Fyra finfina filmer

Mitt barnsliga jullov har vart en pizzameny av läckra sysslor, och filmtittande dess motsvarighet till en Jessica Special (oxfilé, banan, curry, bearnaisesås, skinka, m m): episk, visionär, ömsom milt deprimerande, ömsom oerhört hoppingivande, generös, helt enkelt en studie i det mänskliga lynnet. Dessutom är det rent praktiskt fullt logiskt: filmtittande innebär ofta horisontalpositionering i soffa eller säng, gärna med ett snack, och en bättre verklighetsflykt.

Här kommer så en prima lista med filmupplevelserna under den gångna veckan. Det finns inget genomgående tema (förutom att jag satt och var nöjd under och efter visningen), knappt ett uns av aktualitet, och absolut inga cineatiska ambitioner. Men det är en lista över bra rullar, och listor över bra rullar gillar vi!


The Insider (1999 av Michael Mann, USA)
Mycket rafflande företag-utan-samvete-tar-till-skumraskaffärer-thriller. Om en whisteblower på ett amerikanskt tobaksbolag som övertalas tala ut i CBS 60 Minutes. Verklighetsbaserat med Al Pacino och Russell Crowe (kvinnorna är strategiskt positionerade som hysteriska hemmafruar eller rättegångsstenografer). Härligt amerikanskt naturligtvis, vilket utöver vansinnigt breda kostymbyxor också innebär mycket närbilder och påkostat, snyggt, sådär regnigt och dramatiskt foto. Bäst: Pacinos hedersvärda och principfasta journalist Lowell Bergman. Genomgående skönt ”nu sätter vi dit dom jävlarna!”-patos.


Joyeux Noël (2005 av Christian Carion, Tyskland/Frankrike/Storbritannien)
Givna svaret på frågan ”Vet du någon bra julfilm?”. Merry Christmas heter den på engelska (se valfri videobutik/torrenttracker). Den handlar om ett gäng stackars satar på västfronten under Första världskriget som ska fira julafton i skyttegravarna. Kanske lite daterat såhär i mellandagarna, men filmen var superfin och gav bästa-bästa julvibben.

Whatever Works (2009 av Woody Allen, USA)
Med Larry David från Curb Your Enthusiasm i en roll Woody själv knappast hade gjort mycket bättre. Bittert och fnisspäckat manus, soligt (!) New York, Allen/David:

Boris Yellnikoff: [to audience] Why would you want to hear my story? Do we know each other? Do we like each other? Let me tell you right off, ok… I’m not a like-able guy. Charm has never been a priority with me. And just so you know, this is not the feel good movie of the year. So if you’re one of those idiots who needs to feel good, go get yourself a foot massage.

Låt den rätte komma in (2008 av Tomas Alfredson, Sverige)
Ännu bättre andra gången (så snygg!). Ska man överhuvudtaget befatta sig med skräckfilm, vampyrer eller för den delen svenskt ungdomsdrama räcker det med att se denna pärla. Blodigaste feel good-filmen (se ovan) någonsin! Så jävla bra!

Bonus: JibJabs årskrönika (2009, USA)

Jag är sälen, sömnen är vattnet

sael

Dagens reflektioner:

  • Govindas serverar bland de bästa luncherna i Lund. När jag står i kön bland alla linbyxor i mörkgrönt, hemmavirkade halsdukar och frigjort ansiktshår inbillar jag mig att ett vegetarisk kostval inte vore omöjligt. Moraliskt sett är den överlägsen, och kan den smaka såhär…! Sen kommer jag hem, brer en smörgås och lägger på den italienska pepparsalamin och funderar på om jag tappade förståndet tidigare under dagen.
  • Björnbär gör sig inte riktigt på pannkaka. Det är lite för sött, och ser för mycket ut som blod. Det såg ut som att någon blivit skjuten över min pannkaka.
  • Pulp Fiction är verkligen en fantastisk rulle, även om dialogen känns lite väl cool. Nästan för välskrivet, det verkar inte naturligt. Ungefär som när jag pratar med brats. Noterar dock en av höstens hetaste accessoarer: plånboken med texten ”Bad Motherfucker” broderat. Nedan: soundtrackets tyngsta spår:

Citizen Oketch

jupweb

Jag funderar på om statistikkursen är under kontroll, liksom The Rhetoric of Advertising in Modern Media som jag så flitigt tog på mig att läsa utöver den vanliga kursplanen. Kulturvetenskap alltså, vilken fröjd! Lokalen är stor, ekar och ger en känsla av att vara liten. Som i kyrkan som barn, det läskiga ekot och höga auktoriteten. Men innehållet är vasst, jag får hugga in på reklambegreppet, och lärarinnan bjöd på hemodlade ekologiska plommon första lektionen.

Sedan funderar jag på vilken konst jag ska be mor ta med från Stockholm, liksom om det är värt att köpa en trådlös router som stöder den så kallade 802.11n-tekniken (det var omständligt att reda ut det begreppet). Skulle förresten den handvävda afghanska (tror jag väl) mattan passa i hallen?

Sedan snubblar jag över trailern till Citizen Oketch, rycks ur mina patetiska besvär och funderingar, hamnar i en skitig slum i Nigeria, skäms litet, lägger filmtiteln på minnet, och går till sängs:

God morgon, YouTube

Sitter i det ännu grönskande, ljusa, fina Ulrikedal och fnissar åt George Clooneys nya film som ju verkar helt fantastisk:


– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Och så lite klassisk katthumor! Det här snor jag rakt av från Da forto da so, som snott från Cute Overload som tagit det från YouTube:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Till sist en snygg och fin låt av Jenny Wilson, som bedövande lugnar mig pre-Twinrix-sprutan som ska injiceras i mig om 27 minuter: