Skandinavisk minimalism mötte Asiens gastronomiska kryddkök när jag tillredde en närande lunch bestående av IKEA-levererat Leksandsknäcke och en kopp snabbnudlar. Väl i köket, vilket det egentligen inte ska kunna kallas, mötte jag den gode Darren från Foursters (vänster i den fantastiska bilden). Han kallas Big Eyes (av en mycket enkel anledning), och hälsar alltid glatt när vi råkas i korridoren eller i skolan. Han lunkade runt och såg lite sliten ut – det är fortfarande kampanjarbete kvar – och jag erbjöd honom en bit knäcke med smör på.

– Oh thank you, David! Sa Darren innan han varsamt förde brödet till munnen och bet en tugga. Jag log förväntansfullt i väntan på utlåtandet. Han tuggade länge, precis som man ska göra med knäckebröd.
– It tastes like…
– Yes?
– Nothing! Thank you, David!

Sade Darren glatt och gav mig en försiktig klapp på axeln. “It’s better with cheese on, but I can’t find any here in Hong Kong…” försökte jag säga, men Darren var redan på väg ut ur rummet, redo att fortsätta sitt arbete.

På tal om lunch: här är dessutom en finfin Fever Ray-remix av Studios Dan Lissvik:

Åh – mm! Himmel vad smarrigt. Arton bitar senare och en rimlig slant fattigare har en strålande sushi avverkats. Jag ligger brädad, men belåten. Sushi One i Central har halva priset efter klockan 22, och det togs tillvara på med stor aptit. Salmon & Mango låter måhända ockult men smakade prima. Brad Pitt var okej, men åldern verkar ha tagit ut sin rätt då köttet erbjöd lite för mycket motstånd. Fint paketerad förvisso, men det måste man kunna förvänta sig med Brad.

Om ni bara kunde vara här kompisar, då skulle vi frossat tillsammans!

Imorgon återvänder jag dessutom till ytterst på den röda linjen för att plocka upp mina nya glasögon. Det blir spännande, jag kan knappt minnas hur de såg ut. Men även om det skulle slå fel finns trots allt på bottenplanet stans bästa friterade fiskbullar.

Tanken var att unna sig själv något salt, flott och gärna friterat från campus-McDonken för att fira min mediokra tentamensinsats. När jag var hemma för att vända hörde jag emellertid något bekant. Jag rös till. Det var Fourster-sången. Denna hissmusik är deras officiella jingel och är enligt deras egen utsago tio år gammal. Den spelas på samtliga deras evenemang. Den spelas länge, den spelas högt och den spelades just i afton precis nedanför mitt fönster:

Det hela pågår ännu. Vore det inte för att jag åt fantastiskt gott hos dom hade jag sannolikt tvingats till någon slags åtgärd för att rädda mitt förstånd. Hursomhelst bjöds på det på grillspett, fantastiska curry fish balls, oklara korvar, nudelwok, druvjuice, jordnötssmörtoasts (!) och annat.

Allt var till stor belåtenhet! Förutom de “sofoa boana tjikin” jag köpte för en femma. Något med kyckling tänkte jag, på spett. Vad gott! Nej, det var det inte. Det var “soft bone chicken”, vilket innebär grillat kycklingbrosk. Var har kycklingar brosk egentligen? Google ger endast 95 diffusa hits, så vi släpper det där istället.

Glasögonjakten gick förresten utmärkt, jag och en snubbe vid namn Tu åkte längst ut på röda linjen till det så kallade New Territories och ett köpcentrum där. Vi inledde vistelsen med ett par helt otroligt läckra friterade fiskbullar, auberginer och ytterligare en slags fiskbulle (samma fyllning men annorlunda form, utmärkt!). De kostade tillsammans 10 dollars och var antagligen den billigaste måltiden ute hittills. Drycken Minute Maid kostade lika mycket som maten, kanske beroende på att den sades contain fish product trots den till synes oskyldiga apelsinsmaken på etiketten.

Iallafall, stället kändes som Shenzhen med lite skitigare gator, nada utlänningar och bättre priser. Glasögonbutiken låg på tionde våningen och var inrymd i något som mest liknade ett kontorslandskap. Hittade ett par heta bågar som kändes som en bra mix av artsy-fartsy och 30-talsrevisor, tyvärr i svart trots mitt sug efter något brunrött. Undersökning, båge och glas för 168 spänn — fenomenalt!

Sedan bar det av in till stan för en elvahövdad födelsedagsmiddag med Michael Americana style på Pizza Hut. Det var amerikanare, sri lankeser, kineser, irländare, svenskar och himla trevligt på all sätt och vis. Lustigast av allt var när en stackars tjej hittade något kryp i hennes tama creme brulé samtidigt som servitriserna kom in för att sjunga en födelsedagssång. Riktig hysteri och jag skrattade gott åt det hela. Trevligt med en riktig dräparpizza såhär i fiskbulletider!

Tyken morgon, det smärtade i både kropp och själ att gå upp och gotta sig med Strategic Brand Management i en timme och tjugo minuter. Födelsedagsbarnet låg och sov som ett just ett barn, jag avundades hans sömn men inte vad han utsattes för inatt. Video kommer!

Jag åt Kellog’s Special-K och den enda mjölken värd att porla ner för min strupe. Det finns ingen ost, ingen grädde, ingen yoghurt och ingen mjölk i det här landet. Majoriteten av mjölkvarianterna står okyld och innehåller mer vatten och E-ämnen än mjölk. Jag har ryst mycket i mitt sökande.

Efter föreläsningen köpte jag två bitar citroncheesecake och en mangojuice till mig och Michael. Kvinnan i kassan såg äcklad ut. Som tur var befann sig min roomie hemma, och jag sjöng de första meningarna av “Ja, må han leva…” men besparade honom resten dagen till ära. Sen åt vi våra cheesecakes med sockriga leenden!

Allt jag kom över var någon slags pannkaka med årets smörigaste ovansida. Det där lät kanske otacksamt men den var riktigt smarrig. Det lirades även bordsfotboll vilket jag lärde mig att jag är riktigt dålig på. Uppskattade dock evenemanget som bara den: ett perfekt initiativ en sketen måndag som denna.

Innan dess middag och Filippinerna-ältande. Är inte hundra på vädret, kan det vara soft ändå? Sol 2/3 dagar och eventuellt mulet den sista. Får se imorgon när lite frågetecken rätats ut och väderleksrapporter avhandlats. När jag letade prognoser på SMHI:s hemsida och såg den surmulna och kyliga sverigekartan insåg jag att det faktiskt inte är läge att klaga på en 28-gradig sandstrand.

Imorgon väntar dessutom glasögonjakt — har hört talas om en optiker där man kan få båge och glas för runt 300 hong kong-dollares – lite mer än 300 svenska diton. Jag har förgäves frågat säkert tio lokala studenter var de köpt sina glasögon när jag skådat deras fina bågar. Liksom Blyger inför Snövit har de ofta generat skruvat på sig och mumlat Mong Kok, som är ett sinnessjukt distrikt där gatorna är uppkallade efter typen av butik som ligger på den (översatt från kantonesiska heter t ex en “Sport shoe street”)

Sedan ska min room mate Michael (en rekorderlig amerikan på alla sätt) firas på sin tjugoandra födelsedag och han önskar sig en amerikansk steak alternativ en New York style pizza. Jag gottar mig åt båda förslagen och ska göra mitt bästa för att hitta något trevligt hak.

Skolveckan överstökad — nu dricker vi öl! Avslutade med ett i vanlig ordning strålande pass Judgement and Decision Making med vår Jim Carrey-artade amerikanska lärare. Han showar som fan, lottar ut M&Ms och har finesser för sig hela tiden. Roligt och framförallt ovant med sådan passion för sitt läraryrke, även om jag kan tänka mig att skolan hostar upp skamligt med dollares för att ha karln anställd.

Efter det följde en bättre tallrik shredded pork with noodles shanghai style, ett av de säkrare korten bland de hundratals rätter som finns i skolans 6 restauranger/food courts. Sedan vidare till vår eminenta supermarket Park’N’Shop där ölutbudet synades ytterligare. Citronbärsa berikad med vitamin C? Kanske nästa gång, även om jag uppskattar konceptet. Nytt rekord slogs annars i prisväg: Pearl River Lager Beer för generösa 10 kronor för fyra burkar — suveränt! Jag hoppade genast i floden och ser nu fram emot att flyta ned för den med allt kraftigare strömmar allt eftersom kvällen går.

Planen för aftonen stavas på Facebook “OPEN-TOP Bus Birthday Party for Hannah’s 21st !“. Någon Hannah känner jag inte, men vad jag vet är att det ska åkas dubbeldäckare genom Hong Kong och drickas öl på äkta… ja, jag vet inte riktigt på vilket manér det skulle vara. Chartersluskmanér kanske? Fotbolls-VM-manér? Nej, det kommer iallafall att bli suveränt fett.

Idag såg jag förresten en gammal bekant på toaletten, en syn jag försökt förtränga bäst jag kunnat. Den första dagen (efter några få timmars sömn som följde ett riktigt sjöfylleslag på stan tre timmar efter att jag landat) såg jag vid urinoarerna en gällt orange sprayburk. Jaha, någon har glömt sin deoderant på toan, tänkte jag i mitt omtumlade skick. Jag bröt sedan alla sanitetsregler och vände på burken. “DENGUE FEVER” stog det på den, med en mygga och dödskalle på. Fan också.

Min sensationellt underbara flickvän är fantastisk! Jag bad om ett USB-minne och linne jag glömt kvar i Sverige, och idag kom det förlovade paketet. Jag misstänkte att något var i görningen då försändelsen vägde som ett mjölkpaket. När jag likt ett barn på julafton slet upp det neongröna paketet infriades mina förväntningar tusenfalt! Fingertoppskänslan hos caroline är makaber:

• 20-30 ROLLO- och Dumle-godisar
• 1 Toblerone-kaka
• 1 Marabou Frukt och mandel
• 1 Kexchoklad
• 1 Tutti Frutti Original
• 1 Ahlgrens Bilar
• Det finaste brevet du kan tänka dig

Detta är inte bara comfort food för mig, jag är alltså en i det närmast sjuklig konsument och konnässör av godis. Det må strida mot de sentida idéerna om att äta ekologiskt och utan tillsatser — men vid synen av denna fantastiska godishög… Jag smälter och förtjusas i en enda röra av frosseri!

Den äts givetvis i Hong Kong, i behändigt strutformat. Fylld med glass och grädde. Med lite jordgubbar, med tillhörande jordgubbssås. Och en cheese cake! Fantastiskt. En komplett smakupplevelse med ett rån på toppen. Stor, mycket att hålla och äta. Nära illamående efter, precis som en vräkig dessert ska vara! Innan dess en prima sushi på en tät gata fylld med människor, ljud och neon. Jag mådde riktigt bra.

För övrigt bar jag mina lila jeans idag. Stackars hong kongeser, några av dom såg ut att kippa efter andan. Den långe jäveln är inte bara lång, han bär subversiva jeans också.

Det bidde en resa till Kina trots allt. Fastlandet alltså, det andra “systemet” som låtsaskommunisterna i Beijing kallar det. Man åker tunnelbana dit. Först sedvanlig bussresa från campus, vidare till närmaste MTR-stationen, byte efter några stationer till den ljusblå linjen och sedan var man på väg. Jag, Micke, CJ (Carlos Julio Rivadeneira, ecuadoriansk business man, student och genomskön lirare i största allmänhet) och en väninna till vår sydamerikanske vän. I sann charteranda görs dessa aktiviteter ofta i grupp, och mycket riktigt mötte vi upp med ett större gäng senare (mestadels svenskar ska dessutom nämnas).

Tunnelbanan fick smärtfritt, inte så många resenärer som jag var rädd för. De visar tv i tåget, naturligtvis. En scooterolycka, och en gravid kvinna som anfölls av tre män och knivskars svårt. Kul pepp, osmakliga tjingar tänkte jag. Men det är väl ett sätt att fostra medborgarna att visa upp allvarsamma grejer på tuben.

Som vanligt tittade våra medresenärer stort på mig. Det skäms inte för sig alls! De tittar, länge och väl. Ibland skrattar de och talar kantonesiska med varandra, fnissar och pekar med deras ofta åldriga och skrovliga fingrar. Nåja, det känns ändå rätt bra. Tänk om de talar om mig vid middagsbordet? “Idag såg jag en riktigt lång viting på tåget, han rymdes knappt! Hah!”

Kommer fram till gränsen och passkontrollen där allt går smidigt till. IMMIGRATION SERVICE FOR THE PEOPLE’S REPUBLIC OF CHINA i stor text var ballt, det ligger något farligt och mystiskt över Kina. Det är ju trots allt en diktatur, gud vad exotiskt!

Första anhalten på vår lilla weekend-tripp innefattade ett besök på det intilliggande köpcentrumet. Här kunde man fynda kläder, sades det. Fyra våningar med hundratals, trånga och högljudda små butiker. Det var ett jävla liv, folk ryckte i en. Skrek åt en att köpa klockor, tröjor och kostymer. Utbudet var tyvärr som förväntat: Ed Hardy-t-shirts, Abercrombie & Fitch-polos och en uppsjö vräkiga jeans vars motiv över baken manade till epilepsianfall.

Jag gick omkring med mobilen där jag skrivit “Comme de Garcons, Y3, Marc Jacobs”. “Nike? Adidas! T-shirts!” blev svaren. Jag gav snart upp klädesambitionerna. Hittade istället en butik som sålde fina små flygplansmodeller. Enda butiken i hela byggnaden utan en skränig kinesisk kvinna och hennes fem hantlangare. Typiskt.

Micke hittade ett par jeans, en snygg väska, en polotröja, Lacoste-dojor (i den enda skobutiken som inte stank av lim…), en jävla massa strumpor och kalsonger (eleganta D&G-grejer, ni kan säkert tänka er) vilket han stolt spenderade ynka 650 pix på. Jag hittade en DVD-box med Mad Men säsong 1-2 för 60 spänn. Alltid något!

Desillusionerade och utmattade av den intensiva shoppingupplevelsen irrade vi oss till den minibuss som skulle ta oss till spat. Man pustade och det stank bensin, samtidigt som magen skrek efter föda. Stånk, hoppas vi överlever bilresan – säkerhetsbälten saknades föga oväntat och vi drog snabbt iväg genom Shenzhen. Stora, fula hus. Skräpigare och skitigare än i Hong Kong. Äldre bilar och mer pirror med tillhörande kines på gatorna.

Efter 10 minuter rullar vi in framför den stora byggnaden som ligger mitt i centrum. En enorm entré med en lika enorm röd matta. Portierna bar vansinniga långa KGB-rockar med tillhörande militärhattar. Jag förfasades, var det möjligen något militärtema i görningen? Lyckligtvis inte, det handlade mest om “en cool grej” eller vad nu managern kunde ha tänkt. Snabbt ner i entrén och genast börjar anställda peka oss i olika riktningar. Vi hamnar snart i ett omklädningsrum där en serie uppassare väntar på att få klä av oss. Någon måtta får det vara tyckte vi, och kommunicerade att vi kan ta av våra egna kalsonger.

Sen slussas man i denna vansinniga spaanläggning: först ett men only-utrymme med pooler, jacuzzis, bastu och allt du kan tänka dig. Överallt massa nakna kinesiska gubbar. Aldrig förr har så mycket penis skådats. Särskilt lustigt var det när gubbarna hade handduken över axeln och en cigarett i mungipan. I tofflor. Haha, jag var förstummad. Trots rökningen luktade det dock inget.

Några avslappnande poolminuter senare byter man om till en slags linneskjorta och -byxoutfit i glada färger. Kände mig som en blandning av en hippie och sektmedlem, eftersom alla gick omkring i samma plagg och log åt livet. Vi åker upp tre våningar till det stora gemensamma utrymmet. Här fanns juice-, frukt- och glassbarer (samtliga gratis), en restaurang och en uppsjö fåtöljliknande stolar liknande första klass-flygstolar. Alla hade en tv ansluten, och där skulle man sitta och bli masserad eller bara gotta sig i största allmänhet.

Första prioritet var dock mat. Vi satte oss vid ett bord, valde bort den stuvade duvan (komplett med bild på rätten, fy fan i helvete) och beställde beef satay och ett glas läskeblask. Vi fick vänta en stund på maten. Tursamt nog visades det film på de många tv-apparaterna runt om i restaurangen. “High Risk” med Jet Li från 1995. Den börjar med en nervkittlande bombscen där en skolbuss med kvinnor och barn hotas sprängas i luften. Efter några förmodat nervkittlande minuter händer just det, bussen sprängs. Alla dör. Läsken kom till bordet.

Till varmrätten bjöds det på knivhugg, pistolskjutande och massa dödande. Kinesiska småflickor med häpna ögon tittade förskräckt på tv-apparaterna medan föräldrarna åt och rökte cigaretter vart om annat. När en scen där en kille kastar giftormar på en tjej i en hiss valde jag att sluta titta.

Maten var iallafall god och därefter gick vi och satte oss i de där stolarna. Jag beställde huvudmassage. Åt en strut jordgubbsglass samtidigt. Aldrig har jag känt mig som ett liknande dollarsvin, och jag åt upp glassen raskt. Massagen var skön, hon gav min hjässa en omgång i 45 minuter. För 60 spänn!

Sedan fortsatte det sådär. Vi hittade barmenyn och biljardborden. Åt mer glass, lite frukt. Whisky och en 22-kronors 65 centiliters-Carlsberg. Härliga tider! Sedan avslutades dagen med en helkroppsmassage i 90 minuter, och därefter vandrade man överdrivet nöjd ner till sovsalen där man gratis fick spendera natten. Vi beställde väckning till 09:30 för att möta upp med CJ och resten av gänget för frukost och hemfärd.

12:10 vaknar jag av att Micke berättar att vi är ensamma kvar i rummet och att de andra redan åkt. Ingen visste var vi sov och här var vi. Jaja, efter lite gratisfrukt och en bättre dusch var vi färdiga att sticka, och checkade ut genom att betala notan på 550 kronor. Hur många minuters massage av 58-åriga Gertrud och hennes valkiga labbar får man för det i Sverige? En knäpp men ordentligt trevlig helg var till ända.

När jag anlände till Hong Kong för snart tre veckor sedan visste jag att det nu var som kallast. Det skulle ibland kunna vara så lite som 15 grader, vilket såklart  ändock vore godkänt med tanke på den snöslaskiga väderleksmotsvarigheten i Lund. Det är till och med så att många heltidsboende här har proklamerat att detta är bästa årstiden, eftersom sommarens 30-gradiga värme och ibland 90-procentiga fuktighet kan vara ganska jävligt. Jag fnös såklart åt påståendena, lite fukt har aldrig skadat.

Så när jag imorse vaknade milt bakfull, svettig som ett as i mitt täcke med påslakan, kunde jag inte riktigt förstå vad som hänt. Så tittar jag ut på regntunga moln och inser att det här med svett kommer att bli mig väldigt bekant framöver.

Gårdagens ölkonsumtion smög även den upp på mig. I matvarubutiken på skolan säljs nämligen kylda, immiga 75 centiliterspilsner för en tia jämnt. Sedan var vi på tunnelbanan, in till Tsim Sha Tsui och Felix bar (skybar designad av Philippe Starck) där man dricker dyra flasköl och går på herrtoan vars utsikt är ett panoramafönster ut över Kowloon. Utan omsvep känns det alltså som att man kissar på Hong Kong där man står. Micke ville ta kort, men en kraftig herre vandrade in i rummet just innan, och eventuella föreviganden hade riskerat att uppfattas som perverst och slagsmålsinbjudande.

Vidare till Club Seven (7Eleven, som för övrigt finns med tätare avstånd än på Odengatan) för en nätt 8-kronorsburk Tsingtao. Irrar vidare upp för Nathan Road, frågar oss in mot en bakgata där vi finner ett mysigt kluster av mer lokala hak. Hemsk kareoke, Blue Girl Beer. Ut igen, massa neonljus och människor. Lite svettigt, nästan som feber fast med en känsla av glädje. In på något nytt hak där andra vänner väntar. Beställer en stor “Adios M.F.” bara för att få uttala förkortningen så högt och så ofta som möjligt. Äter massa nötter. Antagligen den bästa nötmixen någonsing.

Irrar ut på gatan, magisk känsla. Äter en lam ägg- och skinktrekantsmacka på Sleven. Hoppas in i en taxi, återvänder hem i trygghet.

Idag ska vi eventuellt till Shenzhen där man går på lyxspa för 250 kronor med möjlighet att stanna över natten, och handlar piratkopierade kläder. Problemet är att det kan vara fullt med folk överallt, vi får se. Bilder och mer substans kommer, nu ska jag torka mig i pannan.

Resonemanget är glasklart och utan pardon: det blev ett 45-kronorsmål från Burger King till lunchfrukost vid 13-snåret. Utöver att det är sista gången på nära ett halvår jag besöker den lökiga inrättningen vid Knut den stores torg (vilket skrattretande argument egentligen, jag har vart där kanske 3 gånger sedan i somras), skyller jag dessutom på gårdagens alkoholstinna afton ute.

Den tappra lilla flaskan ouzo Arjuna gav mig i somras hade lagrats i kylskåpet över hösten. Med den grekiska figuren på etiketten vars tomma blick liksom uppmanat mig att bryta metallkorken, insupa giftet märkt Extra Quality och ansluta mig med min grekiske vän i det anisdoftande spritruset. Sagt och gjort, liksom av en slump satt jag sedan hos kamrat Nikolas och halade i mig den tämligen svåra drycken — allt mer desperat erbjudandes de inkommande gästerna ett glas. Responsen var dålig, de dåliga ouzo-minnena var flera bland herrarna i sällskapet.

Sedan fortsatte det sådär, med starka och i regel ganska vämjeliga drycker. En av Lunds nationer stod värd för våra hedonistiska ambitioner och i vanlig ordning handlade det om en högst ordinär om inte dålig klubbupplevelse — men ändock en otroligt trevlig afton beroende på det fina sällskapet. Nils berättade inspirerat om Argentinas vansinniga korruption och bankrutter där i stort sett alla samhällsinstanser tycks ha fallit offer för enskilda individers fantasifulla försök att skinna sina medmänniskor på pengar. Jag vek mig dubbel av skratt åt det hela, och hade vid det här laget färdats söderut och befann mig i ett skitigt dike någonstans utanför Athen sökande efter Europas bästa anis.

Nu sitter jag här och skäms lite över hamburgaren, men alls icke över gårdagens krigsskådespel i mitt huvud: dessa ohälsosamma nattliga bravader med vännerna är, utöver caroline, något av det absolut bästa med att vistas i den här staden.

Precis hemkommen från en strålande (sinnligt alltså, väderleksmässigt låg en charmant dimma över Danmark) helg i Helsingör med tillhörande besök på Louisiana med den fantastiska, utan pardon förträffliga och i största allmänhet underbara caroline. Mer om detta i ett senare, bildrikare, inlägg.

Varför jag skriver är istället för att jag nyss, i min lokala ICA-butik (en butik som så ofta tidigare frestat mig med sockerstinna godsaker och flottiga smaksensationer) förvånade mig själv genom att lägga tillbaka paketet med yoghurtdraperade ananas- och aprikosbitar. Anledningen var varken pris eller kvantitet – ett halvt kilo för femtio kronor är fair och fantastieggande (godis varje kväll i en vecka eller åtminstone två dagar).

Istället berodde min uppoffring på innehållsförteckningen som gömde sig på askens undersida. Emulgeringsmedel, förtjockningsmedel, “yoghurtpulver”, ytbehandlingsmedel och en serie E-ämnen gjorde genast att de tidigare så lockfulla godbitarna allt mer framstod som lego. Det ekologiska samvetet som närts av min läsning av Mats-Eric Nilssons böcker om matindustrin har uppenbarligen börjat puttra i min annars så godissugna hjärna.

Jävlar vad gott det vore med lite snask, jag hoppas att detta snart går över.

Yoghurtananassomething