Avintellektualisering
Jag sitter med envist slem i halsen i en tärd bakfull söndagsverklighet tillsammans med en take away-kartong wokade nudlar och min tiotusende Coca-Cola. Förra inlägget, förrförra och många med dessa har endast kretsat kring en sak: det hämningslösa festandet jag företar mig i den här nöjeslystna röran. Om den onyttiga maten jag sätter i mig. Om mina larviga materialistiska bekymmer och om annan obekymrad skit.
Jag har inte läst en papperstidning på mer än två månader. Jag har inte sett åt en skönlitterär bok och jag har inte sett en enda vettig film. Jag känner en fördumning suga tag i mig, förenkla tillvaron och glättigt sudda ut åratal av kritiska frågetecken mot det allmängiltiga.
När så denna intellektuella törst började bli desperat fick jag plötsligt möjlighet att förkovra mig i något av det mest briljanta mänskligheten producerat. Där emotionell sensation och komplexa kognitiva utmaningar slingrar sig om varandra. Sinnlig upplysning när den är som starkast:
underbar start på ett underbart inlägg, dock lite sämre slut. kollade i typ två sek på videon, njöt inte direkt till fullo. hade du och en skål nypoppade popcorn legat bredvid mig och den här lille filmen hade satts på hade jag dock inte tvekat en sekund på att fullfälja den.
för övrigt skriver ja mest för att ja tycker lite synd om dej som inte får så mycket kommentarer när du lägger ner en massa tid o kraft på att skriva så trevligt. det får oss här borta i västvärlden (och andra ställen) att njuta ska du veta.