Resonemanget är glasklart och utan pardon: det blev ett 45-kronorsmål från Burger King till lunchfrukost vid 13-snåret. Utöver att det är sista gången på nära ett halvår jag besöker den lökiga inrättningen vid Knut den stores torg (vilket skrattretande argument egentligen, jag har vart där kanske 3 gånger sedan i somras), skyller jag dessutom på gårdagens alkoholstinna afton ute.

Den tappra lilla flaskan ouzo Arjuna gav mig i somras hade lagrats i kylskåpet över hösten. Med den grekiska figuren på etiketten vars tomma blick liksom uppmanat mig att bryta metallkorken, insupa giftet märkt Extra Quality och ansluta mig med min grekiske vän i det anisdoftande spritruset. Sagt och gjort, liksom av en slump satt jag sedan hos kamrat Nikolas och halade i mig den tämligen svåra drycken — allt mer desperat erbjudandes de inkommande gästerna ett glas. Responsen var dålig, de dåliga ouzo-minnena var flera bland herrarna i sällskapet.

Sedan fortsatte det sådär, med starka och i regel ganska vämjeliga drycker. En av Lunds nationer stod värd för våra hedonistiska ambitioner och i vanlig ordning handlade det om en högst ordinär om inte dålig klubbupplevelse — men ändock en otroligt trevlig afton beroende på det fina sällskapet. Nils berättade inspirerat om Argentinas vansinniga korruption och bankrutter där i stort sett alla samhällsinstanser tycks ha fallit offer för enskilda individers fantasifulla försök att skinna sina medmänniskor på pengar. Jag vek mig dubbel av skratt åt det hela, och hade vid det här laget färdats söderut och befann mig i ett skitigt dike någonstans utanför Athen sökande efter Europas bästa anis.

Nu sitter jag här och skäms lite över hamburgaren, men alls icke över gårdagens krigsskådespel i mitt huvud: dessa ohälsosamma nattliga bravader med vännerna är, utöver caroline, något av det absolut bästa med att vistas i den här staden.