong. En snäll bunt amerikanare stod för regin, och det hela handlade om att kasta pingisbollar i motståndarlagets muggar med öl – berusande festligt, såklart!
Därefter taxi med Micke, Johanna och Emma till Soho för att möta upp Lunda-singaporianerna. Vi ramlade gatan ner för drinks innan vi letade upp en bättre skybar kallad Azure som var inkvarterad på 28:e våningen. Bra vy och dyr öl, samt ett par blinkade kaninöron som beklagligt nog försvann!
En stund senare informeras vi om att Volar väntar på oss. Vad som skulle visa sig vara en av Hong Kongs lätt bästa klubbar bjöd på en mer eller mindre hemlig spelning med Steve Aoki och jag njöt fullständigt av all prima electro-madness! Bakom DJ-båset stod ett gäng modeller och dansade någorlunda entusiastiskt, och jag flinade lite oskyldigt åt det hela. Johanna sa att en av kvinnorna till och med hade kommit trea i Top Model. Vad duktigt, va?
Sedan irrade vi ut på gatan vid fyrasnåret och övervägde våra options. Med i sällskapet var en rekordelig schweizare som förutom trevligt umgänge även var typ den rikaste snubben i världen. Han bodde såklart på Four Seasons, och det hela slutade i efterfest i hans svit med pannkakor, öl och mango. Väl på plats tyckte han att vi skulle bada. Utmärkt förslag tyckte vi! En stund senare plaskade vi runt i takpoolen med utsikt över Victoria Harbour. På den femtioelfte våningen naturligtvis, medan solen gick upp över Hong Kong — någon slags klass får det ju ändå vara på saker och ting!
Hela och rena blev det sedan taxi hem för de fyra överlevande Hugo, Camilla, Johanna och jag. Clearwater Bay där skolan ligger var för en gång skull clear, och våra två gäster fick se skolan i sitt soliga esse vid sju-åttasnåret. Sen blev Hugo introducerad för min bortresta roomies träbrits till säng. De låg och gottade sig tills morgondagen harklade sig och frågade om det inte var dags för oss att gå upp. Snart!
Jag blev introducerad för ett riktigt smultronställe igår! Eller snarare biffställe. Slumpartat placerad mellan HKUST och tunnelbanestopp Hung Hau ligger Lardos Steak House. Inklämt mellan en kinesisk restaurang och ett busstopp finner man panerad fiskfilé till förrätt, en generös, nästan vulgär stek med potatis till varmrätt och isté att skölja ner det hela med. För 65 dollars! Det verkade omåttligt populärt trots den enkla inredningen. Businessgubbar satt och åt högljutt, och några hade med sig eget vin. Imponerande rutin!
Jag själv förlorade mig själv i den där steken. Efter veckor av ris, nudlar och medioker kyckling låg där en tvättäkta köttbit. Äter det ytterst sällan hemma, men nu grep den tag i mig som det svåraste beroende. Jag lade opassande med smör på potatismoset, doppade matbrödet i röran av flott, blod och sås och skar oberäkneligt och okontrollerat i köttet. Tallriken var en mordscen. Tyngd av skam tog jag mig ur ur restaurangen, men med en gnagande känsla av att jag inte kommer att kunna kontrollera detta. Jag kommer att slå till igen.
Mina vänner var helt utslagna. CJ satt nyfrälst vid en rabatt, helt tom av den starka upplevelsen. Micke proklamerar segern för tittarna, men är till synes ganska tagen han med. Jag kunde knappt hålla mobilkamerna upprätt.
Därefter ett underbart återseende när jag träffade Hugo! Den gamle skojaren var i god form, och det är fantastiskt skoj att ha karln i mina trakter. Följ hans exempel och åk hit! Vi irrade runt lite på chans i Central och åt thailändskt med kyckling och nudlar. Det var mindre än tre timmar efter biffen. Mina smaklökar gjorde glädjepiruetter medan min panna och plånbok svettades.
Deras hotell ligger i Mirador Mansions, och är en städad historia med begränsad utsikt men rinnande vatten. Liksom kon och kycklingen tjänat min energikonsumerande svullartillvaro tidigare, noterade jag att deras hotell städas av ankor.
På kvällen dracks det några öl lite varstans. Jag lyckades stuva in herrskapet på Sushi One i Mong Kok vilket var till belåtenhet. Det åts fenomenala Golden Dragons och laxrullar, som fick sällskap av en Asahi. Därefter var jag så illa tvungen att passa sista tunnelbanan hem, dock övertygad om att de skulle finna sig till rätta och sig själva i LKF. Nu har jag just ätit ett kvarts paket flingor och ska sova samt studera litet innan kvällens revansch för gårdagens tidiga final.
Micke och CJ däremot, de är enastående nog i taxin på väg till – just det – Lardos Steak House.
Vilken morgon — jag är tillbaka till Special K efter den veckolånga avstickaren till de sockerdrypande Honey Crunch, och får därtill se detta rafflande möte. Liksom två delfiner är Hugo och Camilla på väg från Singapore över Sydkinesiska havet. Liksom en tiger vill jag bryta mig loss från min akademiska förankring, sätta mig på en bar och bli full redan vid sjutton-snåret. Som på savannen!
Jag har förvisso två quizes imorgon, men det kan väl inte vara en slump att Singapores namnkunnigaste öl heter just Tiger?
Medan jag utkämpar en ärorik kamp mot tvättmaskinerna och de jävla torktumlarna om rätten att tvätta slösurfar jag obeslutsamt. Hittar en fin påse. Den säljs på colette och kostar bara € 1500. Hade jag inte haft min brors fina bag att kånka omkring på, hade denna fräcka skapelse legat nära till hands.
Karl Lagerfeld tycks för övrigt vara en väldigt intressant karaktär. Jag kan varmt rekommendera Lagerfeld Confidential som är en vackert filmad och högst spännande dokumentär om den tyskfranske stollen. Den är utöver estetiskt tilltalande även laddad med mer eller mindre briljanta citat, såsom:
When I was 11 or 12 I was assaulted by a man and a woman. The Germans are rather like that.
I love the smell of building sites.
Därtill har han inspirerat mig till en av de bättre lapparna någonsin. “Pissing everywhere isn’t very Chanel.” lyder det på Chanels herrtoalett. Kineserna ska få höra…
Mer citat här, om du saknar vett och inte ser filmen
Ah. Eftersom jag vanligtvis har skolans absolut sämsta schema (skola klockan 9 varje dag) vårdade jag morgonens inställda lektion som ett barn. Istället för sedvanligt miserabla klockan åtta steg jag belåten upp vid halv ett-snåret. Åt en stor skål flingor med knäckebröd och gjorde absolut ingenting.
caroline: jag måste erkänna en sak. Jag hånglade med en kebab igår igen. Men det var helt platoniskt! Även om följande blick är svår att försvara:
Dessförinnan hade kvällen bjudit på mycket trevligt barhäng med massa svenskar, en ecuadorian och två italienare. Först två tvåkronorsöl på campus på en av studentorganisationernas älskvärda jippon. Sedan tunnelbana till Central och LKF för vattenpipa laddad med äpple och rökheroin, samt en Carlsberg eller två.
En bättre tisdagskväll som sedan kröntes med en succéartad observation i taxin hem. På de här klisterlapparna på insidan av dörrarna står att de första två kilometrarna kostar 18 dollar, därefter 0,6$/200 meter, bagagekostnad, och detta:
Every animal or bird
$ 5
Jag fnissade som en liten skolflicka!
Jävlar, hoppas att jag kan låna en tjuga så att min hummer, dvärgponny och två fasaner kan åka med i bilen!
Sportlovet, eller spring break som det kallas här eftersom alternativen i regel är soliga istället för slaskiga – är uppstyrt! Mellan den 8:e och och 19:e april blir det Kina för hela slanten. En tapper trupp om hittills sju åtta personer satsar på att ta nattåget över gränsen: först mot förmodat stört vackra Guilin (bild ovan) i två nätter, sedan flyg till Shanghai i fyra-fem nätter, för att avsluta med Beijing ungefär lika länge innan vi åker hem till Hong Kong. Häng med, vettja!
Samtidigt lockar vänner och bekanta med Hainan, ansett som Kinas svar på Hawaii, nästa helg. Folk gör high-five, skiner upp i stora leenden och är lyckliga. Jag tittar in på herr Internetbank, sväljer tungt, svettas ymnigt och letar upp en tabell över kursen mellan hongkongpengar och svenska kronors. Detta är fan i mig oacceptabelt, David. Var får man bäst pris för en njure?
Nåväl, första resan blir med tunnelbana in till stan. Det ska spelas vattenpipa i LKF och snålas i största allmänhet! Men först: nudlar för tredje gången på två dagar.
På det stora hela är jag högst belåten med mitt genetiska arv. Jag kommer aldrig bli en hästjockey i världsklass, men i övrigt har jag ingenting att klaga på. Förutom möjligen en sak: karaktären på min skäggväxt. Eller snarare frånvaron av densamma. När man ser den här bilden på franske modellen Patrick Petitjean känner jag en tomhet i hela kroppen.
Vi talar alltså inte om något välansat George Clooney-skägg, utan om ett vildvuxet fågelbo med matrester och historia i. Det måtte se förfärligt ut på mig — men vilken pondus det skulle utstråla! Jag skulle kunna ryta till oftare, slå näven i bordet och skrika så att saliven viner i luften. Som en rysk författare i ett spritdelirium. Fantastiskt!
Jag har gjort en sensationell upptäckt! Det går tydligen att bära strumpor och flip-flops på samma gång. Denna modemässiga sensation är perfekt lämpad för min 19-gradiga tillvaro i ett småkyligt Hong Kong utan centralvärme på rummet: barfota blir ibland lite för kyligt, samtidigt som det är omständligt att snöra på sig vanliga skor när man bara ska till badrummet. Knepet är att töja ut den främre delen av strumpan, vilket möjliggör en friktionsfri applicering av flip-flopen. Strålande! Visst blir det snyggt?
På bilden syns:
Eleganta strumpor (svarta, Åhléns) och de gräsligaste men största flip-flopsen söder om Beijing.
Ett stycke vätskebaserat, färgrikt mellanmål med oviss utgång.
Kinesiskt fult golv.
Min bäste vän totepåsen jag fick i födelsedagspresent av min bror Adam. Han har själv designat det galet snygga motivet och screentryckt det på väskan. Har stolt burit den varje dag sedan jag kom hit!
Ibland hittar man musikkarameller så välsmakande att man måste greppa en megafon, ta ett djupt andetag och basunera ut för världen om denna förträfflighet. Obsessions är en finfin lite småexcentrisk poplåt av Marina & The Diamonds. Walesisk kvinna med förtrollande fin röst och denna veckas bästa tröst mot måndagssjukan. Dessutom en helt förbluffande snygg hood-tröja med katten på. Ge mig, så att säga.
Om varken artist, låttitel eller beskrivning ringer någon klocka — strunta i det och klicka bara på play-knappen. Seså, det är för er egen skull!
Jag sitter och skriver ett case i ämnet Human Resource Management. Det hela är ganska diffust och jag saknar väl just idag den nödvändiga energin för att göra något konstruktivt av uppgiften. Istället hänfaller jag åt optimistiska businessklichéer vars syfte är att lura den stackars lärarassistenten som ska läsa tramset, snarare än att göra en företagsekonomisk poäng. Jag känner mig som en prostituerad när jag liksom slumpartat höftar fram meningar i stil med:
The manager must have proven experience in developing and implementing new business units, as will be the case with the company’s new VAS strategy. The manager must also understand the importance of marketing and recruitment activities, since these factors will also be key when initializing the new distribution channel.
Det hela får mig att minnas den generösa och omfamnande solen under min fantastiska snorklingsupplevelse i Filippinerna. Jag hade ditintills bara snorklat uttråkat i Eriksdalsbadet fridykningsbassäng samt i ett brungrumligt avloppsvatten i en sjö på Åland (när jag var barn, ska nämnas). När jag så i det kristallklara vattnet vände ner huvudet och fick skåda hela den magnifika undervattensvärlden med koraller, fiskar och allmän naturrikedom översköljdes jag av ett sug efter det rena och äkta. Ett förvirrat ögonblick senare gick det upp för mig att marknadsföringens psykologiska rävspel med det mänskliga sinnet är för sinnessvaga — jag skulle bli marinbiolog!
Nu sitter jag istället här och funderar på synonymer till “distribution channels”. Jag vill inte fnaska såhär — jag vill snorkla med fjärilsfiskar!
Jag hittar aldrig så många balla och vackra fotografier, filmer och bilder, som när jag egentligen borde sitta och skriva på skolarbeten. Jag sörplar ett sämre snabbkaffe och klickar nyfiket mellan sidorna på datorn, på flykt från den stränga Word-ikonen och dess tomma textdokument. Först och främst hamnar jag i hemskt belåtet skick genom att titta på Nouvelle Vagues Godard-pass i låten/videon för Dance With Me:
Därefter besöker jag en av de absolut bästa hemsidorna på det här så kallade internet: The Big Picture. De publicerar helt fantastiska, högupplösta fotografier från jordens alla hörn. Jag häpnar över bilderna från Kongo, skrattar åt japanska robotar och får en grand tour över vad som händer i Kirgizstan.
Museet var en trevlig eftermiddag. På grund av att det obligatoriska hamburgarintaget blev vi sjukt försenade och istället för att knata runt i grupp blev det bara jag och Micke. Vi talade om konstens innebörd, skrattade och såg solen gå ner över Hong Kong. Det hela var kanske lite väl romantiskt, men på det stora hela riktigt soft. Det bjöds på en hästutställning, några bättre gravgåvor och lite läcker kontemporär konst som tycktes vålla fysiskt obehag hos Michael.
Väl hemma stod valet mellan att reprisera gårdagen eller att stanna hemma och återhämta sig. Först behövde hungern kväsas och middagen inhandlades på den närmaste restaurangen/kantinen/serveringen/syltan som ligger bara upp för gatan. Man väljer mellan fyra olika sorters nudlar, sen får man kasta på lite dumplings och grönsaker och så hostar man upp en tjuga för kalaset. Ett bekymmer i sammanhanget är emellertid att jag torskade mina nycklar på Filippinerna förra helgen, och numera – om inte min room mate är hemma – får be receptionisten i huset att låsa upp dörren åt mig innan de nya nycklarna kommer. Det är alltid ett gäng 50-60-åriga små kinesiska tanter som jobbar i skift, och de har börjat känna igen mig (helt vansinnigt konstigt, inte sant?)
Iallafall, en av kvinnorna heter Anan och är en mycket rar liten tant. Hon har en pigg, glad och lite mästrande blick. Hon synar mig alltid när jag dyker upp i receptionen, och gillar att ge mig förslag på hur jag ska optimera gisslet med nycklarna. Hon brukar skrika något på kinesiska, därefter något jag oftast inte uppfattar på engelska. Jag nickar och säger “yes, okay!”. Anan tittar först lite argt på mig, sen spricker hon upp i ett illa dolt leende, ofta till min stora förvirring.
När jag så skulle ut och köpa middagsmaten tänkte jag att jag skulle lämna dörren olåst så att den lilla gumman inte skulle behöva gå upp för trappan och låsa. Så öppnar jag min ytterdörr, och vem står där om inte Anan! Hon har nycklarna i handen och tycks ha uppfattat när jag tidigare sa något i stil med “dinner, but not in an hour!” på hennes fråga om jag bara skulle hem och vända tidigare. Vilken kvinna, och vilken slump! Jag rusade paff iväg för att köpa maten.
På väg tillbaka stod hon i lobbyn med nyckelknippan i högsta hugg, och jag småsprang pliktskyldigt de sista metrarna för att inte göra henne upprörd. Men det blev hon ändå, eller åtminstone orolig. Den lilla skålen med mat för dig? Blir du mätt på det?! Hon höjde rösten, men jag intygade att jag dessutom hade svenskt godis och att det inte var någon fara. Hon mumlade något och verkade iallafall lite nöjd, precis som jag.
Sen låste hon för tredje gången upp min ytterdörr, och såg till att jag kom in ordentligt. Hon sa adjö, och hankade så iväg ner för korridoren. Det var då jag insåg att det banne mig inte skulle bli någon utgång om jag ens var sugen. Vad skulle Anan säga om jag ville ut igen? Nej, det fick bli en hemmakväll.
Här sitter jag och äter mina kalciumberikade kex med Skippy jordnötssmör till någon slags frukost vid klockan 14. Min kära mor höjde fingret och sade något om framtida arbetsgivare när jag berättade om den här bloggen. Då ska herr Göransson veta att gårdagen bjöd på ett omfattande sjöslag på Beijing Club där vi alla var nitade som trettonåringar under den första fyllan i Rålandshovsparken.
Jag försökte tämja den kepsbärande hiphoprytmen i timtal innan vi slutligen flaxade ut på Long Kwai Fongs gator med mat och vidare äventyr i våra förtrollade kikare. Det irrades runt ett tag innan jag slutligen fann mitt förlovade land. I de fem veckor av kebabiansk öknen har jag famlat runt efter min i Sverige högst älskade snabbmatsromans — och igår fann jag den äntligen. Ebeneezer’s Kebabs bjöd på en kryddig lammwrap vid halv fem-snåret och jag kände mig frälst. Tack, snälla!
Denna fantastiska rulle tycks även ha brottat ner min bakfylla och låst in den i min tvättpåse, där mina kläder från gårdagen ligger och luktar jävulskap (man får röka inne på klubbarna i Hong Kong). Istället sitter jag här i tämligen gott skick och ser fram emot på besöket på Hong Kong Museum of Art. Jag förmodar att det är både äldre och kontemporär regional konst som visas. Hong Kong är ju så fond av att imitera västerländsk lyx och konsumtion — har de månne även en kinesisk Dalí och Warhol på lager? Jag håller tummarna för stora intryck!
Martin postar en helt fantastisk video på världens kortaste rulltrappa:
Arjuna bjuder istället på ett av vårens bästa minnen: Denver The Last Dinosaur-introt! Detta var en fantastiskt charmig tecknad tv-serie med en makalöst svängig theme song. Det är känslan av att lägga sig till rätta i soffan åtta år gammal i en tom lägenhet och uppfyllas av glädje för att mor precis sjukskrivit en. Lycka!
Gårdagen var regnig och mot slutet fascinerande stökig. Just när jag tänkt bryta mot alla konventioner och faktiskt gå och lägga mig redan vid 11-snåret knackade det på dörren och där stod den nominerade Fourster-presidenten som ville bjuda in oss till deras rösträkning på nedervåningen. Det handlar alltså om en slags meritokrati och hela processen var inledningsvis både städad och intressant. Varje röst lästes upp högt och fick korresponderande reaktion i publiken (applåder för ja-röster, burop och kalla kårar vid nej-röster).
Det hela skulle kunna ha uppfattats som ett legitimt och semidemokratiskt skeende. Tills de slutligen proklamerades som vinnare — då skulle nämligen hela den manliga besättningen av den nominerade kabinetten tas (klicka på länken om ni inte sett vad en “taking” är). Det var episkt, smärtfyllt och svettigt. Jag satt på ett bord vid sidan av och skakade på huvudet, och efter tagningen var golvet fyllt av söndertrasade, kinesiska kalsonger. Därefter hoppade de alla ner i den leriga, på det stora hela äckliga, fiskdammen. Det var kollostämning och alla skrattade glatt. Jag skakade förvisso fortfarande på huvudet, men deras entusiasm och glädje var smittande!
Sedan var processen över. Vårt gemensamma rum har städats, borta är travarna med bråte. De vansinniga ritualerna är avslutade, och efter fem veckor kommer tillvaron vara lite mindre oberäknelig. Tråkigt, även om det hade tärt på allas förstånd med en fortsättning terminen ut. Regnet hade även det upphört, och lugnet kändes totalt. Naturen kände detsamma, och bjöd på Facebook på följande vyer från campus ut mot vattnet:
Jag skulle ju hämta mina nya fräcka glasogon. Detta skrivs förresten på min roomies amerikanska och bokstavsfattiga laptop eftersom våra eluttag avled och min Mac är dränerad på ström…
Hursomhelst transporterade vi oss ut mitt i rusningstid och fick trängas lite extra. De portabla tv-spelen var framme hos många och det var spelfest på tuben, men vi var inte bjudna.
Äter som sig bör några fiskbullar, men även friterade bläckfiskarmar. De senare ville jag ha en av men fick tio. Härliga tider! Det kostade lika mycket för en hel måltid, som för Cola-läskeblasken jag investerade i till.
Nåväl, för att förklara rubriken. Vi stegar glatt in i glasögonbutiken. Jag spatserar lika glatt fram med mitt kvitto till kassan och ber om mina nya brillor. De frågar om jag bär linser. Ja, det gör jag, sade jag och tog ut dom. Något kändes väldigt obekant. Gjorde jag detta förra gången? När jag sedan får mina nyslipade glasögon bekräftas mina farhågor. Jag är alldeles uppenbart ett riktigt praktduplo. Jag har gjort synundersökningen med linser i. Fiasko.
Karln som driver verksamheten är emellertid en hedersknyffel och erbjuder sig att byta ut glasen mot de starkare kostnadsfritt. Jag tackar, bockar och skäms väldigt. Sedan gör vi om synundersökningen, denna gång utan linser.
Sa tänk på det om ni ska köpa glasögon i Kina: var inte en jävla idiot.
Uppdatering med bildbevis för att jag faktiskt befann mig i lokalen:
Skandinavisk minimalism mötte Asiens gastronomiska kryddkök när jag tillredde en närande lunch bestående av IKEA-levererat Leksandsknäcke och en kopp snabbnudlar. Väl i köket, vilket det egentligen inte ska kunna kallas, mötte jag den gode Darren från Foursters (vänster i den fantastiska bilden). Han kallas Big Eyes (av en mycket enkel anledning), och hälsar alltid glatt när vi råkas i korridoren eller i skolan. Han lunkade runt och såg lite sliten ut – det är fortfarande kampanjarbete kvar – och jag erbjöd honom en bit knäcke med smör på.
– Oh thank you, David! Sa Darren innan han varsamt förde brödet till munnen och bet en tugga. Jag log förväntansfullt i väntan på utlåtandet. Han tuggade länge, precis som man ska göra med knäckebröd.
– It tastes like…
– Yes?
– Nothing! Thank you, David!
Sade Darren glatt och gav mig en försiktig klapp på axeln. “It’s better with cheese on, but I can’t find any here in Hong Kong…” försökte jag säga, men Darren var redan på väg ut ur rummet, redo att fortsätta sitt arbete.
På tal om lunch: här är dessutom en finfin Fever Ray-remix av Studios Dan Lissvik:
Åh – mm! Himmel vad smarrigt. Arton bitar senare och en rimlig slant fattigare har en strålande sushi avverkats. Jag ligger brädad, men belåten. Sushi One i Central har halva priset efter klockan 22, och det togs tillvara på med stor aptit. Salmon & Mango låter måhända ockult men smakade prima. Brad Pitt var okej, men åldern verkar ha tagit ut sin rätt då köttet erbjöd lite för mycket motstånd. Fint paketerad förvisso, men det måste man kunna förvänta sig med Brad.
Om ni bara kunde vara här kompisar, då skulle vi frossat tillsammans!
Imorgon återvänder jag dessutom till ytterst på den röda linjen för att plocka upp mina nya glasögon. Det blir spännande, jag kan knappt minnas hur de såg ut. Men även om det skulle slå fel finns trots allt på bottenplanet stans bästa friterade fiskbullar.
Det regnar i Hong Kong. Grått, lite dunkelt och helt intetsägande. Det är inte melankoliskt alls — jag sitter bara här i mitt tomma rum och äter en bättre nötmix. Den innehåller massa olika nötter, russin, ärtor och någon sorts orange, lite kryddig majspuff. Borde läsa lite inför ett quiz jag har i eftermiddag. Men jag äter bara nötter och surfar runt på internet. Så hittar jag den här videon:
Kanske är det regnsmattret och tystnaden trots allt, eller så har jag kanske utvecklat någon slags allergi av alla de E-ämnen nötmixen stoltserar med. Men jag blir lite tårögd. Filmen om Charley är så fantastiskt fin. Jag inbillar mig att någon orolig kattägare hittat videon och känt en enormt befriande lättnad när texten om “normal life expectancy” dök upp. Vad fint det hade vart!
Tanken var att unna sig själv något salt, flott och gärna friterat från campus-McDonken för att fira min mediokra tentamensinsats. När jag var hemma för att vända hörde jag emellertid något bekant. Jag rös till. Det var Fourster-sången. Denna hissmusik är deras officiella jingel och är enligt deras egen utsago tio år gammal. Den spelas på samtliga deras evenemang. Den spelas länge, den spelas högt och den spelades just i afton precis nedanför mitt fönster:
Det hela pågår ännu. Vore det inte för att jag åt fantastiskt gott hos dom hade jag sannolikt tvingats till någon slags åtgärd för att rädda mitt förstånd. Hursomhelst bjöds på det på grillspett, fantastiska curry fish balls, oklara korvar, nudelwok, druvjuice, jordnötssmörtoasts (!) och annat.
Allt var till stor belåtenhet! Förutom de “sofoa boana tjikin” jag köpte för en femma. Något med kyckling tänkte jag, på spett. Vad gott! Nej, det var det inte. Det var “soft bone chicken”, vilket innebär grillat kycklingbrosk. Var har kycklingar brosk egentligen? Google ger endast 95 diffusa hits, så vi släpper det där istället.
