Vilket jubel!

Gårdagen bjöd förresten på vistelsens hittills största uppståndelse kring min fysiska gestalt. Då och då får nämligen HKUST besök av prydligt uniformerade grundskoleklasser, av oklar anledning. Kanske hoppas man att de ska inspireras av sina flitiga äldre landsmän och -kvinnor som redan vandrat den överjävligt slitsamma, dyra och prestigefulla vägen till en plats på skolan.

De stod i klungor om 20-30 elever lite varstans på min väg från rummet till lektionssalen. På håll bemöttes den långa (och coola, såklart) västerlänningen endast med skratt, vinkningar och utsträckta armar av några barn, företrädesvis flickorna. Det var först när jag tog den sista hissen upp som hysterin skulle bryta ut på allvar.

På översta våningen ligger nämligen ett litet förrum där man står och väntar, och således som resenär från nedersta våningen måste passera igenom för att komma vidare ut mot atriumet. Den kvinnliga kinesiska rösten sade något ur högtalarna och dörrarna öppnades för mig, och liksom en scenuppträdares publik stod framför mig en hel skolklass i sina ulltröjor, slipsar och välkammade frisyrer. Först var det tystnad – någon gosse som stått precis utanför hissdörrarna sprang åt sidan och gjorde plats. När jag så steg ut bröt det hela ut. Några flickor började ropa högt och pekade exalterat på mig, och snabbt spred sig jublet bland barnen medan volymen multiplicerades av ekot det höga taket genererade. Snart tycktes alla de uppskattningsvis trettio barnen ha stämt in i uppståndelsen och det rådde kaos!

Jag var helt överväldigad, blev generad och skyndade ut mot utgången utan att ena förmå att titta på någon av ungdomarna. Skrattade högt och log brett, liksom i självförsvar. Det var nästan olustigt, och jag kunde höra barnens upprymda röster flera meter utanför hissrummet jag hastat ut från. Jag vet ännu ett dygn senare inte om jag ska känna mig som ett cirkusnummer eller Justin Timberlake.

2 Responses

  1. Lancia says:

    Justin. No doubt.

  2. crugz says:

    känns typ som när en okänd unge pekade på mej och mitt blonda hår (för kanske 6 år sen) och skrek: du ser ut som anastacia!!!
    jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Leave a Reply