Fem förväntansfulla och oroliga gossar landade så i Manila utan nämnvärda bekymmer. 15:35 var klockan då vi såg staden rusa förbi taxirutan med dess fattigdom, smuts och svårbeskrivliga stämning. Vi vet inte vad som väntar, och intalar oss själva att absolut inte gå ut och bli fulla eftersom det nattetid lätt kan gå åt helvete för västerlänningar på vift. Vi ser beväpnade vakter utanför 7eleven och hotell, några av de 60,000 gatubarnen strövandes på gatan och sexindustrin i en förkrossande skala. Döm så av min förvåning när vi klockan 03:35 sitter packade i en taxibil och skrålar på väg hem till hotellet…

Efterföljande dagar i strandorten Sabang var magiska, men eftersom det genomgående temat för resan förutom sjukt starka intryck även var sjukt dåligt med sömn väljer jag att skjuta upp det porträttet. Jag går i säng med hjärnan i en riktig intryckskoma, aldrig har jag upplevt något liknande. Istället ska man upp vid åtta imorgon för att gå på lektion. Usch och fy.

På torsdag kring lunch bär det av till Manila, vidare till Puerto Galera – någon slags fin ö i Philippinerna. Inte hunnit kolla upp någonting ännu, men biljetterna ska iallafall vara bokade. Lite nojig över Manila sedan jag såg Lukas Moodysons utmärkta Mammut precis innan jag åkte hit, men det blir nog bara en kvick visit där. Känns lite smutsigt att bara köra förbi misären i en taxi, men å andra sidan vill jag minnas att staden anses vara en av farligaste och jävligaste i världen. Får reflektera lite över det där över en öl på stranden…

Lördagen bjöd på en härlig afton trots de krisartade förutsättningarna. Jag inledde med en omfångsrik Club Sandwich och ett stycke öl, på riktigt lökhaksmanér. En liten men målmedveten grupp gav sig ut i staden, och vi hittade snart till området söder om Hollywood Road (i folkmun Soho, fyndigt nog…) som dock visade sig innehålla riktiga guldkorn i form av mysiga baren Gecko och klubben Drop (båda väl gömda i gränder på varsin sida av gatan). Äntligen housemusik med några riktiga klassiker vilket tjänade som en fyllig energiboost och glädjerus!

Efteråt steg vi glada och glittriga ut på gatan, den senare egenskapen till följd av att vi scorade ett par mystiska ansiktsmasker i silver inne på stället som färgade av sig på våra svettiga anleten. Mycket stiligt i min mening men till macho-Mickes stora förtret. Aftonen kröntes sedan av en varmkorv (!) med surkål (!!) innan taxin tog oss hem nöjda och belåtna.

———————————————–

Söndagen var tänkt att utgöra botgörardagen i form av tvätt av mina kläder, mig själv och mitt samvete. Istället blev det en smutsig David som åkte på nöjesfält. Ocean Park heter zoo/Gröna Lund-hybriden och där fanns både pandor och berg- och dalbanor att förtjusas över. De trötta pandorna gladde nog mest, även om de tycktes leva en ganska beige tillvaro i sina små inhägnader.

Berg- och dalbanan med dubbla loopar och helt otroligt små säten (…) satte punkt för besöket och istället tog ångesten över eftersom det nu väntade grupparbete på kvällskvisten. En helt suverän syssla när man milt bakfull roat och tröttat ut sig hela dagen driven av en så kallad corn-dog och sundaeglass. Men det gick väl väl trots allt, och nu kastar jag in handduken. God natt, Sverige!

Vansinnigt fet bussresa igår — gruppmentaliteten och den höga hastigheten rörde om i våra huvuden och resultatet blev en förfest av episka proportioner. När den ljumma kvällsvinden sköljde över en, drycken rann över händer och ner för strupar medan Hong Kong hade skyskraps-catwalk över våra huvuden kändes allt fasligt trevligt.

Slutstation var Long Kwai Fong, detta fascinerande bardistrikt som utgör flera kvarter i en sluttande del av HK Island. Barerna, klubbarna och restaurangerna ligger vägg i vägg och drinkarna tas med ut i vad som bildar ett enormt myller av fyllbultar, lysen och nattdjur. Väl där irrar vi iväg till en randomklubb där det som vanligt spelas R’n'B och hiphop. Jag är vid det här laget ganska friskt tankad av River Pearl och dess kollegor, och mina ryckiga moves till Womanizer och dylika MTV-pizzor var bara på sin plats.

Träffar min egensinniga tyska granne som visar sig ha medlemskort till dräparklubben ovanför som naturligtvis heter Billion. Det är någon slags 90-talistisk yuppieglamour som dominerar nattlivsidealen för de rika här, även om den designade klubben var riktigt flådig. Bisarrt klientel i form av platta västerlänningar i skjorta och kostymslacks, unga Hong Kong-tjejer sannolikt med den tidigare kategorin herrar i sikte, och maffiakillarna som driver stället. Hänger där och dras ner för pärlfloden ytterligare, innan vi spatserar ut i ett sinande LKF för att avsluta kvällen på en lökig tysk bar där vi fick gratis Jäger mot att vi instruerade ägarinnan hur man slår upp en öl på korrekt sätt i Tyskland.

Från korridorsbalkongen vid halv sju-snåret

Som en tidsinställd bomb måste den tyska after-ski-sörjan ha briserat i mig under natten, eftersom jag i morse vid två-snåret vaknade i ett skick ovärdigt en oskyldig man. Sju timmar snål sömn var iallafall till belåtenhet, och snart därefter kravlade jag mig upp eftersom tanken var att åka till Macau. Men med tanke på att den mulna dagen bara hade tre timmar ljus kvar beslutade vi oss att skjuta på det, och dagen spenderades istället med Stephen Fry och hans förtjusande tv-serie om hans resa genom alla USA:s delstater.

På minuskontot kan annars nämnas att jag vaknade med tre enorma myggbett. De kräken har tydligen den fina vanan att läsa min blogg och utnyttjade väl det faktum att jag inte hunnit köpa någon slags motvapen. Med tanke på dessa betts omkrets och irritation lutar det i nuläget mot ett sånt där tennisracket där man håller in en knapp för att göra ”nätet” strömförande, eller någon slags pyroteknisk lösning.

Åt dessutom upp de sista ROLLO- och Dumlekolorna, vilket jag skäms lite över eftersom min plan var att spara de i veckor. Har dock fortfarande en riktigt generös caroline-finansierad stash snask kvar (åh kyss). Nu är det hursomhelst läge att vakna till liv och gå till universitetsbaren för att äta middag och undvika ölen de serverar.

Skolveckan överstökad — nu dricker vi öl! Avslutade med ett i vanlig ordning strålande pass Judgement and Decision Making med vår Jim Carrey-artade amerikanska lärare. Han showar som fan, lottar ut M&Ms och har finesser för sig hela tiden. Roligt och framförallt ovant med sådan passion för sitt läraryrke, även om jag kan tänka mig att skolan hostar upp skamligt med dollares för att ha karln anställd.

Efter det följde en bättre tallrik shredded pork with noodles shanghai style, ett av de säkrare korten bland de hundratals rätter som finns i skolans 6 restauranger/food courts. Sedan vidare till vår eminenta supermarket Park’N'Shop där ölutbudet synades ytterligare. Citronbärsa berikad med vitamin C? Kanske nästa gång, även om jag uppskattar konceptet. Nytt rekord slogs annars i prisväg: Pearl River Lager Beer för generösa 10 kronor för fyra burkar — suveränt! Jag hoppade genast i floden och ser nu fram emot att flyta ned för den med allt kraftigare strömmar allt eftersom kvällen går.

Planen för aftonen stavas på Facebook ”OPEN-TOP Bus Birthday Party for Hannah’s 21st !”. Någon Hannah känner jag inte, men vad jag vet är att det ska åkas dubbeldäckare genom Hong Kong och drickas öl på äkta… ja, jag vet inte riktigt på vilket manér det skulle vara. Chartersluskmanér kanske? Fotbolls-VM-manér? Nej, det kommer iallafall att bli suveränt fett.

Idag såg jag förresten en gammal bekant på toaletten, en syn jag försökt förtränga bäst jag kunnat. Den första dagen (efter några få timmars sömn som följde ett riktigt sjöfylleslag på stan tre timmar efter att jag landat) såg jag vid urinoarerna en gällt orange sprayburk. Jaha, någon har glömt sin deoderant på toan, tänkte jag i mitt omtumlade skick. Jag bröt sedan alla sanitetsregler och vände på burken. ”DENGUE FEVER” stog det på den, med en mygga och dödskalle på. Fan också.