Vi hade bestämt att träffas klockan 12 för en strandutflykt. Perfekt, göra något av lördagen! Döm dock av min stora glädje när jag efter fyra timmars sömn vaknade klockan elva av ett massivt regnsmatter. Regndropparna botade mitt dåliga samvete och jag kunde belåtet sova bort ytterligare två timmar.

Gårdagen bjöd på tyska språklektioner, lite prima Buddha Lounge-techno och en på det hela taget bitande snål afton som bland annat innebar 7Eleven-öl och sänggång med hungrande mage med anledning av bortprioriterat nattmål. När det just börjat ljusna ville delar av sällskapet åka till Ocean Park, bryta sig in på anläggningen och därefter simma med delfiner. Ett i efterhand klokt beslut innebar att vi istället styrde kosan hemåt…

Lördagen spenderades istället med en härlig promenad i stan. Det förgiftade duggregnet tecknade – av neonljusen extra glänsande – speglar på marken, och jag kunde bara njuta av Hong Kongs fantastiska skyskrapslandskap. Färjan över från HK Island till Kowloon var som vanligt lika förtjusande den.

Därefter österut för att gå på det första biobesöket på 3-4 månader. Jackie Chan spelade i en lätt bisarr gangsterthriller vid namn Shinjuku Incident, en Hong Kong-producerad våldsfest som ändå var underhållande mycket på grund av miljöerna (kinesiska immigranter i Japans yakuza-värld). Jag ger filmen tre avhuggna händer av fem möjliga.

Jag noterar också att detta är mitt hundrade inlägg på The Hong Kong Garden Take Away. Det är roligare än någonsin att skriva, och av besökarstatistiken att döma tycker också en bunt av er om mina små redogörelser. Ni vänner som skriver kommentarer ska veta att inget gör min internetrutin gladare än att upptäcka era inlägg. Det värmer nästan märkligt mycket, och jag välkomnar alla att skriva om ni klurar över något (rörande Hong Kong, kattungar, fest, livet)

Avslutar det hela med några mobiltelefonbilder tagna de senaste dagarna:

1) Vi måste skrapa ihop ”research credits” i några kurser, vilket bland annat går ut på att besvara enkäter. Dessa vansinniga frågor hade mycket lite med studien i sin helhet att göra, och lämnade mig väldigt förvirrad. Övriga frågor inkluderade: favoritfärg, favoritskor (!) och hårtyp (curly eller straight).

2) Utanför Sai Kungs lokala McD’s (där vi inte åt, tro det eller ej) satt en herre med ungefär sju rullar maskeringstejp och två kaniner. Jag bad till morotsgudarna att djuren var sällskap och inte ingrediens till hans middag.

3) Däckad köksanställd i ett hörn av skolans food court. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och detta är bara tråkigt.

4) Skyskrapserotik #1: Från vänster Bank of China, randomhus, HSCB.

5) Skyskrapserotik #2: Two International Finance Centre (88 våningar, 415 meter hög, fenomenal)

6) Filmaffish för en till synes mysig rulle av Nightmare Before Christmas-snitt. Charmerande namn och utseende på huvudpersonen, bekant på något vis…

7) På väg hem upptäcker vi Foursters senaste projekt. De bygger ett hus om ungefär 6*6*6 meter som av någon anledning ska stå i skolans atrium. De hade ett metallskelet färdigt vid tolvsnåret, men lovade att försöka vara klara innan söndag morgon. Vi erbjöd vår hjälp, men de skulle visst klara sig.

En härlig dag är i görningen! Äntligen förmådde jag mig själv att lämna campus där jag sedan i lördags suttit och kultiverat en frustrerad klaustrofobi. Till lunch visade jag Michael och Eugene till Lardos Steak House, denna sirloin steak-bordell. De jublade förväntat åt den prisvärda och miljövidriga måltiden, liksom jag.

Efter dagens sista lektion bar det sedan av till trevliga orten Sai Kung en kvart bort från skolan. En burmes och hongkonges visade vägen, och visade sig vara trevliga bekantskaper båda två. De tycktes ha en förkärlek till att spela på fotboll och god mat, två helt klart charmiga laster! De visade oss till en thailändska restaurang (Sawadee) som var superb! Måltiden inleddes med en vansinnigt kryddig soppa och därpå en serie fantastiskt smarriga tillrättningar som motiverade sammantaget två slanka flaskor Singha.

Stärkt av den annalkande helgen och måltidsdrycken återvände jag till skolan. Kvällens alternativ låg ännu öppna, och jag upprepade noggrannt för mig själv den senaste tidens mantra. Mindre rumlande — mer upptäckter och upplysning. När det emellertid nu har visat sig att Michael (room mate och middagssällskap) ska spela kort, alla andra klär sig för en afton på stan, och mitt lätt ölstinnna tillstånd omöjliggör en produktiv kväll hemma, står det klart vad jag har att göra.

Snöra det slitna paret Converse, smidigt plocka 3-kronorsöl ur kylen på Park’N'Shop, och inspireras av bild ovan och citat nedan.

Jag misstror kameler. Och för den delen alla andra som kan klara sig utan en drink en hel vecka.

Joe E. Lewis

Jag nämnde i förra inlägget att ett yngre jag hade snävare musikaliska preferenser än jag av idag. Men i ett avseende är vi ännu lika som bär. Nämligen i den totala förtjusning vi finner i videor likt dessa:

(Via: icanhascheezeburger.com)

Ser ni samma likhet som caroline?

Vad ni iallafall ser är en uttråkad gosse som tvingas harva med allehanda meck (till vänster alltså, Waldo lirar garanterat E för att stå ut med sitt eget leende). Trots att jag endast behöver klara kurserna här på HKUST med knappt godkänt, har de svinen ackumulerat en bättre bunt prov, inlämningar och quizar precis innan påsklovet. Och då tvingas även jag studera, min arma stackare.

Övriga fröjdefulla inslag idag inkluderar min middag bestående av en Big Mac. Hade inte råd med menyn, fick nöja mig med hamburgaren. Med lite kex och jordnötssmör och ett glas ljummet vatten slapp jag iallafall gå hungrig.

Trots den patetiska middagen kan vi ändå summera detta som ännu en pangdag — det handlar om mitt absolut största guilty pleasure AIK som nyss spelade allsvensk premiärmatch mot Halmstad. Gnaget vann med 1-0 och jag kunde följa spektaklet så gott det gick via webbradio och internet. Fan vad härligt, va!

Nu ska jag läsa lite om strategiskt varumärkesmanagement, och lämnar er med en bild på mina nya, suveräna gympadojor:

Vilken förtjusande dag! Lördagen vigdes som planerat åt häng med de två helsnälla snubbarna från min och Mickes Human Resources-klass: Roger och Jonathan. De är lokala grabbar som ville visa oss runt deras krokar i Tai Po i New Territories. Det blev en intensiv dag av cyklande, mat och vänskap.

Det hela började med att jag steg upp vid halv elva, vid god virgör. Bådadera fullkomliga sensationer för en lördag. Inleder därefter med en bättre fika, och marscherar sedan iväg med de två Michael. Kommer lätt försenade till Tai Wei där vi möter upp med gossarna, för att därefter inhandla en lättre brunch bestående av ett gäng söta men läckra matbullar. Vi var alla upprymda inför den spännande dagen, vädret tycktes programmerat för cykling och humören var på topp!

Vi hyrde ett gäng velocipeder ungefär lika stora som den jag fick som 8-åring. Det gick dock an utan problem och vi rullade först iväg mot IKEA där vi skulle hustla till oss lite kontaktinformation inför ett skolprojekt samt bjuda våra hongkongesiska vänner på svenskt snask. En stor succé senare trampade vi vidare och hamnade till slut i Roggan och Jonathans hemstad.

Vi lämnade in cyklarna och satte oss för att äta en matbit på ett lokalt hak utan engelska menyer (oftast ett gott tecken). Vi åt nudlar, med olika tillbehör. Kotarm, bland annat. Jag säger då det, fyfan! Smaken var okej, lite som fläsk — men texturen av hud och de liksom fjälliga, tunna tarmvecken. Jag grimarserar medan jag skriver detta.

