Gårdagen var regnig och mot slutet fascinerande stökig. Just när jag tänkt bryta mot alla konventioner och faktiskt gå och lägga mig redan vid 11-snåret knackade det på dörren och där stod den nominerade Fourster-presidenten som ville bjuda in oss till deras rösträkning på nedervåningen. Det handlar alltså om en slags meritokrati och hela processen var inledningsvis både städad och intressant. Varje röst lästes upp högt och fick korresponderande reaktion i publiken (applåder för ja-röster, burop och kalla kårar vid nej-röster).

Det hela skulle kunna ha uppfattats som ett legitimt och semidemokratiskt skeende. Tills de slutligen proklamerades som vinnare — då skulle nämligen hela den manliga besättningen av den nominerade kabinetten tas (klicka på länken om ni inte sett vad en “taking” är). Det var episkt, smärtfyllt och svettigt. Jag satt på ett bord vid sidan av och skakade på huvudet, och efter tagningen var golvet fyllt av söndertrasade, kinesiska kalsonger. Därefter hoppade de alla ner i den leriga, på det stora hela äckliga, fiskdammen. Det var kollostämning och alla skrattade glatt. Jag skakade förvisso fortfarande på huvudet, men deras entusiasm och glädje var smittande!

Sedan var processen över. Vårt gemensamma rum har städats, borta är travarna med bråte. De vansinniga ritualerna är avslutade, och efter fem veckor kommer tillvaron vara lite mindre oberäknelig. Tråkigt, även om det hade tärt på allas förstånd med en fortsättning terminen ut. Regnet hade även det upphört, och lugnet kändes totalt. Naturen kände detsamma, och bjöd på Facebook på följande vyer från campus ut mot vattnet: