Små medel

avbildning-2

En numera klassisk syn: min veckobudget går på knäna och jag tittar hungrigt in på ICA-Bankens webbtjänst för att se om Nordea skickat över kosing. Inte det. Saldo avser för övrigt de reserverade beloppen sedan helgens uttag, och är alltså inget positivt alls utan endast en påminnelse om vilken slösaktig idiot jag är.

Befinner mig i en på det hela ganska tröttsam situation: förvånansvärt mycket meck i skolväg denna sista månad, recession i portmonän och trånande efter ledighet och carolines besök. Men jag misströstar inte, utan försöker finna någon slags heder i att försöka göra skäl för studielånet.

Mellan de tio internetsidorna jag har uppe med artiklar om Googles tjänstestrategier, gluttar jag även på en sida med massa fyndiga/vidriga reklambilder. Vissa är väl fejk, men ändå ett skoj tidsfördriv och flykt från Arbetet…

reklam2

reklam6

reklam51

reklam81

Ytterligare massa bilder hittar ni på Sveriges sämsta sida (vissa obehagliga).

Hong Kong Hundra

Vi hade bestämt att träffas klockan 12 för en strandutflykt. Perfekt, göra något av lördagen! Döm dock av min stora glädje när jag efter fyra timmars sömn vaknade klockan elva av ett massivt regnsmatter. Regndropparna botade mitt dåliga samvete och jag kunde belåtet sova bort ytterligare två timmar.

Gårdagen bjöd på tyska språklektioner, lite prima Buddha Lounge-techno och en på det hela taget bitande snål afton som bland annat innebar 7Eleven-öl och sänggång med hungrande mage med anledning av bortprioriterat nattmål. När det just börjat ljusna ville delar av sällskapet åka till Ocean Park, bryta sig in på anläggningen och därefter simma med delfiner. Ett i efterhand klokt beslut innebar att vi istället styrde kosan hemåt…

Lördagen spenderades istället med en härlig promenad i stan. Det förgiftade duggregnet tecknade – av neonljusen extra glänsande – speglar på marken, och jag kunde bara njuta av Hong Kongs fantastiska skyskrapslandskap. Färjan över från HK Island till Kowloon var som vanligt lika förtjusande den.

Därefter österut för att gå på det första biobesöket på 3-4 månader. Jackie Chan spelade i en lätt bisarr gangsterthriller vid namn Shinjuku Incident, en Hong Kong-producerad våldsfest som ändå var underhållande mycket på grund av miljöerna (kinesiska immigranter i Japans yakuza-värld). Jag ger filmen tre avhuggna händer av fem möjliga.

Jag noterar också att detta är mitt hundrade inlägg på The Hong Kong Garden Take Away. Det är roligare än någonsin att skriva, och av besökarstatistiken att döma tycker också en bunt av er om mina små redogörelser. Ni vänner som skriver kommentarer ska veta att inget gör min internetrutin gladare än att upptäcka era inlägg. Det värmer nästan märkligt mycket, och jag välkomnar alla att skriva om ni klurar över något (rörande Hong Kong, kattungar, fest, livet)

Avslutar det hela med några mobiltelefonbilder tagna de senaste dagarna:

1) Vi måste skrapa ihop ”research credits” i några kurser, vilket bland annat går ut på att besvara enkäter. Dessa vansinniga frågor hade mycket lite med studien i sin helhet att göra, och lämnade mig väldigt förvirrad. Övriga frågor inkluderade: favoritfärg, favoritskor (!) och hårtyp (curly eller straight).

2) Utanför Sai Kungs lokala McD’s (där vi inte åt, tro det eller ej) satt en herre med ungefär sju rullar maskeringstejp och två kaniner. Jag bad till morotsgudarna att djuren var sällskap och inte ingrediens till hans middag.

3) Däckad köksanställd i ett hörn av skolans food court. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och detta är bara tråkigt.

4) Skyskrapserotik #1: Från vänster Bank of China, randomhus, HSCB.

5) Skyskrapserotik #2: Two International Finance Centre (88 våningar, 415 meter hög, fenomenal)

6) Filmaffish för en till synes mysig rulle av Nightmare Before Christmas-snitt. Charmerande namn och utseende på huvudpersonen, bekant på något vis…

7) På väg hem upptäcker vi Foursters senaste projekt. De bygger ett hus om ungefär 6*6*6 meter som av någon anledning ska stå i skolans atrium. De hade ett metallskelet färdigt vid tolvsnåret, men lovade att försöka vara klara innan söndag morgon. Vi erbjöd vår hjälp, men de skulle visst klara sig.

Civiliseringen som gick om intet

marsch

En härlig dag är i görningen! Äntligen förmådde jag mig själv att lämna campus där jag sedan i lördags suttit och kultiverat en frustrerad klaustrofobi. Till lunch visade jag Michael och Eugene till Lardos Steak House, denna sirloin steak-bordell. De jublade förväntat åt den prisvärda och miljövidriga måltiden, liksom jag.

Efter dagens sista lektion bar det sedan av till trevliga orten Sai Kung en kvart bort från skolan. En burmes och hongkonges visade vägen, och visade sig vara trevliga bekantskaper båda två. De tycktes ha en förkärlek till att spela på fotboll och god mat, två helt klart charmiga laster! De visade oss till en thailändska restaurang (Sawadee) som var superb! Måltiden inleddes med en vansinnigt kryddig soppa och därpå en serie fantastiskt smarriga tillrättningar som motiverade sammantaget två slanka flaskor Singha.

Stärkt av den annalkande helgen och måltidsdrycken återvände jag till skolan. Kvällens alternativ låg ännu öppna, och jag upprepade noggrannt för mig själv den senaste tidens mantra. Mindre rumlande — mer upptäckter och upplysning. När det emellertid nu har visat sig att Michael (room mate och middagssällskap) ska spela kort, alla andra klär sig för en afton på stan, och mitt lätt ölstinnna tillstånd omöjliggör en produktiv kväll hemma, står det klart vad jag har att göra.

Snöra det slitna paret Converse, smidigt plocka 3-kronorsöl ur kylen på Park’N’Shop, och inspireras av bild ovan och citat nedan.

Jag misstror kameler. Och för den delen alla andra som kan klara sig utan en drink en hel vecka.

Joe E. Lewis

Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan

stinawirsenBild: Stina Wirsén

Bästa sysslan en mulen, innehållslös skitdag: tagga människor i iPhoto 09! Man märker varje bild någon är med på med personens namn, och snart har man sådär lite obehagligt katalogiserat tusentals bilder på vänner och bekanta. Har snart gått igenom alla mina fotografier mellan 2002 och häromdagen — en trevlig promenad ned för minnenas boulevard.

Hittar denna på mig i Rom. Har hängt upp ett par kalsonger på tork, som sedan fallit ner till grannens balkongräcke. Jag litar på min långa arm och någon slags käpp för att försöka hala upp dom. Patetiskt.

plockfail

Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan (Citat, okänd)

För alla åldrar och personligheter

Jag nämnde i förra inlägget att ett yngre jag hade snävare musikaliska preferenser än jag av idag. Men i ett avseende är vi ännu lika som bär. Nämligen i den totala förtjusning vi finner i videor likt dessa:

(Via: icanhascheezeburger.com)

Bed För Mig

Med tyvärr ojämna mellanrum dyker det upp musik som verkligen ställer frågor till mig. Bästa exemplet på mycket länge är artisten Avner med låten Bed För Mig. Det är en melankolisk sång om förlorad kärlek. Högtravande i sin estetik och besinningslöst beroendeframkallande.

Ljudet är vackert baleariskt, möjligen Tough Alliance-producerat, och den spröda sången draperad i ett kristallklart filter. Avners förbryllande uppenbarelse med gul ansiktsfärg, 60-talsdoftande vattenkamning och kraftiga drag fyller videon och lämnar mig ropande efter mer.

Det här spåret hade sannolikt uppskattats ännu mer av den David som hösten 2006 läste statsvetenskap på Stockholms Universitet, bar en svart Ben Sherman-parka, envis snedlugg och lika envist försökte definiera någon slags motkulturell identitet.

Efter en termin av chauvinistisk house och annat som favoriseras i det hongkongesiska utelivet är jag därför glad att jag inte instinktivt avfärdade den här musiken. En gnutta kulturell integritet tycks sitta i, vad skönt.

MP3: Sincerely Yours

(Via pricksäkre Johan Wirfält/Rodeo.net)

Min mor kommenterar det senaste blogginlägget

Jag vet riktigt på vilka grunder den här bilden valdes. Vad jag däremot vet är att den i högsta grad har att göra med hennes förtjusande finska humor. Den kan vara mörk, och jag älskar den lika mycket som henne.

attenborough

Det slår mig samtidigt att sommarens – som det ser ut nu – arbetslösa tillvaro kommer att kryddas med David Attenboroughs Life-serier. Naturen, jag är dig på spåren!

Himmelska Fridens Torg 05:34

mina-fans-s

Det var en helt fantastisk afton och den sista i Beijing. Aftonen tog sin trevande början i hostelets bar och vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta. Någon dåre hade satt på Sex and The City-filmen på TV:n och där satt jag och drack Tsingtao i generösa volymer, ganska tagen av sörjan som visades. Så gick det plötsligt upp för oss vad målet med vår kväll var — vi skulle såklart se flaggceremonin på Himmelska Fridens Torg vid soluppgången!

Att snabbt rusa i säng och ställa ett gruvligt tidigt alarm fanns naturligtvis inte på kartan, utan taktiken blev fylleribaserad. Snart samlade vi några tappra själar och rusade ut i natten. Efter det fjärde mobillarmet inne på en klubb, många timmar senare, hoppade vi in i en taxi och kryssade överförfriskat mot torget. Härligt! Vad har vi att vänta egentligen? Några militärer och morgonpigg gammal gubbe kanske.

Snarare tusentals människor. Det var helt vansinnigt: i mörkret syntes tiotals turistbussar och människor strömmade till torget i stora nummer. Vi var helt ställda, vad var detta egentligen? Det var den kinesiska diktaturens bästa partytrick hittills: att lyckas samla människor i alla åldrar, på ett torg, med pappersflaggor och jubla åt en daglig flagghissning klockan 05:34 på morgonen. Vi tog seden dit vi kommit, köpte två flaggor var, och sprang lyckligt mot folksamlingen.

Vi var fasligt tankade, packade helt enkelt.

Det handlade emellertid om en väldigt älskande och vänlig berusning, och vi gjorde succé på torget. Jag och Micke tog i hand, vinkade och sade glatt ”Ní háu!” till alla vi såg. Efter ett tag drog den korta flaggceremonin igång, men var snart över och det nu ljusa torget var i upplösning – och de många besökarna passade på att gå fram till de två extra turistattraktionerna.

Det arrangerades galna mängder kort där vi poserar med allehanda människor, folk fotograferade öppet och i smyg och vi var för ögonblicket större än både Mao och den kinesiska flaggan. Jag blev generad och ville nästan gå hem, aldrig hade jag sett på maken till uppståendelse – ja, hysteri! – kring min egen person. Makalöst!

Jag väntar ännu på merparten av bilderna från denna sjuka episod, men har tills vidare den riktiga godbiten ovan att gotta mig åt. Jag älskar Kina!

Kontrast i överdel och verklighet

patrick

Skillnaden mellan Kinas allt och universitetslunket i Hong Kong är såklart enorm. Från myllrande gator, vidsträckt och betagande natur, semester, frihet och fest – till desinficerade Hong Kong med extra stark belysning, klinisk renhet och massa måsten.

Dagen började besvärligt tidigt med en presentation i Brand Management, iklädd den högst hala kostymen jag sydde upp i Beijing. Läraren har väl fått instruktioner om att skola barnen i att klä sig i kostym och verkar affärsmässiga — varpå den halva av klassen som redovisade sina presentationer idag såg ut som en likvaka (med stolt undantag för utbytesstudenterna).

Min inställning är kluven. Slipsen är en maktsymbol, kostymbyxor är i regel anskrämliga och uniformer har ofta något begränsande, nästan frihetsinskränkande, över sig. Kostymen är businesslavens uniform och min känsla på morgonkvisten var en kombination av skam och finess. För den sitter ändå bra, även om hela känns lite tramsigt. Gå till skolan i suit för att prata i några minuter om iPod, det hade inte hänt i Lund…

Hursomhelst: av en slump fortsatte förmiddagen på ett misstänkt Patrick Bateman-spår. Efter lektionen handlade jag frukost bestående av bananer, flingor och mjölk. Därefter sällskapade jag Michael för några längder i poolen. Skräddarsydd kostym, hälsokost och träning — när skulle påsen med kokain, sociopatin och motorsågen komma in i bilden? Jag var orolig för mig själv.

Som konstrasten mellan Hong Kong och Kina är stor, blev sedan min förändring tillbaka till barnet i mig. Efter det pinsamt utmattande simpasset klädde jag om till något bekvämt och färgglatt, sov två timmar, steg sedan upp för att slöa framför datorn i några timmar med chokladkakor innan jag gick till McDonald’s för att äta. Jag var tillbaka!

Kinesisk natursensation

Tramsiga skoluppgifter och annat gör att jag inte förmår skriva ner hela resan i ett sjå. Istället ger jag mig an den enskilt största upplevelsen den nio dagar långa Kinaresan gav mig. Kanske är det också den största naturupplevelse jag ännu upplevt i hela mitt liv. Fett som fan var det iallafall, min resa till den kinesiska muren:

Dagen började obamhärtigt tidigt när mobilalarmet gick av på Leo Hostel i centrala Beijing. Det är ett intimt och vänligt ställe, som dessutom erbjuder prima paketresor till sina mestadels backpackande gäster. När det stog klart att några andra i resesällskapet skulle nöja sig med den kommersiella 1957 restaurerade muren vid Badaling bestämde sig vi friska gossar och töser att istället nappa på hostelets erbjudande om att besöka deras ”Secret wall”. Låter månne billigt och väl arrangerat, men icke då. Bra pris, skumpig minibuss och en ganska krävande marsch stod på schemat, och det skulle visa sig vara några av de bäst investerade pengar (220 yuen) jag någonsin hostat upp.

Genom ett soligt morgon-Beijing rullade så bussen iväg med sex svenskar och tre kanadensare. Vår chaufför svor på medtrafikanterna, körde som sig bör i Kina som en jävla dåre och gnolade glatt med i den högst kinesiska musiken på bilradion. Vi lirkade oss igenom skyskraporna, trafiken och avgaserna, vidare ut på landet förbi allt mindre orter. Många gamla på promenad till synes utan destination, unga hastandes till bussen in till stan, några byggarbetare som hackar upp den slutkörda vägen och ett landskap som växer och växer på höjden.

Vi åker förbi Badaling och ytterligare ett avsnitt av muren som erbjuder jätteparkeringar för turistbussarna, butiker och försäljare och turister i trånga tusental. Bussen svänger rutinerat in på allt mindre vägar, medan butiker och restauranger avtar för varje meter och medelåldern på människorna stiger i höjd med de kuriva bergens altitud framför oss. Snart är husen i sten och åsnor står och chillar vid vägkanten, och endast gamlingar syns till. Bussen stannar plötsligt, och chaffisen börjar tuta otåligt i den öde byn. Plötsligt syns en keps vandra längs med bilens sida. Dörren till framsätet öppnas och en liten herre hoppar upp. Han synar oss kort, vinkar snabbt och sätter sig sedan till rätta. Vi fortsätter längs den dammiga vägen medan bebyggelsen försvinner i backspegeln.

På en enslig liten väg vid en bergsfot stannar vi. Väl utstigna stäcker vi oss välförtjänt efter en lång och skumpig tretimmars-ride. Den lille mannen är ännu mindre än väntat, och som motpol i längdspektrumet blir vi genast kompisar och tar i hand. Någon engelska talar han tyvärr inte, men instruerar ändock noga hur rökarna i sällskapet ska fimpa gemensamt och lägga fimparna under en stor sten. Något säger mig att gubben knatat i de här krokarna sedan han var knodd, och tycker väl inte att några västerlänningar ska komma och fimpa i hans natur.

Vi börjar vår färd upp mot muren längs den slingrande stigen upp för berget. Vacker trädblomster möter oss snabbt, och efter bara några minuter får vi lite perspektiv på omgivningen och fotograferar ivrigt det ändlösa bergslandskapet. Gubben tar täten och vandrar raskt, men vänder sig ofta om och ser till att trötta får vila och nödiga smyga bakom sten och göra sitt. Mina löparskor gör succé och den förväntade fotpinan uteblir. Att jag dessutom bär mina sprillans nya, stolt och passande röda träningsbyxor gör saken ännu bättre.

Snart ser vi det första vaktornet. Dessa 24 000 strategiskt utplacerade poster står med några hundra meters mellanrum längs de enorma muravsnitten som sträcker sig över hela norra Kina, och skulle verka som vilostopp för vår 2-timmarsvandring längs med detta namnlösa och förmodat hemliga avsnitt av den 6400 kilometer långa konstruktionen. Detta jordens största byggnadsverk är byggt i flera etapper och under olika epoker, varför den ser ut som ett liggande träd med långa kvistar som springer ut över det enorma landområdet.

Vi klättrar upp vid ett parti där ena sidan förstörts och bildat en trappa av de enorma stenbumlingarna som konstituerar muren. Som av en slump kommer vi från den sida mongolerna anföll, och invaderingen är ett faktum.  Detta parti har inte rörts av en byggarbetare sedan Ming-dynastins dagar för 600 år sedan, medan undantag för tjuvar som knyckt sten för att bygga kringliggande byar. En kort vilopaus följer tillsammans med gapande munnar när den andra sidans lika otroliga landskap uppenbarar sig för oss.

Vi vandrar en stund och tar sedan en paus där ”Great Wall Sandwiches” från hostelet äts med god aptit, snålt nedsköljd med vår knappa vattenreserv. Vår guide tittar på oss och landskapet, och skulle visa sig att utöver en cigarett inte förtära någonting på den tre timmar långa marschen. Han var förresten 73 år gammal och i ungefär dubbelt så bra form som mig. Helt otroligt.

Ungefär halvvägs når vi den högsta punkten på vår resa, med ett vakttorn högt belägen på toppen av en av de hundratals bergen inom syne. På en timmes färg har vi inte sett en människa, hus eller minsta antydan till civilisation. Så sticker ett huvud upp från tornet, en karl i militärjacka skriker på oss med kinesiska brytning att vi ska se ta det försiktigt i den närmast 90-gradiga bestigningen. Vem fan är detta?

Efter att ha gottat oss i vår egen äventyrslusta, långt bort från kommersspektaklet på turistavsnitten av muren, möts vi nu av en sjuk syn. I vakttornet står ett bord täckt av färgglad skit. Coca-Cola, t-shirts och allehanda turistkrams står uppdukat, och mannen i tornet visar sig istället för eremit vara världens mest tålmodiga försäljare. Det kan omöjligtvis passera mer än ett eller två sällskap likt vårt om dagen, max. Men han hade sitt lilla försäljningsstånd, och mycket riktigt – under attack från våra retsamma tillrop – ger några av expeditionsmedlemmarna med sig och inhandlar en t-shirt och någon slags gravyr som intygar att man bestigit muren. Jag nöjer mig med den godaste colan i läskeblaskens historia.

Vi klättrar upp för en högst oberäknerlig stege av pinnved och inser plötsligt varför karln valt detta som sitt högkvarter. Utsikten är det absolut mest imponerande jag någonsin sett. De ändlösa bergen och den slingrande muren lämnar mig fullkomligen andlös. Utöver några bin som surrar högt om vårt intrång är jag ensam med världens naturpornografi, var jag än vänder mig kittlar det i magen och jag kämpar med att försöka hitta ord att beskriva min känsla inför detta enorma. Det går åt helvete, liksom nu, och jag kippar mest efter andan. Fantastiskt! (video)

Efteråt följder en i höjd avtagande vandring där jag fylls – liksom under marinbiologepisoden i Filippinerna – av en känsla att jag svikit naturen. Den är det vackraste jag någonsin sett, den är ren och utan intentioner och väntar på mig – medan jag super skallen av mig i de avgasfyllda och meningslösa städerna. Jag ska börja vandra i naturreservaten runt universitet i Hong Kong varje helg, jag ska aldrig mer betala ett klubbinträde eller tequila i Lang Kwai Fong och jag ska uppfyllas på det här viset så ofta jag bara kan! Efter ett tag lugnar jag mig, och nöjer mig med att konstatera att jag måste balansera upp Hong Kong-tillvaron bättre, blinkar åt muren och tackar för det fina tipset.

Vi hamnar till slut i en liten by, efter närmare tre timmars vandring. Där är bara gamlingar och några enstaka småbarn i syne, och som en arrangerad del i exkursionen har det förberetts en härlig lunch åt oss. Öl, läsk och vatten står framdukat på ett spartanskt bord i ett lika enkelt rum. Vi skålar och pratar högt och glatt om vår suveräna upplevelse. Snart bär man in ris, bambuskott i chilisås, någon slags grön baljväxt, morötter och en drös andra tallrikar med härligt kryddig vegetarisk kost. Vi äter med stor aptit och sätter oss sedan på den lilla innergården där en katt går runt och hälsar, några fasaner kacklar i en trång bur och en kvinna står och rengör disk i någon slags utomhusriggad vattenanordning.

Snart kommer en karl förbi och låter meddela att minibussen är redo att ta oss hem till Beijing. Överväldigad och på lyckligt utmattat humör sätter jag mig tillrätta och låter tröttheten från vår fantastiska dag på kinesiska muren, tillsammans med bilens förvånansvärt rogivande skumpande, vagga mig till sömns.

Homecoming

Åter i det för dagen fuktiga och som vanligt älskvärda korridorsrummet i Hong Kong. Överväldigad av Kina-resan, som exploderade i mitt sinne framförallt de sista dagarna i Beijing. Framförallt hänfördes jag av en oslagbart vacker naturupplevelse på muren i torsdags, samt då jag för 20 timmar sedan stod på Himmelska Fridens torg, överlyckligt berusad och skakade hand med barn och vuxna och var vän med de tusentals människorna som samlats för att se soldaterna hissa fanan framför Mao.

Jag skriver små anteckningar och importerar bilder, och lovar att återkomma här imorgon med en reseskildring av episka proportioner!

Fran Shanghai till Beijing

Ledsen kompisar! Internet har lyst med sin franvaro och jag har vart varldssamst pa att uppdatera. Skrev nagra rader pa Twitter men de verkar ha kommit bort…

Shanghai handlade mest om fest, det fanns tusen och en barer och klubbar, kineserna var helfestliga och ville skala hela tiden. Good times! Med oss hela tiden var en av sallskapets kompisar Cory som kunde mandarin och var en reko grabb helt enkelt.

Pa sondag kvall var det dags for Beijing, och vi skulle aka tag. Det finns fyra klasser: soft sleeper, hard sleeper, soft seat och hard seat. Ni kanske kan gissa vilken som ar obekvamast? De var de enda som aterstod, sa vi kopte en kudde var och gick till taget. Det var knokfullt, varmt och luktade mat. Alla pratade hogt och det var helt sjukt i storsta allmanhet. Nar vi val satt oss till ratta gick det OK, man sov ganska kasst i 4-5 timmar medan resten av tiden gick at att lira ett ryskt kortspel som Micke larde oss, samt prata lackert strunt.

Beijing ser saklart lite annorlunda ut sedan sist, men kineserna gillar mig lika mycket som vanligt. Har val tagit 10-15 kort med kineser som imponeras av min langd. Man vill ge tillbaka till fansen och jag har sagt att jag ar 197 cm sannolikt 50-60 ganger. Kandis!

Hittills har vi mest knatat runt, sett Sommarpalatset vilket var otroligt mysigt och stort. Atit Beijings basta anka pa lyxrestaurang for en hundralapp, idag besokt Forbjudna staden och mest oroat oss for att hinna med allt.

Staden ar enorm och nu ska jag rusa ivag for att forsoka hinna med resten, aterkommer snart!

Relativa bekymmer

Ibland upptäcker man drottning Elizabeth i växelhögen av mynt. Dessa 20-centare från 1990-talet är trots överlämnandet av Hong Kong till Kina 1997 fortfarande gångbara i handeln, kanske som en påminnelse om vilka som en gång i tiden lade grunden för detta Asiens tidigaste nyliberalistiska urverk. Mynten är oftast märkbart slitna och smutsiga, de är tunna och snart uttjänta. Egenskaper även vanligt förekommande hos de flesta äldre jag ser på stadens gator, med förkläde och plasthandskar i renhållningsarbete eller som idogna kokerskor och servitriser på de enklaste restaurangerna.

Tidigare har jag inte tänkt mycket på dessa utarbetade människor, utom möjligen fnulat lite över hur jävligt det en gång måste ha vart i den här staden. Ett utvecklingslands yttersta mål är att utvecklas, och när hela västvärlden på 1960-talet kommer med sitt kapital, joint ventures och expansionistiska kunnande är det bara att utvecklas snabbt som fan. Då går det inte att låta fackförbund komma med tidskrävande och kostnadsintensivt tjat, annars etablerar sig banken i Singapore istället. Hong Kong is pro business.

Vad som då förvånar mig på dagens lektion i Human resources är då läraren berättar följande om dagens HK: Här finns ännu år 2009 ingen lagstadgad minimumlön. Det finns ingen begränsning för övertidsarbete. Men ändå knegar 80% av alla anställda över. Men för det finns ingen lag för övertidsersättning, och inte heller betalas det ut någon, i denna stad till bredden fylld av billig arbetskraft. Genomsnittslönen för en städare är 6400 HKD och bopriserna är de femte högsta i världen.

Genast förstår jag bättre varför de lokala studenterna lägger ner så vrickat mycket tid på sina studier. Även om skolan är känd som ett av stadens absolut mest arbetsintensiva (det berättas för mig att det begås ungefär två självmord om året på skolområdet) är alternativet en hänsynslös arbetsmarknad utan skyddsnät. Att jag är minsta förvånad får mig lite att skämmas. Vad fan hade man trott?

Mina största bekymmer bestående av att inte hitta hemsidor för att streama The Office eller bli presenterad för det fetaste sommarjobbet tycks plötsligt ännu lite pinsammare.

letarjobb

Avintellektualisering

dumihuvet

Jag sitter med envist slem i halsen i en tärd bakfull söndagsverklighet tillsammans med en take away-kartong wokade nudlar och min tiotusende Coca-Cola. Förra inlägget, förrförra och många med dessa har endast kretsat kring en sak: det hämningslösa festandet jag företar mig i den här nöjeslystna röran. Om den onyttiga maten jag sätter i mig. Om mina larviga materialistiska bekymmer och om annan obekymrad skit.

Jag har inte läst en papperstidning på mer än två månader. Jag har inte sett åt en skönlitterär bok och jag har inte sett en enda vettig film. Jag känner en fördumning suga tag i mig, förenkla tillvaron och glättigt sudda ut åratal av kritiska frågetecken mot det allmängiltiga.

När så denna intellektuella törst började bli desperat fick jag plötsligt möjlighet att förkovra mig i något av det mest briljanta mänskligheten producerat. Där emotionell sensation och komplexa kognitiva utmaningar slingrar sig om varandra. Sinnlig upplysning när den är som starkast:

(South Park S13E01 – The Ring)

Midnight Cowboy

Ovan en funkig soulburgare i ett stämningsfullt sextiotals-New York. I Hong Kong utspelar sig istället en repris från gårdagen. Det var upp och ner för trappor, tequila, Seven Eleven och massa dårar i maskeraddräkter. Lovely!

Gick till dragon-i som vill vara stadens mest glamorösa ställe där jag vanligtvis sänker medellängden bland modellkvinnorna i klackar och utstuderat uttråkade ansikten, men där vi igår bara erbjöds rolig trängsel. Bakom en snubbes polska raggarglasögon fann jag tryggheten och inspirationen till basgångarna och jag drog således med strå till den larviga karnevalstacken.

Hittar senare till ett underbart trångt litet ställe som heter Buddha Lounge där de har färgglada luftballonger, laser och spelar techno! Inte svennig klubbhouse, hjärndöd r’n’b/hip-hop eller Kate Perry utan techno! Jag var euforisk, bästa musikupplevelsen hittills!

Därefter en störd frukostupplevelse. Upp för gatan ligger The Flying Pan som är ett frukostställe öppet dygnet runt. Dom erbjuder en lätt nedgången amerikansk diner-inredning, generösa portioner ägg, bröd och bönor samt den milt desperata känslan av att kvällen inte måste vara slut. Det var spritflaskor bakom disken, matos och ett skränigt klientel. En tjej i sällskapet bakom oss spyr ner sig. En hal snubbe dyker upp och börjar ragga på den illamåendes kompis, viskar i hennes öra sätter sig i spyan. Han märker inget, vi jublar och äter upp vår mat innan vi flyr det komiskt ovärdiga fältet med taxibilen till skolan. Bra stökande, kompisar!

Skattjakt

YouTube-eftermiddag som ett omedelbart resultat av gårdagen, endast med undantag av att jag ålade mig till hamburgeraffären med stort M. Hade jag inte haft en sådan rapp metabolism hade jag haft allvarliga bekymmer med min kost. Istället lugnar mina spinkiga handleder, säger att det bara är nyttigt med dubbla cheeseburgare och 4-pack kycklingnuggets.

Fredagkvällen var märklig. Så många timmar och öl utan att hamna någonstans. Förutom Club Seven då, denna prismedvetna räddare i nöden (se bild 2). Vi irrade runt i LKF, där det rådde vattenfestivalsstämning med anledning av Rugby Sevens och innefattade extra många överviktiga, flintskalliga britter i 40-50-årsåldern. Aftonen rundades istället av i sviniga Wan Chai. Minns att jag spelade dart och drack öl ur ett elegant glas på en allt annat än elegant pub.

Glaset var högt och hade den eleganta Tiger-logotypen tryckt på sig, ”World Acclaimed” stod det rättmätigt på halvlitersbägaren. Att foten var solid och glaset vidare upptill än nedtill innebar att ölet rann kontrollerat men med kraft ner i våra törstiga gap. Bäljandet kändes romerskt och utfördes förslagsvis med stängda ögon. Glaset stod också bredvid min säng när jag vaknade i morse.

Flygplansfluga

Som flugor runt en globaliseringsbanan, kan man kanske säga. Eller en globaliseringsbajskorv om du har problem med öppna gränser, då. Det är iallafall fint och rogivande att titta på.

På tal om flyg, jag bokade min påsk-/sportlovs-/spring break-resa till Kina igår. Shanghai 9-12, sedan tåg till Beijing för att stanna fem nätter till den 18:e april. Turistade förvisso i huvudstaden ungefär nio timmar för några år sedan, men då på tre nätter utan sömn vilket grumlade minnena något. Det här ska iallafall bli helt överjävligt bra, hade jag tänkt. Har ni några tips angående resmålen tar jag lyckligt emot dom med en stor bössa!

Kvittrar med Twitter

kvitter

Ni kanske har noterat den trögstartade mojängen till höger. Det är en Twitter-manick, som publicerar mina 140 tecken nonsens varje gång jag ”tweetar”. Twitters enda funktion är att låta användare skriva sådana korta inlägg, och replikera på varandras. Som Facebook-statusen, typ. Men du kan se alla användares inlägg, inte bara dina vänners. Både jag, Stephen Fry, Britney Spears och Dennis Cessan använder det.

Ja, det verkar idiotiskt. Men efter några misstänksamma försök har jag nog fastnat för det.

Idén med den här bloggen var ursprungligen att fokusera på lite längre, berättande inlägg i stil med Hainan-texterna. Kruxet är emellertid att jag inte alltid har tid att skriva i sådan omfattning — desto oftare i en kortare, idiotisk och innehållslösare tappning. För sådant tror jag mikrobloggande kvitter passar utmärkt.

Bytte för övrigt bild på mig själv. Borta är det fåniga flinet, istället ser ni det så kallade ”bilförsäljarleendet” med Hong Kong Islands skyskrapor som fond. Lade också till en ny länklista för mina vänners bloggar och dylikt. Har du en som saknas i listan? Ge mig adressen!

Att förlora en vän

Raybans Warfarer är både en tidlös glasögonmodell och en hipsteraccessoar lika nödvändig som den neonfärgade Cut/Copy-tröjan jag inhandlade på Uniqlo igår. Den senare har förvisso redan fått mig att se en man i medelålderskris i spegeln — här på HKUST går pojkar födda 1988 runt i finskor och Tommy Hilfiger-pullovers som om de redan är semesterfirande affärsmän. Solglasögonen däremot var inte lika kontemporärt ängsliga, utan prydde både mig, Dylan, Micha Barton och alla vi känner.

Besvikelsen var med andra ord stor när jag idag fick lägga dom ovanpå skåpet, där de i sällskap med mina två stora påsar havregryn kommer att leva några ensamma månader innan de överges när jag flyttar ut. Jag ser dom inte, har inte hjärta att slänga dom – ännu – men kommer aldrig att ha med dom att göra igen.

De inhandlades min tredje dag i Hong Kong, bakom ett skynke vid Stanley Market. 60 dollars kostade dom inklusive logotyp tryckt på glaset, metallemblem till synes fästa på vardera skalm och med adrenalinet från en bra prutinsats pumpande. De var tortoise-färgade, häftiga och naturligtvis UV-skyddade. Tre timmar senare hade ena metallemblemet lossnat och mindre än tjugofyra timmar senare även den andra. De andra skrattade, men jag applicerade istället ett ännu starkare emotionellt värde på mina vingbrutna bågar. De var trasiga, men det är vi väl alla?

När jag så efter sju veckor beslutade mig för att gå till ett laboratorium på skolan för att kontrollera hur mycket glasen egentligen skyddar mot den sydostasiatiska solen väntade ett besvärligt besked. De två kufiska 40-nånting-tyskarna låste upp dörren och släppte in mig i vad som såg ut att vara öppningsscenen till en postapokalyptisk film om experimentet som gick fruktansvärt snett. Jag sträckte fram mina bruna följeslagare, de startade något avancerat program på dator och slog på en dyr manick. Mätarna började dansa på skärmen och jag höll tummarna.

This is dangerous! You should not use these at all. This is bad for your eyes! Throw them away, these are dangerous!

Chefstysken hade vaknat till liv av mina förundransvärt dåliga Rayban Wayfarers. Mina farhågor hade besannats. Det fanns inget UV-skydd alls. Det är bara mörk, genomskinlig plast. Som gör att ögonlinsen vidgas, och istället släpper in mer solljus och UV-djävulskap i ögat. Direkt skadligt, till och med.

Jag tog i hand med de två herrarna, lade ner mina så kallade solglasögon i den billiga tygpåsen de kom i, tittade upp mot den mulna himlen och tänkte att de små åtminstone inte behövde utstå skammen att överges i solsken. Jag smekte dom genom det tunna tyget och stoppade undan dom i jackfickan. Tack för allt, kompis.