Mätta och belåtna knatade vi sedan till Rogers hus. Han bodde i ett av de vansinnigt stora bostadskomplexen. 30-35 våningar höga, med tjugo trånga lägenheter på varje våning. Knäppt! Inredningen var enkel men hemtrevlig. Många fotografier på familjen, och känslan av att stå i hans lilla pojkrum med hans trånga skrivbord, säng och enorma utsikt bakom de gallerklädda fönstren var väldigt speciell.

Sedan fortsatte våra kulinariska äventyr då vi halade fram Abbas senapssill vi inhandlat på IKEA. Det fanns tyvärr inget knäckebröd, men några salta kex gjorde sig bra till fisken. ”Delicious” lät det kinesiskamerikanska utlåtandet och vi svenskar log stolt. Lagom till efterrätten bestående av Annas pepparkakor kom pappa och farmor Ku hem. Inte ett ord engelska kunde dom, men det var härligt bara att få säga hej!

Därefter stundade en promenad och bussresa en halvtimme bort där vi skulle äta middag (ja, det var en dag av frossa). Roger hade bokat bord på en suverän thailändsk restaurang som bjöd på himmelskt käk. Jätteräkor i chilisås, biff i gröncurry, kyckling- och biffspett med sataysås, friterat ris med ananas och sea food. Jag börjar få slut på superlativ men jävlar vad gott det var! Min enda frustration bestod i att jag valde bort ölen, eftersom jag hade ambitionen att studera senare under kvällen. Något som såklart inte blev eller kommer att bli av. Nåväl.

Sedan gick vi en sväng till en publik BBQ-plats där ungdomar satt och grillade medhavt käk i en väldigt mysig miljö. Nej, vi åt inget. Intressant notering är att inga pilsner syntes till, och som jag förstod det av diskussionerna med Roger dricks det inte särskilt mycket bland Hong Kongs ungdomar. Våra utbytesstudents-berättelser om spritslagen i Lang Kwai Fong kändes i det närmaste skuldtyngda. Men vi kunde utbyta många erfarenheter (skratta inte, det var fett berikande) och sade adjö till Roger nästan elva timmar efter att vi hade träffats. Vilken kanondag!

Nej, detta midnattsyrande gör inte dagen rättvisa: jag tror att alla ska kunna kolla in Facebook-albumet (KLICKA HÄR!)

Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.

Så fick mitt eleganta rödrosa ICA-kort arbeta när Nordea äntligen fick ändan ur vagnen och kastade över kosingen jag bett om. Firade den revitaliserade likviditeten med en bit stekt lax innan jag satte mig i biblioteket för några timmars bättre slit. Efter detta gick jag till Seafront, en ganska sjavig kantin där de framförallt serverar bra nudelsoppor och håller öppet till klockan 02. Och så något jag inte sett förut:

Hur fungerar detta egentligen? Room mate-Michaels enda förklaring är att ankan uppenbarligen var vegetarian när han var vid liv. Spännande! Måste vara någon slags delikatess häröver. Notera även exotiska läckerheter såsom Pig’s Blood och Pig’s Intestine (inälvor) som jag har ännu att pröva. Nu ska jag designa en Fragbite-banner, en PowerPoint-presentation och stolpa ut ett case. Och gärna plugga lite inför tentan imorgon. Det hinner vi väl på 45? God natt.

Söndag kväll och utmattad efter en fantastisk helg, samt det faktum att det nu stundar fyra dagars intensivt och fattigt slit innan jag åker till Hainan. Gårdagen bjöd på ytterligare en stökig afton på Volar med omnejd, och avslutades förvisso inte med någon pool men dock med en prima kebab! Jag mådde i sedvanlig ordning nästan oförskämt gott.

Dystert nog var idag sista dagen med vännerna från Singapore och Taiwan. Vi strosade runt i ett soligt Causeway Bay och trots rådande finanskris kunde jag ägna mig åt lite shopping — för 20 dollars investerades det i den fräckaste nyckelring jag någonsin skådat:

Ja, jävlar! Hong Kong bjöd på en storartad fest igår. Först ut var en tidseffektiv ölsession i Hall I som innefattade en ny sportupplevelse: Beer Pong. En snäll bunt amerikanare stod för regin, och det hela handlade om att kasta pingisbollar i motståndarlagets muggar med öl – berusande festligt, såklart!

Därefter taxi med Micke, Johanna och Emma till Soho för att möta upp Lunda-singaporianerna. Vi ramlade gatan ner för drinks innan vi letade upp en bättre skybar kallad Azure som var inkvarterad på 28:e våningen. Bra vy och dyr öl, samt ett par blinkade kaninöron som beklagligt nog försvann!

En stund senare informeras vi om att Volar väntar på oss. Vad som skulle visa sig vara en av Hong Kongs lätt bästa klubbar bjöd på en mer eller mindre hemlig spelning med Steve Aoki och jag njöt fullständigt av all prima electro-madness! Bakom DJ-båset stod ett gäng modeller och dansade någorlunda entusiastiskt, och jag flinade lite oskyldigt åt det hela. Johanna sa att en av kvinnorna till och med hade kommit trea i Top Model. Vad duktigt, va?

Sedan irrade vi ut på gatan vid fyrasnåret och övervägde våra options. Med i sällskapet var en rekordelig schweizare som förutom trevligt umgänge även var typ den rikaste snubben i världen. Han bodde såklart på Four Seasons, och det hela slutade i efterfest i hans svit med pannkakor, öl och mango. Väl på plats tyckte han att vi skulle bada. Utmärkt förslag tyckte vi! En stund senare plaskade vi runt i takpoolen med utsikt över Victoria Harbour. På den femtioelfte våningen naturligtvis, medan solen gick upp över Hong Kong — någon slags klass får det ju ändå vara på saker och ting!

Hela och rena blev det sedan taxi hem för de fyra överlevande Hugo, Camilla, Johanna och jag. Clearwater Bay där skolan ligger var för en gång skull clear, och våra två gäster fick se skolan i sitt soliga esse vid sju-åttasnåret. Sen blev Hugo introducerad för min bortresta roomies träbrits till säng. De låg och gottade sig tills morgondagen harklade sig och frågade om det inte var dags för oss att gå upp. Snart!

Hello, Mother

Jag skulle ju hämta mina nya fräcka glasogon. Detta skrivs förresten på min roomies amerikanska och bokstavsfattiga laptop eftersom våra eluttag avled och min Mac är dränerad på ström…

Hursomhelst transporterade vi oss ut mitt i rusningstid och fick trängas lite extra. De portabla tv-spelen var framme hos många och det var spelfest på tuben, men vi var inte bjudna.

Äter som sig bör några fiskbullar, men även friterade bläckfiskarmar. De senare ville jag ha en av men fick tio. Härliga tider! Det kostade lika mycket för en hel måltid, som för Cola-läskeblasken jag investerade i till.

Nåväl, för att förklara rubriken. Vi stegar glatt in i glasögonbutiken. Jag spatserar lika glatt fram med mitt kvitto till kassan och ber om mina nya brillor. De frågar om jag bär linser. Ja, det gör jag, sade jag och tog ut dom. Något kändes väldigt obekant. Gjorde jag detta förra gången? När jag sedan får mina nyslipade glasögon bekräftas mina farhågor. Jag är alldeles uppenbart ett riktigt praktduplo. Jag har gjort synundersökningen med linser i. Fiasko.

Karln som driver verksamheten är emellertid en hedersknyffel och erbjuder sig att byta ut glasen mot de starkare kostnadsfritt. Jag tackar, bockar och skäms väldigt. Sedan gör vi om synundersökningen, denna gång utan linser.

Sa tänk på det om ni ska köpa glasögon i Kina: var inte en jävla idiot.

Uppdatering med bildbevis för att jag faktiskt befann mig i lokalen: