På planet hem från Sanya noterade vi flygplanets säkerhetsinformation. Jag undrar hur ofta någon väljer att få byta säte med hänvisning till den sista punkten.

Bilden är från Johannas facebook. Finns många fina kort där! Hon har köpt en proffsig kamera och tycks ha en fallenhet för att fotografera kinesiska gamlingar och semesterfirare i plurret. Kolla in!

Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.

Satt just på Services Marketing och våndades. Läraren är förvisso något av ett fenomen, tycks älska World of Worldcraft, uttalar 9/11 som “nine one one” (nödtelefonnumret i USA) och drar allmänt vansinniga exempel på saker och ting. Men någonstans mellan att bygga customer loyalty och en knäpp hink/vatten-metafor började jag omedvetet rita med min superpenna. Den har både en kulspets med bläck och en markeringspenna och tycktes inspirerad av gårdagens diskussioner om mardrömmar:

Åter i Hong Kong! En strand- och matorienterad helg i Hainan är över, och detta inlägg blir av extra mycket dagbokskaraktär. Aningen mycket text men jag vill ha rubbet nedtecknat!

Torsdag: Sticker från stan

Pajaspresentationen klaras av på fascinerande lite sömn. Springer hem, skriver ett case på 25 raska minuter och öser ner allt jag kan tänkas behöva i 70-litersryggan jag lånat av min tyska granne. Den är enorm, backpacker-funktionell och med tysk potens. Bär den tillsammans med mina smala jeans, glasögon och skjorta, ser ut som en idiot. Springer försenad för att möta de andra, äter en Big Mac i rulltrappan upp genom skolans huvudbyggnad. Sätter mig svettig och dressingdoftande i taxin. Jublar glatt hej och njuter av att de tre dagarna av slit är över. Nu sjappar vi!

Åker buss från Kowloon (HK) till Shenzhen Airport. Lyssnar på Håkan Hellström vilket var konstigt och trevligt på en kinesisk buss. Vid gränsen är en affish med en kvinna som tar upp en svart, plockad kyckling ur ryggsäcken inför några gränsvakter. Sådant är visst förbjudet att smuggla in till Kina. Åker genom Shenzhen, en randomstad i den kinesiska mängden. Helt enorm. Nybyggen överallt. Dessa byggarbetare och gatuförvaltare. Överallt ser man dom stå och damma med sina slitna kvastar. Det finns säkert miljoner av dessa dammare i det här landet. Precis som de där jävla skyskraporna. Det är så bedövande mycket av allting. Idag är det kinesiska gamla tanter som tvättar toaletterna på vår skola. Om 50 år kommer jag torka arslet på kinesiska turister som kommit för att fotografera Skansen och leva billigt i exotiska Sverige.

På flygplatsen pekar man och gör tummen upp åt oss. Vi äter på KFC eftersom det är så himla exotiskt. Vi tittar på ett akvarium med jättevackra fiskar. Kineserna på plats tittar på västerlänningar som tittar på ett akvarium. De fotar oss i smyg! Härligt, och lite konstigt antar jag. Stiger ombord på flyget, ser att China Southern är med i någon slags västerländsk flygplansallians och känner mig genast lugnare. Vi överlever flyget, som inleds med att två rara kinesiska flickor fotograferar Erika. Redo för att möta deras imponerade rop och nyfikna fotoblixtrar reser jag mig stolt upp vid flygningens slut. “Oh no!” ropar en av flickorna. Men slipp då, skitunge.

Väl i Sanya möts vi av en ganska öde stad. Det är solsken, säkert 30 grader och ganska smått. Många skyltar på ryska, det är någon slags rysk charterort. Dock lågsäsong och få ryssar på plats. Härligt! Checkar in på det mysiga hostelet Blue Sky International Youth Hostel som erbjuder snäll personal, 6-kronors öl i 660 ml-format och allmänt gemytlig stämning. Jag, Micke och CJ delar rum vilket bäddar för mycket svordomar och fördömanden från CJ:s sida. Enligt uppgift kallar han Micke och andra saker för “Focker!” ett tiotal gånger om dagen, till allas stora belåtenhet varje gång!

Vi springer ner till stranden en sväng precis i solnedgången. Vattnet är varmt och vi plaskar glatt omkring. Det hela känns väldigt lovande, och vi knatar sedan tillbaka till hostelet. Möter de andra som vart på plats sedan lunch, tar glatt i hand och skålar över det slöande som väntar oss de närmaste fyra dagarna. Går upp för den av sopor doftande gränden, med hundar, trasiga ägg och fiskrester kastade överallt. Det sticker lite i näsan men man förblindas av den motsats det innebär till Hong Kongs glassiga boulevarder. Fiskarna, bläckfiskarna, räkorna och krabborna lever sina sista dagar i syresatta akvarier utanför restaurangen. Vi är ungefär nio personer som låter avrätta ett gäng av havskompisarna, och äter dom med god aptit inne i restaurangen. Man beställer in lika många rätter som vi är personer och äter som en buffé. Det är en fyllig flora av kryddor och tillredningar och det är fantastiskt gott! Fyrtio spänn per person kostar det väl.

Hamnar till slut på en lökig italiensk restaurang där vi är ensamma med ägaren och hans hunsade italienska servitris. Vi dricker god fika, röker en värdelös vattenpipa och tjuvdricker den hemska vodkan Gruda och Ali införskaffat. Smakar motorolja som bäst och vi tävlar i plågade grimarseringar. Vi sitter iallafall bekvämt men sticker snart. In på Sky Bar som ligger på markplan, är rysk och ganska glest med folk. Någon slags servitör blir överdrivet glad att se mig. Vi dansar glatt bland kraftiga unga ryssar som skulle tas för hårdföra bögar om det inte vore för deras ryska flickvänner i lika billiga utstyrslar som deras solbrända män. Det är smaklöst och roligt och de visar Fashion TV på projektor bakom baren, med catwalks och undernärda modeller inklusive alla deras mått. Jävlar vad konstigt, men ha ha ha tänker jag och yrar vidare.

Vi hamnar längre upp på gatan. En ny vodka inhandlas, och en dunk apelsinjuice. Det spelas fotboll med en kartong. Vi är nio glada turister i en varm spökstad. Två kvinnor i läckra hjälmar och motorcyklar med sittsläp uppvaktar oss från gatan. Vi bestämmer oss för att låta en av dom skjutsa oss till stranden! Jag och Micke hoppar glatt upp bakom den lika glad chaufför. Vi ses på stranden! “Okej! Vi köper öl!” lovas vi av våra kamrater. Vi bränner iväg genom natten, jublandes åt detta fantastiska färdmedel. Jag betalar ungefär nitton yuan för mycket när jag ger henne en av Mao Zedongs tjugolappar. Ska hon vänta på oss medan vi badar? Nej det är bra, men du får gärna bada med oss! Nej, det var inte intressant, vi vinkar lyckligt adjö till vår nya vän.

Väl på stranden hoppas det i vattnet. Det är ganska mörkt men ljus kommer från fiskebåtarna några hundra meter ut från strandkanten. Det är långgrunt vilket lämpar vårt tillstånd. Vi funderar på om ingen kommit bort, där borta går någon med ficklampa längs stranden. Det är bojar längs badområdet. Är det huvuden, kanske några lik som ligger och flyter? Vi kontrollerar saken och kan fastställa att inga döingar befinner sig i vattnet. Var är våra kompisar? Vi trevar upp ur vattnet, sanden torkar och kittlar mina fotsulor. Det tränas halvnaken kampsport, vi sparkar, jublar och larvar oss broderligt. En väldigt konstig scen, men perfekt naturlig i sammanhanget. Tröttnaden kommer kanske över oss, vi slutar av någon anledning och traskar bort en bit. Våra vänner sitter någorlunda utslagna vid några ockuperade solstolar. Det blev ingen öl. Några diskuterar lågmält, någon ligger däckad och en annan äter någon slags mat. Det blir dags att gå hem, vi fortsätter imorgon istället.

Hm, det där var mindre än en dag. Pallar man skriva mer? Imorgon får det bli, nu måste jag skrapa ihop lite sömn inför morgondagen. Lite bilder från torsdagen i Shenzhen/Hainan då:

Okej, uppstigning om fem timmar — men presentationshelvetet är klart! Ny taktik: Clear Eyes i ögonen imorgon bitti och glasögon på. Får som följande konsekvens att min fantastiskt gula slips ryker. Stora brillor i kombination med slirren hade inte tagits på allvar, de hade förlorat förståendet stackarna. Nej, god natt hörrni!

Titta på mitt tärda ansikte, och titta framförallt på min rutiga skjorta i firma med en provocerande randig gul slips! Tänkte strunta i slirren men när roomien erbjöd sin gula historia kunde jag inte låta bli…

Ja, det är osunt mycket på listan nu. Idag skrevs det tenta, som var lite klurig men gick an. I övrigt studier så att det flammade om det. Haft tre riktiga dräpardagar — jag är definitivt värd en 4-dagars solsemester vid det här laget. Kommer fullkomligen att njuta av Shenzhen Air och South China Airlines flygsäkerhet till Sanya, Hainan. Stället sägs vara Kinas Hawaii, men på grund av det skoningslösa schemat och kronisk lathet har jag inte hunnit kolla upp något. Skulle inte ens kunna peka ut stället på världskartan!

Enda ambitionerna är att dricka förmånligt prissatt öl tidigt på dagen, bada lite och skriva berusade kärleksbrev till caroline. Men först göra klart en PowerPoint (jag vet att det är en skam Albin – men kompatabiliteten är min största fiende ibland!), skriva klart ett case, hålla en presentation iförd  kostymen, och sedan skynda iväg mot äventyret. Jag återkommer snarast!

Så fick mitt eleganta rödrosa ICA-kort arbeta när Nordea äntligen fick ändan ur vagnen och kastade över kosingen jag bett om. Firade den revitaliserade likviditeten med en bit stekt lax innan jag satte mig i biblioteket för några timmars bättre slit. Efter detta gick jag till Seafront, en ganska sjavig kantin där de framförallt serverar bra nudelsoppor och håller öppet till klockan 02. Och så något jag inte sett förut:

Hur fungerar detta egentligen? Room mate-Michaels enda förklaring är att ankan uppenbarligen var vegetarian när han var vid liv. Spännande! Måste vara någon slags delikatess häröver. Notera även exotiska läckerheter såsom Pig’s Blood och Pig’s Intestine (inälvor) som jag har ännu att pröva. Nu ska jag designa en Fragbite-banner, en PowerPoint-presentation och stolpa ut ett case. Och gärna plugga lite inför tentan imorgon. Det hinner vi väl på 45? God natt.

Väskan ligger packad och temat går i ljust. Är i regel dålig på stränder men jag vet bättre än att endast bära svart — fyndade en hal vit tröja igår med generös hals, precis som de orakade typerna i flip-flops och ryggsäck brukar bära!

Läser oroligt om det turkiska flygplanet som gick itu i Amsterdam. Usch och fyfan — mitt öde vilar i Philippine Airlines förmodat trygga famn.

Philippine Airlines is the only airline in the Philippines to be accredited with the IOSA (IATA Operational Safety Audit) by the International Air Transport Association and has been awarded a 3-star rating by Skytrax.

Det låter ju fenomenalt bra, inte sant? Nu håller jag tummarna för att det här går vägen, så hörs vi snarast.

Har under de senaste 3 timmarna suttit vid ett smutsigt bord och försökt lura över kinesiska studenter till Lund. Det är någon slags utbytesmässa och de flesta skolorna finns representerade för att försöka visa upp sin bästa sida. FEK har skickat knappa 10 broschyrer där en man på bilderna bär blont page och skinnjacka. Dessa måste ha producerats på 90-talet och var unkna i alla möjliga avseenden. Jag skrev istället ut en bild på prinsessan Madeleine och Skånes fotbollshjälte från Rosengård — samt en i sammanhanget högst motsägelsefull lapp som lyder “Sweden – Sophisticated Scandinavia”.

Har iallafall talat med några studenter, vissa redan antagna till Lund, och valde att fokusera på resemöjligheterna, Malmö och Köpenhamns kulturutbud och det faktum att det åtminstone är lite varmt i augusti och september (då de kommer).

Som synes var det ganska dåligt med sömn inatt, vilket förhoppningsvis kan åtgärdas i (på?) Philippinerna. Kanske inte första natten, för den fick jag just reda på ska spenderas i nämnda jävliga och farliga Manila. Det blir nog bra trots allt — ska kolla in stadens nöjes- och pepparsprayutbud ikväll. Pepp!

På torsdag kring lunch bär det av till Manila, vidare till Puerto Galera – någon slags fin ö i Philippinerna. Inte hunnit kolla upp någonting ännu, men biljetterna ska iallafall vara bokade. Lite nojig över Manila sedan jag såg Lukas Moodysons utmärkta Mammut precis innan jag åkte hit, men det blir nog bara en kvick visit där. Känns lite smutsigt att bara köra förbi misären i en taxi, men å andra sidan vill jag minnas att staden anses vara en av farligaste och jävligaste i världen. Får reflektera lite över det där över en öl på stranden…

Glasögonjakten gick förresten utmärkt, jag och en snubbe vid namn Tu åkte längst ut på röda linjen till det så kallade New Territories och ett köpcentrum där. Vi inledde vistelsen med ett par helt otroligt läckra friterade fiskbullar, auberginer och ytterligare en slags fiskbulle (samma fyllning men annorlunda form, utmärkt!). De kostade tillsammans 10 dollars och var antagligen den billigaste måltiden ute hittills. Drycken Minute Maid kostade lika mycket som maten, kanske beroende på att den sades contain fish product trots den till synes oskyldiga apelsinsmaken på etiketten.

Iallafall, stället kändes som Shenzhen med lite skitigare gator, nada utlänningar och bättre priser. Glasögonbutiken låg på tionde våningen och var inrymd i något som mest liknade ett kontorslandskap. Hittade ett par heta bågar som kändes som en bra mix av artsy-fartsy och 30-talsrevisor, tyvärr i svart trots mitt sug efter något brunrött. Undersökning, båge och glas för 168 spänn — fenomenalt!

Sedan bar det av in till stan för en elvahövdad födelsedagsmiddag med Michael Americana style på Pizza Hut. Det var amerikanare, sri lankeser, kineser, irländare, svenskar och himla trevligt på all sätt och vis. Lustigast av allt var när en stackars tjej hittade något kryp i hennes tama creme brulé samtidigt som servitriserna kom in för att sjunga en födelsedagssång. Riktig hysteri och jag skrattade gott åt det hela. Trevligt med en riktig dräparpizza såhär i fiskbulletider!

Huvudpersonen är min stackars room mate Michael som ju fyller år idag — detta skedde i natt när de tappra gossarna som hängde i lobbyn fick reda på det.

För er som inte bryr er om annat än våld och ära kan jag rekommendera att spola till 2:30 då de riktiga vansinnigheterna tar vid. Dessutom kan jag varna för ganska högt tjoande på kinesiska, så ni kanske vill skruva ner ljudet lite… Låt det smaka!

Tyken morgon, det smärtade i både kropp och själ att gå upp och gotta sig med Strategic Brand Management i en timme och tjugo minuter. Födelsedagsbarnet låg och sov som ett just ett barn, jag avundades hans sömn men inte vad han utsattes för inatt. Video kommer!

Jag åt Kellog’s Special-K och den enda mjölken värd att porla ner för min strupe. Det finns ingen ost, ingen grädde, ingen yoghurt och ingen mjölk i det här landet. Majoriteten av mjölkvarianterna står okyld och innehåller mer vatten och E-ämnen än mjölk. Jag har ryst mycket i mitt sökande.

Efter föreläsningen köpte jag två bitar citroncheesecake och en mangojuice till mig och Michael. Kvinnan i kassan såg äcklad ut. Som tur var befann sig min roomie hemma, och jag sjöng de första meningarna av “Ja, må han leva…” men besparade honom resten dagen till ära. Sen åt vi våra cheesecakes med sockriga leenden!

Allt jag kom över var någon slags pannkaka med årets smörigaste ovansida. Det där lät kanske otacksamt men den var riktigt smarrig. Det lirades även bordsfotboll vilket jag lärde mig att jag är riktigt dålig på. Uppskattade dock evenemanget som bara den: ett perfekt initiativ en sketen måndag som denna.

Innan dess middag och Filippinerna-ältande. Är inte hundra på vädret, kan det vara soft ändå? Sol 2/3 dagar och eventuellt mulet den sista. Får se imorgon när lite frågetecken rätats ut och väderleksrapporter avhandlats. När jag letade prognoser på SMHI:s hemsida och såg den surmulna och kyliga sverigekartan insåg jag att det faktiskt inte är läge att klaga på en 28-gradig sandstrand.

Imorgon väntar dessutom glasögonjakt — har hört talas om en optiker där man kan få båge och glas för runt 300 hong kong-dollares – lite mer än 300 svenska diton. Jag har förgäves frågat säkert tio lokala studenter var de köpt sina glasögon när jag skådat deras fina bågar. Liksom Blyger inför Snövit har de ofta generat skruvat på sig och mumlat Mong Kok, som är ett sinnessjukt distrikt där gatorna är uppkallade efter typen av butik som ligger på den (översatt från kantonesiska heter t ex en “Sport shoe street”)

Sedan ska min room mate Michael (en rekorderlig amerikan på alla sätt) firas på sin tjugoandra födelsedag och han önskar sig en amerikansk steak alternativ en New York style pizza. Jag gottar mig åt båda förslagen och ska göra mitt bästa för att hitta något trevligt hak.

Det var väldigt dimmigt idag, rent mystiskt faktiskt. Tokigt fuktigt. Bilden ovan är från förra veckan och dagens dimma var väl ungefär tre gånger så tät, är mitt vetenskapliga tips. 97% humidity utan att det regnade en droppe, man såg ungefär 15-20 meter framför sig och stämningen var på det stora hela oklar. Jag kände mig lite disträ, och varför var jag knappt trött trots den som vanligt tidiga morgonen? Var det något spännande i luften? Gift?

Dagen har utvecklat sig i en slö riktning där jag mest sitter och väntar på att bli överraskad. Bäst hittills var min grannes utläggning om hur man tar sig över gatan i Hanoi, där han var i helgen. Tydligen åker det så många motorcyklar i båda riktningar, att det enda sättet att korsa gatan med livet i behåll är att gå i samma takt hela tiden. Då förutsätts tydligen motorcyklisterna kunna förutse din bana och således undvika dig. Det hela lät mycket orimligt och tillika livsfarligt, men Arish menade att det inte var några som helst problem.

Nästa potentiella överraskning är vad gossarna och töserna i FOURSTERS ska bjuda på för barberque-afton i lobbyn. Vilka djur står på menyn, och hur länge kommer entrén lukta kött?

Lördagen bjöd på en härlig afton trots de krisartade förutsättningarna. Jag inledde med en omfångsrik Club Sandwich och ett stycke öl, på riktigt lökhaksmanér. En liten men målmedveten grupp gav sig ut i staden, och vi hittade snart till området söder om Hollywood Road (i folkmun Soho, fyndigt nog…) som dock visade sig innehålla riktiga guldkorn i form av mysiga baren Gecko och klubben Drop (båda väl gömda i gränder på varsin sida av gatan). Äntligen housemusik med några riktiga klassiker vilket tjänade som en fyllig energiboost och glädjerus!

Efteråt steg vi glada och glittriga ut på gatan, den senare egenskapen till följd av att vi scorade ett par mystiska ansiktsmasker i silver inne på stället som färgade av sig på våra svettiga anleten. Mycket stiligt i min mening men till macho-Mickes stora förtret. Aftonen kröntes sedan av en varmkorv (!) med surkål (!!) innan taxin tog oss hem nöjda och belåtna.

———————————————–

Söndagen var tänkt att utgöra botgörardagen i form av tvätt av mina kläder, mig själv och mitt samvete. Istället blev det en smutsig David som åkte på nöjesfält. Ocean Park heter zoo/Gröna Lund-hybriden och där fanns både pandor och berg- och dalbanor att förtjusas över. De trötta pandorna gladde nog mest, även om de tycktes leva en ganska beige tillvaro i sina små inhägnader.

Berg- och dalbanan med dubbla loopar och helt otroligt små säten (…) satte punkt för besöket och istället tog ångesten över eftersom det nu väntade grupparbete på kvällskvisten. En helt suverän syssla när man milt bakfull roat och tröttat ut sig hela dagen driven av en så kallad corn-dog och sundaeglass. Men det gick väl väl trots allt, och nu kastar jag in handduken. God natt, Sverige!

Fantastiskt vad en kopp snabbkaffe och därpå ljummen öl i samma anspråkslösa lilla pappkopp kan göra! Strategisk dryckesmanagement så att säga. Och så får man höra att det vankas Philippinerna nästa helg. Jag är förvisso ganska kort på deg — men kolla in bilden nedan och betänk att 1 HKD är typ 1 SEK. Vad säger ni?

Vansinnigt fet bussresa igår — gruppmentaliteten och den höga hastigheten rörde om i våra huvuden och resultatet blev en förfest av episka proportioner. När den ljumma kvällsvinden sköljde över en, drycken rann över händer och ner för strupar medan Hong Kong hade skyskraps-catwalk över våra huvuden kändes allt fasligt trevligt.

Slutstation var Long Kwai Fong, detta fascinerande bardistrikt som utgör flera kvarter i en sluttande del av HK Island. Barerna, klubbarna och restaurangerna ligger vägg i vägg och drinkarna tas med ut i vad som bildar ett enormt myller av fyllbultar, lysen och nattdjur. Väl där irrar vi iväg till en randomklubb där det som vanligt spelas R’n’B och hiphop. Jag är vid det här laget ganska friskt tankad av River Pearl och dess kollegor, och mina ryckiga moves till Womanizer och dylika MTV-pizzor var bara på sin plats.

Träffar min egensinniga tyska granne som visar sig ha medlemskort till dräparklubben ovanför som naturligtvis heter Billion. Det är någon slags 90-talistisk yuppieglamour som dominerar nattlivsidealen för de rika här, även om den designade klubben var riktigt flådig. Bisarrt klientel i form av platta västerlänningar i skjorta och kostymslacks, unga Hong Kong-tjejer sannolikt med den tidigare kategorin herrar i sikte, och maffiakillarna som driver stället. Hänger där och dras ner för pärlfloden ytterligare, innan vi spatserar ut i ett sinande LKF för att avsluta kvällen på en lökig tysk bar där vi fick gratis Jäger mot att vi instruerade ägarinnan hur man slår upp en öl på korrekt sätt i Tyskland.

Från korridorsbalkongen vid halv sju-snåret

Som en tidsinställd bomb måste den tyska after-ski-sörjan ha briserat i mig under natten, eftersom jag i morse vid två-snåret vaknade i ett skick ovärdigt en oskyldig man. Sju timmar snål sömn var iallafall till belåtenhet, och snart därefter kravlade jag mig upp eftersom tanken var att åka till Macau. Men med tanke på att den mulna dagen bara hade tre timmar ljus kvar beslutade vi oss att skjuta på det, och dagen spenderades istället med Stephen Fry och hans förtjusande tv-serie om hans resa genom alla USA:s delstater.

På minuskontot kan annars nämnas att jag vaknade med tre enorma myggbett. De kräken har tydligen den fina vanan att läsa min blogg och utnyttjade väl det faktum att jag inte hunnit köpa någon slags motvapen. Med tanke på dessa betts omkrets och irritation lutar det i nuläget mot ett sånt där tennisracket där man håller in en knapp för att göra “nätet” strömförande, eller någon slags pyroteknisk lösning.

Åt dessutom upp de sista ROLLO– och Dumlekolorna, vilket jag skäms lite över eftersom min plan var att spara de i veckor. Har dock fortfarande en riktigt generös caroline-finansierad stash snask kvar (åh kyss). Nu är det hursomhelst läge att vakna till liv och gå till universitetsbaren för att äta middag och undvika ölen de serverar.

Haha, FOURSTERS ligger i för att vinna röster. Alldeles nyss knackade en viss Calvin på min dörr med en sopborste i handen.

Hi, I’m from the nominated cabinet of Vista! Would you like me to clean your room?

Jag nöjde mig med att låna den för att sopa rent lite medan vi pratade lite om deras kommande evenemang. Han verkade lite missnöjd med min anspråkslösa städinsats, och erbjöd sig att åtminstone få min soppåse så att han kunde slänga den åt mig. Tack, Calvin!

Skolveckan överstökad — nu dricker vi öl! Avslutade med ett i vanlig ordning strålande pass Judgement and Decision Making med vår Jim Carrey-artade amerikanska lärare. Han showar som fan, lottar ut M&Ms och har finesser för sig hela tiden. Roligt och framförallt ovant med sådan passion för sitt läraryrke, även om jag kan tänka mig att skolan hostar upp skamligt med dollares för att ha karln anställd.

Efter det följde en bättre tallrik shredded pork with noodles shanghai style, ett av de säkrare korten bland de hundratals rätter som finns i skolans 6 restauranger/food courts. Sedan vidare till vår eminenta supermarket Park’N’Shop där ölutbudet synades ytterligare. Citronbärsa berikad med vitamin C? Kanske nästa gång, även om jag uppskattar konceptet. Nytt rekord slogs annars i prisväg: Pearl River Lager Beer för generösa 10 kronor för fyra burkar — suveränt! Jag hoppade genast i floden och ser nu fram emot att flyta ned för den med allt kraftigare strömmar allt eftersom kvällen går.

Planen för aftonen stavas på Facebook “OPEN-TOP Bus Birthday Party for Hannah’s 21st !“. Någon Hannah känner jag inte, men vad jag vet är att det ska åkas dubbeldäckare genom Hong Kong och drickas öl på äkta… ja, jag vet inte riktigt på vilket manér det skulle vara. Chartersluskmanér kanske? Fotbolls-VM-manér? Nej, det kommer iallafall att bli suveränt fett.

Idag såg jag förresten en gammal bekant på toaletten, en syn jag försökt förtränga bäst jag kunnat. Den första dagen (efter några få timmars sömn som följde ett riktigt sjöfylleslag på stan tre timmar efter att jag landat) såg jag vid urinoarerna en gällt orange sprayburk. Jaha, någon har glömt sin deoderant på toan, tänkte jag i mitt omtumlade skick. Jag bröt sedan alla sanitetsregler och vände på burken. “DENGUE FEVER” stog det på den, med en mygga och dödskalle på. Fan också.