En minigris och housemusik

Inte packat något ännu, naturligtvis. Skrev ut några flygbiljetter dock! Och glodde i en guidebok om Bali. Där verkar helt fantastiskt. Sådana därna risfält, apor, Bintang-öl, vackra solnedgångar. Allt utom caroline, men det ska nog bli fasligt bra ändå. Micke, Sophie, Tu, Leon och Tom är ändå ett älskvärt gäng.

Mina praktiska förberedelser går alltså långsamt, vilket försäkrar mig om att jag fortfarande är mig själv. YouTube stjäl plikttroget min uppmärksamhet:

1) Mamma tipsar om en prima minigris. Titta på honom, den larviga lilla typen!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

2) caroline skickar över filmen om Christian the lion. Jag kan ha postat den här förut, men den är bannemig värd en repris. Hade nästan skrattat lika mycket, om hippien fått huvudet avbitet och en katt börjat spela keyboard — men det är faktiskt finare såhär.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3) En ganska bredbent housedänga: John Dahlbäck – Everywhere heter den. Titta vilken snygg video! Påminner mig om Stockholm och kärlek, två favoritprylar jag saknar. Dessutom är det få saker som får mig på bättre humör en fredagsafton än en Blue Ribbon-öl, trummaskin och hög bpm!

Tiden tickar

Det är fan vad högt klockorna i mitt huvud klämtar. Försöker fylla dagarna med nytta och sista-dagen-på-jorden-mässigt nöje. Mycket pyssel att ordna med packning och beklämmande farväl att säga! Jävlar, ja. Svär av upprymdhet gör jag också, ack.

Imorgon lämnar jag in datorn tillsammans med resväskan för en datakoma i en månad! Det betyder tyvärr lite bloggande, men jag lovar att kriga ut kommunikéer från mina resmål så ofta jag kan. Låt inte även jag och ni – mina tystlåtna läsare – överge varandra bara för att maj månad i Hong Kong går mot sitt slut!

Lugnar mig med en syntpärla, men bevare er för den hiskeliga videon. Jean-Michel Jarre – Live In Your Living Room

Återkommer snart, tills vidare en bild lika förvirrande som mitt nuvarande skick! Tagen utanför Macy’s i New York, julen 2006.

finabrillor

Kväker både sorgset och nöjt

narelle-autio-seventh-wave


Vår vackra utomhusbassäng
har två trampoliner, från vilka man får hoppa från under endast två timmar- på tisdagar och torsdagar. Idag var sannolikt sista gången, och vi passade på att leva runt som småbarn. Jag föll på rygg, huvud, nuts, fotsula och skrattade uppspelt varje färd genom luften! Den melankoliska himlen, den grå fonden till vår glada vattenlek skapade en ganska kluven stämning. Liksom jag, som både känner mig lycklig och ledsen över att snart lämna allt detta.

—————————————

Men ja, det är i sanning vrickat! Sista tentan är avklarad och så även studierna på HKUST. Det har i regel vart intressant, med undantag för en och annan pajaskurs. Vissa pedagosiska grepp är milt bisarra, men på det stora hela har jag lärt mig mycket. Campus är förutom gossarna och töserna som befolkar det, det jag kommer sakna mest. Det har vart fantastiskt!

Nu har jag fem dagars småpyssel och skålande innan vi pyser till Indonesien via Macau, och det hela känns surrealistiskt. Packa ner mitt Hong Kong-liv, lämna rummet, säga adjö till Michael, till alla. Fyfan.

—————————————

Förutom orgasm-fågeln (vars sång låter som en överspelad porrfilm, 3 gånger i minuten) bjuder UST:s campus på ytterligare ett Kalle Anka-djur: oxgrodan. Mer korrekt namn vore snarare kogrodan. Den kväker/råmar som besatt vissa kvällar — och detta hörs på allvar över hela det enorma campuset. På väg hem från Unibar häromkvällen återfanns två skojare i färd att diskutera något viktigt. Lyssna, det är helt vansinnigt!


—————————————

Till sist en Keyboard-cat på det, i all enkelhet:

Monkey Business

shit-its-raining

Var och kollade på apor idag. I skogen, i hällande regn. Det var kul! Alex dök upp i Hong Kong och jag bjöd således på en liten rundtur i stan. Det var mulet men trevligt! Vi träffade en skön fransman som ägnade sig åt lite allt möjligt, bland annat att köpa begagnade lyxbilar i USA och skeppa över till Ryssland, totalvägra tunnelbanetransport och vara allmänt trevlig.

Så istället för att trotsa dagens sjuka regn inne i stans hårdtrafikerade hetta och allmänna trängsel sade vi fuck it och begav oss ut till Monkey Mountain. Det är mycket riktigt ett apberg, överblickandes norra Kowloon och bjöd på en plaskvåt tvåtimmars-hike. Aporna var ganska reserverade eftersom det var folktomt, mattomt och regnigt. Det var iallafall en uppiggande (provocerande hurtigt ord i sammanhanget) promenix längs bergssidan.

Ett tag kändes det som Jurassic Park med fukten, den närmast tropiska växtligheten och alla konstiga insekter. Men snart fick vi se ett gäng apor i träden ett tiotal meter bort, och hur de studsade i vår riktning i höjd med trädkronorna. Det var en häftig upplevelse! Mot slutet fick vi dessutom se en rackare som satt och länsade en påse skivade äpplen, på bara en meters avstånd. Makalöst ballt!

Bilder från dagen, samt en på mig och ett oväntat stort Hong Kong-fan, samt en på Jackie Chans jeans:

Jag träffade precis en gammal vän

en_kar_gammal_van

Nämen!

Efter en dyster studievecka är det äntligen dags för roligheter. Middag i Soho, sen ut i LKF och irra! Nu väntar en 30-gradig, tät dimma likt en kulen morgon vid Sydkinesiska sjön. Hej!

Gräsklipparrace och kattfest

allis

Läser och myser gott åt Albins första tid med katten Boris. Charmerande typ, den där Boris! Påminner om Allis Katt, även hon en pärla som jag saknar här bortifrån.

—————————————————————————————

Room mate-Michael berättade en inspirerande historia häromkvällen. Han är från den lilla staden/byn Redcreek i New York, en stad på dekis med 600 invånare. Bland dessa invåndare återfinns Michaels vän, Terry, som till skillnad från sin kamrat aldrig lämnade Redcreek efter high school.

Terry lever ett liv lika enkelt som sin hemstad, och beskrivs ibland lite föraktfullt som white trash. Detta bekommer dock inte Terry, som istället fokuserar på sin stora passion här i livet: gräsklippar-racing. Dessa lawn mower-lopp går tydligen ganska fort eftersom de händiga unga männen (naturligtvis) har trimmat motorerna. Så var det en dag dags för lopp.

Gräsklipparna med respektive förare stod uppradade på lerbanan, och snart var det rafflande racet igång. Terry öppnade upp starkt, och låg till den fåhövdade publikens stora jubel först när sista varvet inleddes. Skulle han lyckas kamma hem sitt första lopp?!

Så är olyckan framme. Terry tappar kontrollen över sin gräsklippare – gamblade han månne för mycket när han trixade med motorn?! – och störtar av maskinen när den vräker in i en av höbalarna som står uppradade längs med banan. Terry bryter sitt ben, det splittras på flera ställen. Ingående operationer tar vid för att rädda benet på den unge mannen. Resultatslöst. Man tvingas ambutera. Gräsklippar-racingen hade skoningslöst skördat ytterligare ett offer.

Det vackra i berättelsen är emellertid att Terry inte lät sig brytas ner av olyckan, utan ordnade med en protes och kan än idag ses sitta i gräsklipparen, taggad till tänderna och redo för ett lopp. Så, eh, tänk på det. Störtar ni in i en höbal efter ett misslyckat gräsklipparrace gäller det att blicka framåt och jobba sig tillbaka.

—————————————————————————————

Dagens ormjävel: Jag i poolen, med mina desperata försök till att simma trots vänstervadens handikappsartade träningsvärk. Trodde jag, men istället var poolen stängd på grund av thunderstorm.

—————————————————————————————

En panglåt jag fann i Sophies mp3-spelare: Blondie – Heart of Glass. Disco! Och post-punk! I ett! En skitvideo dock, men låt den spela i bakgrunden och bli på prima humör.

Dagens kaka, ormjävel, kineser och låt

– (Går)dagens förtydligande: Jag och min room mate gör saker tillsammans — såsom att kolla på den djävulskt vassa tv-serien Mad Men. Det är smala slipsar, snygga suits och chauvinism på en väldigt välspelad och pricksäker (antar jag, känns det som iallafall – eller vad vet jag om hur det var på 1960-talet?) nivå. Inför detta gick vi till Park’N’Shop och handlade biogodis, för dagen småkakor. De hade motiv av djur på sig, och det kändes såklart spännande att få äta ekorre, kamel och björn. Men efter att vi betalat upptäcker vi att påsen inte bara var dyrare än vad som stod — den är ju vegetarisk! Den innehåller alltså inga riktiga djur. Bluff!

Bluffkaka

– Dagens vidrigaste ormjävel: Ormen som slingrade sig några meter framför mig när jag gick till poolen. Den var ruskig på alla sätt och vis: lång (över en meter), hal och betydande bred på sina ställen. Ingen trädgårdssnok alltså, utan en riktig dräpare. Dessa obehagliga as var min största rädsla inför min vistelse i Asien – och idag såg jag alltså en orm i sin naturliga miljö för första gången sedan den av bussen överkörda (haha!) huggormen på mitt landställe för tio år sedan. Har gått omkring nervös och äcklad hela dagen tack vare detta.

– Dagens trötta UST-student: Den unga damen som satt bänkgranne med mig i biblioteket, utslagen med huvudet rätt ner i bordet. Detta är en vanlig syn och du ser alltid ett antal sovande kineser i biblioteket, oavsett tid på dygnet. Stackaren!

På bilden lite lik hon i The Ring. Se upp!

– Dagens kines: En viss William mötte upp mig för att köpa min oanvända redovisningsbok. Han var jättetrevlig och frågade nyfiket om Sverige och min vistelse här. När jag berättade att jag vart runt i Kina och varmt uppskattat fastlandet sken han verkligen upp! Han log så brett och såg nästan generad ut när han berättade hur glad detta gjorde honom. När jag frågade om han var från Hong Kong blev han dock genast lite dyster och sa “No, Hong Kong people are handsome and beautiful. I’m from mainland, and I’m ugly…

— “No, you are beautiful William!borde jag naturligtvis ha sagt, men jag hade bara känt honom i tre minuter – dessutom hade hans feta hy och acne hade gjort min tröst till något av en lögn. Jobbig sits! Jag fick bara ur mig “No! What! Haha! That’s not true! I thought you were from Hong Kong!” och skämdes, rundade av samtalet och gick.

– Dagens låt: skandinaviskt finlir med svenska Karin Dreijers magiska röst, norska Röyksopps electro-komposition och danske Trentemøllers techno-edit.

Mustascher, söndagschillande gamlingar och Lofoten

proffsskagg

En av mina favoriträtter bland campus restauranger är LG1:s honungsglaserade bbq-pork med ris och sallad. Det är en enkel men välsmakande anrättning, och kostar inklusive ett glas dryck 20 väl värda pix! Ett stort problem är emellertid karln/gossen (åldern är mycket svårdefinierad, han kan vara mellan 15 och 40 år gammal) som styckar köttet åt en.

Han har en rent ut sagt vidrig ansiktsbehåring på sin ena kind. Det rör sig antagligen om ett födelsemärke, varifrån det växer 10-15 långa, svarta, liksom borstiga hårstrån. En liten ensam, motbjudande klase strån som effektivt bryter ner min apitit och lämnar mig både förvånad och äcklad. Varför är den där?

Dessa tveksamma hårarrangemang är återkommande i Kina. Det handlar inte bara om att de skägg eller mustascher som väl förekommer är skrattretande glesa och gärna allmänt ruskiga; det tycks råda något samhälleligt avtal att om du utrustats med detta genetiska skämt är det din jävla skyldighet att visa upp det för världen.

Köttstyckarens oförmåga att göra sig av med sina snuskiga strån – när man dessutom har valt en karriär inom restaurang – är alltså ett riktigt mysterium. Möjligen finns det någon kulturell förklaring jag missat, men mitt tips är att de helt enkelt måste börja spara tidigt för att nå upp i gubbens här ovan klass. Det hela har rubbat mina koncept så till den utsträckning att nedan musch imponerande. “Vilken rik ansiktsbehåring han har, där!”:

rik_musch


tantfest_och_en_gubbe

Bonusbild: ett gäng gamlingar som satt och åt lunch utanför McDonald’s idag. Till skillnad från i Sverige där ett liknande sällskap hade inneburit kackel och rabalder, var det här ett avslappnat gäng. De kickade verkligen tillbaka och chillade, det var härligt att se! En ensam gubbe bland ett gäng tanter. Snyggt!


Söndagstjänst: Tøyen – Indipindia är norsk electronica med indisk krydda. Lovligt skruvad video med halvnaken snubbe som springer omkring på Lofoten. Jag har för mycket brand management och judgment and decision-making i huvudet för att orka med någon utförligare analys, men det är ett himla gung i låten!

Min mun bröt ihop av njutning

oreo

Min lördag har bestått av nästan oroväckande sunda aktiviter: joggande (jag vet, sjukt!), några slutkörda tag i poolen, dammsugning och pappersorganiserande (studiesubstitut, tog två minuter). Kompenserade det hela med en vräkarmeny på allas vår favoritburgarsylta. Och något av det mest smarriga jag någonsin haft äran att avnjuta i dessertväg:

Mini Oreo Cereal. Så enkelt, samtidigt så gudomligt njutbart. Min amerikanske vän introducerade glatt denna enkla kombination av mjölk och mini-Oreos. Ingredienser:

  • Ett glas mjölk
  • Mini-Oreos
  • En kopp och en sked.

Instruktioner: häll Oreos i en kopp. Häll på mjölk. Låt stå i ungefär en minut. Ta fram skeden, ät den fantastiska blandningen medan vissa bitar fortfarande är lite krispiga. Sörpla, stöna, stäng ögonen och brumma — lev ut ditt välmående så att grannarna hör och håller för öronen på sina barn.

Good Times

love

1) Den 16 maj 2008 lyckades jag äntligen få med mig några kompisar till Discobedience, Smålands nations technoklubb jag velat besöka ändå sedan jag flyttade ner till Lund. Bland dans, medryckande musik, laser och rök träffade jag caroline och sedan dess har min tillvaro blivit så mycket vackrare, rikare och roligare.

2) Olle Hund fyllde nio år igår. Han är världen larvigaste typ och jag uppskattar honom väldigt. Titta på detta oroade och rara ansikte:

olle

3) Den svenska sommaren ser allt mer ut att komma att handla om att sitta bekvämt och läsa en bok, prata strunt med vänner och leva det enkla livet. Mitt CV har fått förgylla några rekryteringssiter, men hemkomst i tidiga juli försvårar sommarjobbsambitionen.

4) Hittade en fantastisk sida som visar pinsamma familjefoton. Dålig smak och fniss utlovas  på Awkward Family Photos.

5) Till sist en svängig låt. Österrikisk jazzgubbe med fallenhet för elektronisk musik har blivit ytterligare technofierad: Louie Austen – Hoping (Matthew Herbert’s High Dub) (Klicka på länken för att spela upp låten direkt på sidan)

Multiplicera Mera

wave_hokusai

Jag sitter och plitar på vad som kunde ha vart terminens mest spännande uppsats: min personliga Code of Ethics. Ganska snart insåg jag naturligtvis att ett solitt arbete kräver betydligt mer slit och självrannsakan än en aftons arbete, och istället blev den roligaste delen att skriva min personliga bakgrund:

Most of my closest and oldest friends from Stockholm have roots far from Sweden. Meeting kids with parents from Argentina, USA, Poland, South Korea and Iraq gave me much valued insight of the ways other cultures tries to make sense of the secular welfare state that is Sweden. Meanwhile, I developed an early curiosity that led me to explore as many subcultures as I could possibly come in contact with: the technology-driven computer gamers, the neoliberal know-it-alls, the lawless graffiti writers, the ambitious preppy students, the Ché Guevara-inspired socialists, the romantic philosophers, the music and nightlight enthusiasts continuing with the travel loving explorers of cultures everywhere.

Självgott månne, men jag tror bestämt att det stämmer.

Som en paus i bestyren ser jag en för ovanlighetens skull fyndig reklamfilm för en finansfirma. Jag vet inte om det är jag som skadats av business-jargongen här på HKUST (även om den i recessionstider är bra mycket sundare än vad jag misstänker att den vart tidigare år), men jag fnissade lite åt den. Istället för den smaklösa soppan av tjurar, bilar, prestanda, och termer som derivatives, asset management och mutual funds illustrerar reklambyrån snitsigt de finansiella institutionernas kärnfunktion: att trolla fram nya pengar med hjälp av redan existerande.

(Via: Realtid.se)

Hong Kong Street Style

ecstasy

Gossen ovan med den besynnerliga t-shirten gjorde mig häpen, och jag trängde mig genom tunnelbanevagnen för att undersöka den unge mannen och hans bisarra uppmaning att avnjuta hallucinogent amfetamin. Trots en inledande genans gav han till sist vika och lät mig fotografera honom, och någonstans i hans pojkaktiga fnitter insåg jag att han kanske inte riktigt var den skruvade ecstasybrukare jag hoppats på.

Var i stan för att åka upp i 2 IFC — jättehuset i vilket Läderlappen flyger in och kidnappar en skurk i The Dark Knight. Utsikten var som väntat häftig, men tyvärr bara ut över Hong Kong Island. Vakterna ledde runt mig och Micke och “Sir!”-tilltalen regnade över oss, medan vi bara fnissade åt den hövliga uppmärksamheten.

Därefter skulle jag leta efter en mp3-spelare i Golden Computer Center (MTR-station Sham Shui Po) eftersom jag i söndags nåddes av beskedet att min gamle trotjänare iPod Photo 20GB har gått bort. Min fyra år gamle vän hade länge dragits med moderkorts- och hårddiskrelaterade sjukdomar och fick ett anfall i förra veckan. Han rusades till reparatören som nyligen meddelade att ny hårdvara skulle kosta 700 HKD.

Jag fällde en virtuell tår, tittade på bankkontot och beslöt mig slampigt för att skaffa en yngre och billigare modell.

Det var i alla fall en märkligt svår syssla, och efter en timmes letande i det ganska frenetiska varuhuset gav jag upp. Att mina pengar inte lyckades lämna plånboken i den miljön är för mig ett stort mysterium — jag får istället styra kosan till Mong Kok, ta ett djupt andetag och pruta till mig en spelare där istället.


En av mina absoluta favoritbloggare Albin har upprättat en ny blogg för att täcka förberedelserna, mottagandet och vänskapen med katten Boris. Han har till och med upprättat en YouTube-kanal för att förse oss med Boris-relaterade filmer. Trogna läsare kan kanske ana hur mycket jag uppskattar det initiativet! Titta in på En katt som heter Boris.


Discobelle tipsar om en ny låt av Fibes! Oh Fibes! Gruppen har jag väl annars lite svårt för, men detta svänger mig runt och runt. Fin video också!

Play him away, keyboard cat!

berlin

Jag har helt vansinnigt många myggbett, sju-åtta stycken bara på min vänstra axel närmare bestämt. Skriver en uppsats om min “etiska kod”, för en kurs som är obligatorisk för alla konkurrensskadade stackars full time-elever som fått kompromissa på utvecklandet av en egen värdegrund till förmån för Den livslånga hårda slitet.

Johannes och jag pratar lite över internet och han skickar mig ett parti techno av toppklass, och jag hamnar i ett plötsligt stockholmsskick och ser fram emot sommaren. Hösten också, när allt kommer omkring. Grundkurser i statistik och handelsrätt på Ekonomihögskolan må låta oerhört besvärande i denna härliga Hong Kong-tillvaro, men det kommer att bli bra till slut. Alla larviga och kära vänner där, jag saknar er!

Har dessutom fortfarande inte rekognoscerat tillräckligt i Köpenhamn. Och Berlin då, där har jag inte vart sedan i nian! Länsbussar och -tåg över Skåne med stora åkrar, gallerier och dramatiska hösthimlar kan också vara allt som behövs!

Men just nu älskar jag Asien, och finner ro i det faktum att jag vid varje tvivel på min egen tillvaro kan finna evig räddning i min nyfunna godisbutik på internet: Play him off, keyboard cat. Denna briljanta kombination av människor som ramlar på ändan och slår sig, och en katt iklädd en morgonrock i silke som lirar piano har sedan igår lämnat mig och room mate-Michael tårögda av skratt vid upprepade tillfällen:

The Hair Stood On My Arm

Vilken helg! Efter en krävande och dryg vecka i skolan stod fredagsaftonen för The Hong Kong Open 2009 — den mest dekadenta golfturnering som någonsin skådats. I kort: iklädd golfkläder och tillhörande leksaksklubba skulle ett sällskap på 20 manliga tävlanden från UST ta sig förbi 9 hål i bardistriktet Wan Chai med det explicita målet att dricka diverse tvivelaktiga drycker på kortast möjliga tid. Denna charterortsaktivitet var svinig, obegripligt berusande och svårslaget rolig. Det sjöngs och skrålades, spelades på en medhavd trumma i takt med att våra sinnen obönhörligt grumlades. Om någon arbetsgivare läser detta: kontakta mig med information om positionen så skickar jag er mitt CV.

hko2009

Dagen efter steg jag upp i ett förväntat mardrömslikt skick redan vid 10-snåret, av den enda anledningen att jag en timme senare skulle ut på sjön. Det organiserades en båttur runt i Sai Kungs skärgård där 50 av oss skulle sola, bada och ta något gott att äta och dricka (burr). Efter en härlig lur i skuggan kom jag snart tillbaka på banan, och den väldigt angenäma dagen avslutades sedan med en smarrig middag i en närliggande fiskeby.

batbat


Elva timmars nödvändig sömn senare sitter jag här i ett belåtet skick inför dagens studiemässiga göromål. Jag ska tjusa PowerPoint och lura Word för den ungefär tiotusende gången. Som utmärkt försening och trevlig musik kommer här två bra låtar att lyssna på innan vi sätter igång med dagens ärenden:

bill-callahan

Bill Callahan Eid Ma Clack Shaw (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
Det ligger något vackert över den grova stämman och klara texten. Kanonlåt!


ellie-goulding-2

Ellie GouldingStarry Eyes (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
På andra sidan jorden från den första låten, men ändå en söndagspärla som får mig på ett härligt humör. Londonbrud sjunger bra över Frankmusiks produktion. Klick, klick!

(Via: bananas foster)

Mister P

mr_p

Mindes just en vrickad episod från Shanghai, från just efter att vi anlänt till People’s Square (en stor, grön mötesplats mitt i staden). Vi irrade runt letandes efter våra kamrater som redan var på plats, då herren till vänster i bild tittade fram. Han hade ett käckt leende, paraply och talade god engelska. Han kallade sig själv för Mr. P och var visst lärare i engelska.

Han berättade att han några år tidigare arbetat tillsammans med en svensk lärarinna, och visste således det mesta om Sverige. Han började sjunga djärva tolkningar av ABBA och Roxette medan han ledde oss rätt, hela tiden väldigt raskt och med hög röst. Hans intensiva men vänliga sätt var förvirrande, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med gubben. Skulle han blåsa oss, var han sjuk i huvudet, eller bara vänlig?

Så strax innan vi skiljs åt frågar han Erika om hon inte kan hjälpa honom med en sak. Jaha, ja, nu kommer det, tänkte vi. Men han ville inte ha pengar, eller ja. Ur fickan tar han en svensk femkrona, som han enligt egen utsago burit med sig i åratal, och frågar om han inte kan få växla den mot några yuen. Vi tittade häpna på den blänkande pengen. Första gången på tre månader man ser svenska kronor, i handen på en gubbe i Shanghai. Erika gick med på det hela, de bytte slantar, och vi sade sen adjö och tackade Mr. P för allt. Sjukt!

Min room mates namne

Middagen var suverän! Smakade gott, hängde med de lokala studenterna, fick en fotoram med texten:

Dear member,
Thanks for giving the greatest time to us.
Love,
Vista

Den konstiga men hjärtliga engelskan, det faktum att hela ramen är hemmagjord i papp, den obegripliga texten på kantonesiska fasttejpad bredvid… Så talande för deras fina gemenskap. För varje dag uppkommer numera moment av “sista gången”, liksom denna middag. Och terminen rusar mot sitt slut. Trist!

Över till något roligare: jag och Michael pratade lite om familjen, våra namn och sådant. Så på skoj ville Michael Neal se vad en sökning på sitt eget namn på Google gav för resultat. Notera den näst översta träffen:

avbildning-1


avbildning-2


avbildning-3

Detta kanske inte är något att skämta om — HIV är fasansfullt och många människor har lidit på grund av den här mannens perverterade psyke. Men jävlar vad vi skrattade!

Fyrpunktslista med ballong, musik och Indonesien

jonathan_puckey

#1. Handlingskraft är mitt mellannamn! Bokade just Indonesien och det ska bli fantastiskt bra. Det blir en veckolång vistelse mellan skolans adjö och carolines knäförsvagande uppenbarelse: till Macau med färjan 31 maj, dagen efter till Jakarta för lite häng där. Sen försöker jag ta mig till Bali på något vänster, förslagsvis med tåg. Flyger hem till HK den 7 juni en sträcka hem inrikes med AirAsia, vars indonesiska filial är förbjudet i EU på grund av landets allmänna (otroliga) flygsäkerhet. Jag är nöjd!

#2. Som en trevlig slump ska mina kompisar i Foursters ställa till med middag på innergården ikväll. Indonesisk buffé för 30 pix. Darren (klicka för mer darreniana) går här utanför och pysslar, kånkar bord och gör i ordning. Michael och jag snackade med grabben från fönstret, Michael hade nämligen köpt en present till Darren från hans besök i Japan. Det var en uppblåsbar pappersballong (origami heter det va?), en prydnadssak. Darren blåste upp den, och tittade lite konfunderat på den prassliga bollen. “It’s from Japan! Tokyo!” ropade Michael ner till honom. “Ah, Tokyo. Good.” sa Darren kort och bollade förnöjt med sin japanska ballong.

#3. Kvittrat friskt här till höger idag! Twitter är roligt, lite kravlösare än bloggen antar jag… Så om någon läser THKGTA genom RSS kan jag meddela att ni går miste om lite extra godis — idag citerar jag till exempel Michael angående pulver och nötter. Häromdagen tipsades det om en artist jag spelar sönder på MySpace, gärna för att komma på gott humör. Armand Mirpour heter karln i videon nedan som har allt av klassisk indieglädje. Hej, nostalgi.

#4. Den fina bilden högst upp är från en viss Jonathan Puckey, den har visst någon ball postmodernistisk twist jag inte pallar elaborera kring. Men om ni ska klicka på någon länk i det här stycket tycker jag att ni istället ska surfa över till sidan jag hittade den på: Saker som inspirerar. Den är verkligen utmärkt och tipsar om konstnärer, fotografer och alla möjliga inspirerande prylar!

Bali alltså, och ja – Hong Kong då!

Fantiserar ytterligare om Indonesien och Bali. Hugo var ju också där. Det var visst förfärligt vackert och trevligt. Jag surfar runt på Flickr, skickar med mössan i hand några bilder till venture capitalist mamsen:

“du får hämta oss ofta från ålderdomshemmet hem till dig som tack för detta

avbildning-6

avbildning-5

olhugo

Så snubblar jag även över denna läckra video som Hong Kongs turistnäring producerat. Ett flygplan kryssar runt och filmar staden ovanifrån. Det är ju alldeles otroligt vad tjusigt Hong Kong är, också:

Sen ser jag den här bilden jag tagit i Lund. Notera hur stackaren går med nedsänkt huvud, luvan uppdragen och armarna stelt utmed kroppen av den bitande kylan – sannolikt på väg ner till spåret för att kasta sig framför ett öresundståg.

lundmisar

Ge mig ett ryskt kungadöme

nhatrang

1) Jag tittar med tärd blick upp från dataskärmen och dess PowerPoint-monster jag brottats med i timtal — och ser ljuset! Nu är alla flygresor för min och carolines Sydostasien-kampanj bokad. Fasligt fett — vi åker Hong Kong -> Saigon (Ho Chi Minh-staden), Saigon -> Hanoi, tåg tillbaka till Saigon med diverse avstigningar -> buss eller dylikt till Kambodja vidare in i Thailand varifrån vi slutligen åker från Bangkok tillbaka till Hong Kong och därifrån till Köpenhamn. Jävlar, ja!

2) Mellan sista tentan och Bästa dagen i år har jag nästan två veckors ledighet. Först tänkte jag strosa runt i Hong Kong, bo dyrt på hostel och mest vänta ihjäl mig. Nu slog det mig istället att jag är i Asien och jag har en uppsjö av spännande länder inom några timmars räckhåll, och att jag i höst kommer att bo och uppehålla mig i Lunds kommun, Skåne län, Sverige. En trupp UST-studenter ska dessutom till Indonesien, och Arjuna har i 10 år förklarat hur fantastiskt landet är. Om jag snålar de sista veckorna här, kanske…

3) Inom de närmaste tre veckorna har jag tre större presentationer med tillhörande rapportinlämningar, två uppsatser, några quiz, och tre tentor. Perfekt för att avnjuta campus-livets enklare tillvaro av nudlar, kex och allmäna fröjd (som trogna läsare säkert känt av tidigare).

4) Micke belastar mitt förstånd ytterligare med denna vansinnige, ensamme, och ganska obehagliga herre. Han är en rysk krösus på 39 jordsnurr på jakt efter sin 16-20-åriga okyssta prinsessa. En väldigt besvärande bildserie.

ryssen

Valborg/första maj, med en twist

clearwaterbaybeach

Ah, närmare 30 grader och solsken deluxe. Hur mycket jag än saknar Lunds Valborg/första maj tror jag att detta kan bli riktigt bra — det är någon slags strandfest som goes down på Clearwater Bay Beach (bilden ovan, kvack!) och det ska såklart bli festligt.

Valborgsaftonen var mellanstadiedisco på skolan. Internationella heltidsstudenterna tog till sin årliga krök vilket resulterade i avsvimmade gossar och flickor, ett litet slagsmål och toga-tema. Fest!

Dagens outfit
blir mina tärda svarta shorts, vitt weekday-linne, mors vitröda halsband med suicidal-touch samt Mao-medaljongen jag köpte på Himmelska fridens torg. Nu ska jag njuta av 24 timmars frihet innan skolans maj-offensiv skjuter ihjäl mig för gott. Hej!