Gossen ovan med den besynnerliga t-shirten gjorde mig häpen, och jag trängde mig genom tunnelbanevagnen för att undersöka den unge mannen och hans bisarra uppmaning att avnjuta hallucinogent amfetamin. Trots en inledande genans gav han till sist vika och lät mig fotografera honom, och någonstans i hans pojkaktiga fnitter insåg jag att han kanske inte riktigt var den skruvade ecstasybrukare jag hoppats på.
Var i stan för att åka upp i 2 IFC — jättehuset i vilket Läderlappen flyger in och kidnappar en skurk i The Dark Knight. Utsikten var som väntat häftig, men tyvärr bara ut över Hong Kong Island. Vakterna ledde runt mig och Micke och “Sir!”-tilltalen regnade över oss, medan vi bara fnissade åt den hövliga uppmärksamheten.
Därefter skulle jag leta efter en mp3-spelare i Golden Computer Center (MTR-station Sham Shui Po) eftersom jag i söndags nåddes av beskedet att min gamle trotjänare iPod Photo 20GB har gått bort. Min fyra år gamle vän hade länge dragits med moderkorts- och hårddiskrelaterade sjukdomar och fick ett anfall i förra veckan. Han rusades till reparatören som nyligen meddelade att ny hårdvara skulle kosta 700 HKD.
Jag fällde en virtuell tår, tittade på bankkontot och beslöt mig slampigt för att skaffa en yngre och billigare modell.
Det var i alla fall en märkligt svår syssla, och efter en timmes letande i det ganska frenetiska varuhuset gav jag upp. Att mina pengar inte lyckades lämna plånboken i den miljön är för mig ett stort mysterium — jag får istället styra kosan till Mong Kok, ta ett djupt andetag och pruta till mig en spelare där istället.
En av mina absoluta favoritbloggareAlbin har upprättat en ny blogg för att täcka förberedelserna, mottagandet och vänskapen med katten Boris. Han har till och med upprättat en YouTube-kanal för att förse oss med Boris-relaterade filmer. Trogna läsare kan kanske ana hur mycket jag uppskattar det initiativet! Titta in på En katt som heter Boris.
Discobelle tipsar om en ny låt av Fibes! Oh Fibes! Gruppen har jag väl annars lite svårt för, men detta svänger mig runt och runt. Fin video också!
Jag har helt vansinnigt många myggbett, sju-åtta stycken bara på min vänstra axel närmare bestämt. Skriver en uppsats om min “etiska kod”, för en kurs som är obligatorisk för alla konkurrensskadade stackars full time-elever som fått kompromissa på utvecklandet av en egen värdegrund till förmån för Den livslånga hårda slitet.
Johannes och jag pratar lite över internet och han skickar mig ett parti techno av toppklass, och jag hamnar i ett plötsligt stockholmsskick och ser fram emot sommaren. Hösten också, när allt kommer omkring. Grundkurser i statistik och handelsrätt på Ekonomihögskolan må låta oerhört besvärande i denna härliga Hong Kong-tillvaro, men det kommer att bli bra till slut. Alla larviga och kära vänner där, jag saknar er!
Har dessutom fortfarande inte rekognoscerat tillräckligt i Köpenhamn. Och Berlin då, där har jag inte vart sedan i nian! Länsbussar och -tåg över Skåne med stora åkrar, gallerier och dramatiska hösthimlar kan också vara allt som behövs!
Men just nu älskar jag Asien, och finner ro i det faktum att jag vid varje tvivel på min egen tillvaro kan finna evig räddning i min nyfunna godisbutik på internet: Play him off, keyboard cat. Denna briljanta kombination av människor som ramlar på ändan och slår sig, och en katt iklädd en morgonrock i silke som lirar piano har sedan igår lämnat mig och room mate-Michael tårögda av skratt vid upprepade tillfällen:
Vilken helg! Efter en krävande och dryg vecka i skolan stod fredagsaftonen för The Hong Kong Open 2009 — den mest dekadenta golfturnering som någonsin skådats. I kort: iklädd golfkläder och tillhörande leksaksklubba skulle ett sällskap på 20 manliga tävlanden från UST ta sig förbi 9 hål i bardistriktet Wan Chai med det explicita målet att dricka diverse tvivelaktiga drycker på kortast möjliga tid. Denna charterortsaktivitet var svinig, obegripligt berusande och svårslaget rolig. Det sjöngs och skrålades, spelades på en medhavd trumma i takt med att våra sinnen obönhörligt grumlades. Om någon arbetsgivare läser detta: kontakta mig med information om positionen så skickar jag er mitt CV.
Dagen efter steg jag upp i ett förväntat mardrömslikt skick redan vid 10-snåret, av den enda anledningen att jag en timme senare skulle ut på sjön. Det organiserades en båttur runt i Sai Kungs skärgård där 50 av oss skulle sola, bada och ta något gott att äta och dricka (burr). Efter en härlig lur i skuggan kom jag snart tillbaka på banan, och den väldigt angenäma dagen avslutades sedan med en smarrig middag i en närliggande fiskeby.
Elva timmars nödvändig sömn senare sitter jag här i ett belåtet skick inför dagens studiemässiga göromål. Jag ska tjusa PowerPoint och lura Word för den ungefär tiotusende gången. Som utmärkt försening och trevlig musik kommer här två bra låtar att lyssna på innan vi sätter igång med dagens ärenden:
Bill Callahan – Eid Ma Clack Shaw (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
Det ligger något vackert över den grova stämman och klara texten. Kanonlåt!
Ellie Goulding – Starry Eyes (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
På andra sidan jorden från den första låten, men ändå en söndagspärla som får mig på ett härligt humör. Londonbrud sjunger bra över Frankmusiks produktion. Klick, klick!
Med en sjöbris från Sydkinesiska sjön ömt utdelandes örfilar i ansiktet på mig, klarblå himmel och en generös sol fanns givetvis ingen som helst chans att jag skulle till biblioteket och dess luftkonditionerade tortyr för att studera.
Åt en bättre Braised pork with curry till lunch i alltid sjaviga LG7 – det var dagen till ära svinigt gott – och stoppade sedan väskan full med vatten, äpple, en kursbok samt min livströtte iPod. Hade fått nys om en hemlig trädgård längst österut på campus, och det rimmade utmärkt med min ambition.
Vägen dit gick längs en kurvig och lagom svårtillgänglig promenadslinga längs med bergsluttningen, och skolan syntes som aldrig förr bakom mig. Väl framme snubblade jag över en mysig paviljong, sittplats och fridfull tystnad. På en bänk satte jag mig för läsa om motivational and emotional influences on decision-making. Framför mig låg sjön, någon vassliknande växt prasslade mysigt och jag trivdes alldeles oväntat bra.
Om mindre än en månad har jag skrivit min sista tenta här på HKUST. Det kommer kännas jävligt trist att lämna den här pärlan i Clearwater Bay.
För övrigt: skäggig typ som svär och lirar Bach på piano. Vilken avund det väcker! Mina spinkiga fingrar var ämnade för något större…
Med tyvärr ojämna mellanrum dyker det upp musik som verkligen ställer frågor till mig. Bästa exemplet på mycket länge är artisten Avner med låten Bed För Mig. Det är en melankolisk sång om förlorad kärlek. Högtravande i sin estetik och besinningslöst beroendeframkallande.
Ljudet är vackert baleariskt, möjligen Tough Alliance-producerat, och den spröda sången draperad i ett kristallklart filter. Avners förbryllande uppenbarelse med gul ansiktsfärg, 60-talsdoftande vattenkamning och kraftiga drag fyller videon och lämnar mig ropande efter mer.
Det här spåret hade sannolikt uppskattats ännu mer av den David som hösten 2006 läste statsvetenskap på Stockholms Universitet, bar en svart Ben Sherman-parka, envis snedlugg och lika envist försökte definiera någon slags motkulturell identitet.
Efter en termin av chauvinistisk house och annat som favoriseras i det hongkongesiska utelivet är jag därför glad att jag inte instinktivt avfärdade den här musiken. En gnutta kulturell integritet tycks sitta i, vad skönt.
Skandinavisk minimalism mötte Asiens gastronomiska kryddkök när jag tillredde en närande lunch bestående av IKEA-levererat Leksandsknäcke och en kopp snabbnudlar. Väl i köket, vilket det egentligen inte ska kunna kallas, mötte jag den gode Darren från Foursters (vänster i den fantastiska bilden). Han kallas Big Eyes (av en mycket enkel anledning), och hälsar alltid glatt när vi råkas i korridoren eller i skolan. Han lunkade runt och såg lite sliten ut – det är fortfarande kampanjarbete kvar – och jag erbjöd honom en bit knäcke med smör på.
– Oh thank you, David! Sa Darren innan han varsamt förde brödet till munnen och bet en tugga. Jag log förväntansfullt i väntan på utlåtandet. Han tuggade länge, precis som man ska göra med knäckebröd.
– It tastes like…
– Yes?
– Nothing! Thank you, David!
Sade Darren glatt och gav mig en försiktig klapp på axeln. “It’s better with cheese on, but I can’t find any here in Hong Kong…” försökte jag säga, men Darren var redan på väg ut ur rummet, redo att fortsätta sitt arbete.
På tal om lunch: här är dessutom en finfin Fever Ray-remix av Studios Dan Lissvik:
Min annalkande resfeber uttrycker sig i form av att jag börjar pyssla med uppskattningsvis en miljard saker samtidigt. Jag för över pengar mellan bankerna (ICA-banken har nada i uttagsutgift världen över och inget valutapåslag, tjing!). Jag hustlar köpmannakooperativet ICA ytterligare genom att be om gamla fruktlådor för att packa ner all shizzle som inte ska med till HK. Jag går en jävla promenad från Vildanden där C bor, hem till mig. Jag slår upp böcker jag inte kommer hinna läsa före avresa (som ska tillbaka till Stadsbiblioteket). Jag tar fram dammsugare och rengör den (!) samt byter påse. Jag dammsuger. Jag handlar rödlök. Ofokuseringen är total och jag irrar verkligen. Men det känns ganska bra, trots allt.
Ytterligare ett sånt här omtumlande sammanträffande överrumplade mig förresten, denna gång involverande tändare. Men gårdagens yrande får vara nog, tycker ni inte?
Hursomhelst, en viktig del av min internetrutin är att lyssna igenom all magisk och ibland rent värdelös musik som serveras på mp3-bloggarna (se mina favoriter i länklistan till höger). WAVES AT NIGHT är så jävla bra, och unnade häromdagen sina läsare en riktigt fyllig The Whitest Boy Alive-post. Alla låtar är såklart mer eller mindre vassa, men en jag inte hört tidigare var en cover på housedängornas housedänga: Robin S – Show Me Love. En trevlig hommage med bibehållet sväng:
Eller så kan ni lyssna på dagens låt minst 150 dagar om året:
Förresten, Discobelle länkade en riktigt vass video som visar en svensk technoproducent (The Subliminal Kid) när han works some magic med sin galna utrustning. Det är nästan hypnotiskt och lite poetiskt:
Jag är i Lund i ungefär två veckor innan det bär av österut till allt det konstiga och spännande i Hong Kong. Eftersom jag inte har några som helst åtaganden (förutom att gå upp, möjligen läsa DN och försöka äta något minst två gånger om dagen) lever jag för stunden i en väldigt behaglig bubbla. Uppstigning klockan 11, matig frulle en bra stund senare, ligga i sängen och läsa och slutligen sätta på datorn i hopp om överraskningar.
Min gata har dessutom börjat trafikeras mer sedan Andrahandsbokhandeln flyttade hit, och numera kan jag över morgonkaffet beskåda inte endast juriststudenter (Juridicum ligger ned för gatan) i sina dunvästar och eleganta sneakers, utan hela skalan av stressade studenter. Deras lite osäkra och raska gång längs den nya gatan får mig att mysa än mer från min trygga och kravlösa existens från Winstrupsgatan 7:s översta våning.
Som grädde på moset har jag just kommit över hela Fever Ray-skivan som infriar mitt förväntansfulla intresse hos de 10 spåren. Därtill får jag via PSL ett hett musiktips i form av svenska The Sound of Arrows. Väldigt muntert och festligt i M.A.G.I.C. för att fira fredagseftermiddagen. För er som åstadkommit något under veckan låter det säkert ännu bättre! Missa inte heller den otroligt snygga videon en bit ner på sidan, jag tar mig för pannan och mumlar något i ren förundran.
Dödselectro på Rabid Records-etiketten (även The Knife). Karin Dreijer har bytt kråkan mot en besvärande snygg skelettmakeup och ger mig gåshud. Lyssna högt på detta i hörlurar och återvinn tro på monstren under sängen! Skivan finns på Klicktrack.
BONUS: En trummigare remix inte lika läskig av Familjen.
Rex The Dog: Bubblicious
På andra sidan jordklotet: mycket studsig electro-disco-whatever med en kul video som får mig att vilja börja med origami och köpa discoljus till hemmet.
