Tramsiga skoluppgifter och annat gör att jag inte förmår skriva ner hela resan i ett sjå. Istället ger jag mig an den enskilt största upplevelsen den nio dagar långa Kinaresan gav mig. Kanske är det också den största naturupplevelse jag ännu upplevt i hela mitt liv. Fett som fan var det iallafall, min resa till den kinesiska muren:
Dagen började obamhärtigt tidigt när mobilalarmet gick av på Leo Hostel i centrala Beijing. Det är ett intimt och vänligt ställe, som dessutom erbjuder prima paketresor till sina mestadels backpackande gäster. När det stog klart att några andra i resesällskapet skulle nöja sig med den kommersiella 1957 restaurerade muren vid Badaling bestämde sig vi friska gossar och töser att istället nappa på hostelets erbjudande om att besöka deras “Secret wall“. Låter månne billigt och väl arrangerat, men icke då. Bra pris, skumpig minibuss och en ganska krävande marsch stod på schemat, och det skulle visa sig vara några av de bäst investerade pengar (220 yuen) jag någonsin hostat upp.
Genom ett soligt morgon-Beijing rullade så bussen iväg med sex svenskar och tre kanadensare. Vår chaufför svor på medtrafikanterna, körde som sig bör i Kina som en jävla dåre och gnolade glatt med i den högst kinesiska musiken på bilradion. Vi lirkade oss igenom skyskraporna, trafiken och avgaserna, vidare ut på landet förbi allt mindre orter. Många gamla på promenad till synes utan destination, unga hastandes till bussen in till stan, några byggarbetare som hackar upp den slutkörda vägen och ett landskap som växer och växer på höjden.
Vi åker förbi Badaling och ytterligare ett avsnitt av muren som erbjuder jätteparkeringar för turistbussarna, butiker och försäljare och turister i trånga tusental. Bussen svänger rutinerat in på allt mindre vägar, medan butiker och restauranger avtar för varje meter och medelåldern på människorna stiger i höjd med de kuriva bergens altitud framför oss. Snart är husen i sten och åsnor står och chillar vid vägkanten, och endast gamlingar syns till. Bussen stannar plötsligt, och chaffisen börjar tuta otåligt i den öde byn. Plötsligt syns en keps vandra längs med bilens sida. Dörren till framsätet öppnas och en liten herre hoppar upp. Han synar oss kort, vinkar snabbt och sätter sig sedan till rätta. Vi fortsätter längs den dammiga vägen medan bebyggelsen försvinner i backspegeln.
På en enslig liten väg vid en bergsfot stannar vi. Väl utstigna stäcker vi oss välförtjänt efter en lång och skumpig tretimmars-ride. Den lille mannen är ännu mindre än väntat, och som motpol i längdspektrumet blir vi genast kompisar och tar i hand. Någon engelska talar han tyvärr inte, men instruerar ändock noga hur rökarna i sällskapet ska fimpa gemensamt och lägga fimparna under en stor sten. Något säger mig att gubben knatat i de här krokarna sedan han var knodd, och tycker väl inte att några västerlänningar ska komma och fimpa i hans natur.
Vi börjar vår färd upp mot muren längs den slingrande stigen upp för berget. Vacker trädblomster möter oss snabbt, och efter bara några minuter får vi lite perspektiv på omgivningen och fotograferar ivrigt det ändlösa bergslandskapet. Gubben tar täten och vandrar raskt, men vänder sig ofta om och ser till att trötta får vila och nödiga smyga bakom sten och göra sitt. Mina löparskor gör succé och den förväntade fotpinan uteblir. Att jag dessutom bär mina sprillans nya, stolt och passande röda träningsbyxor gör saken ännu bättre.
Snart ser vi det första vaktornet. Dessa 24 000 strategiskt utplacerade poster står med några hundra meters mellanrum längs de enorma muravsnitten som sträcker sig över hela norra Kina, och skulle verka som vilostopp för vår 2-timmarsvandring längs med detta namnlösa och förmodat hemliga avsnitt av den 6400 kilometer långa konstruktionen. Detta jordens största byggnadsverk är byggt i flera etapper och under olika epoker, varför den ser ut som ett liggande träd med långa kvistar som springer ut över det enorma landområdet.
Vi klättrar upp vid ett parti där ena sidan förstörts och bildat en trappa av de enorma stenbumlingarna som konstituerar muren. Som av en slump kommer vi från den sida mongolerna anföll, och invaderingen är ett faktum. Detta parti har inte rörts av en byggarbetare sedan Ming-dynastins dagar för 600 år sedan, medan undantag för tjuvar som knyckt sten för att bygga kringliggande byar. En kort vilopaus följer tillsammans med gapande munnar när den andra sidans lika otroliga landskap uppenbarar sig för oss.
Vi vandrar en stund och tar sedan en paus där “Great Wall Sandwiches” från hostelet äts med god aptit, snålt nedsköljd med vår knappa vattenreserv. Vår guide tittar på oss och landskapet, och skulle visa sig att utöver en cigarett inte förtära någonting på den tre timmar långa marschen. Han var förresten 73 år gammal och i ungefär dubbelt så bra form som mig. Helt otroligt.
Ungefär halvvägs når vi den högsta punkten på vår resa, med ett vakttorn högt belägen på toppen av en av de hundratals bergen inom syne. På en timmes färg har vi inte sett en människa, hus eller minsta antydan till civilisation. Så sticker ett huvud upp från tornet, en karl i militärjacka skriker på oss med kinesiska brytning att vi ska se ta det försiktigt i den närmast 90-gradiga bestigningen. Vem fan är detta?
Efter att ha gottat oss i vår egen äventyrslusta, långt bort från kommersspektaklet på turistavsnitten av muren, möts vi nu av en sjuk syn. I vakttornet står ett bord täckt av färgglad skit. Coca-Cola, t-shirts och allehanda turistkrams står uppdukat, och mannen i tornet visar sig istället för eremit vara världens mest tålmodiga försäljare. Det kan omöjligtvis passera mer än ett eller två sällskap likt vårt om dagen, max. Men han hade sitt lilla försäljningsstånd, och mycket riktigt – under attack från våra retsamma tillrop – ger några av expeditionsmedlemmarna med sig och inhandlar en t-shirt och någon slags gravyr som intygar att man bestigit muren. Jag nöjer mig med den godaste colan i läskeblaskens historia.
Vi klättrar upp för en högst oberäknerlig stege av pinnved och inser plötsligt varför karln valt detta som sitt högkvarter. Utsikten är det absolut mest imponerande jag någonsin sett. De ändlösa bergen och den slingrande muren lämnar mig fullkomligen andlös. Utöver några bin som surrar högt om vårt intrång är jag ensam med världens naturpornografi, var jag än vänder mig kittlar det i magen och jag kämpar med att försöka hitta ord att beskriva min känsla inför detta enorma. Det går åt helvete, liksom nu, och jag kippar mest efter andan. Fantastiskt! (video)
Efteråt följder en i höjd avtagande vandring där jag fylls – liksom under marinbiologepisoden i Filippinerna – av en känsla att jag svikit naturen. Den är det vackraste jag någonsin sett, den är ren och utan intentioner och väntar på mig – medan jag super skallen av mig i de avgasfyllda och meningslösa städerna. Jag ska börja vandra i naturreservaten runt universitet i Hong Kong varje helg, jag ska aldrig mer betala ett klubbinträde eller tequila i Lang Kwai Fong och jag ska uppfyllas på det här viset så ofta jag bara kan! Efter ett tag lugnar jag mig, och nöjer mig med att konstatera att jag måste balansera upp Hong Kong-tillvaron bättre, blinkar åt muren och tackar för det fina tipset.
Vi hamnar till slut i en liten by, efter närmare tre timmars vandring. Där är bara gamlingar och några enstaka småbarn i syne, och som en arrangerad del i exkursionen har det förberetts en härlig lunch åt oss. Öl, läsk och vatten står framdukat på ett spartanskt bord i ett lika enkelt rum. Vi skålar och pratar högt och glatt om vår suveräna upplevelse. Snart bär man in ris, bambuskott i chilisås, någon slags grön baljväxt, morötter och en drös andra tallrikar med härligt kryddig vegetarisk kost. Vi äter med stor aptit och sätter oss sedan på den lilla innergården där en katt går runt och hälsar, några fasaner kacklar i en trång bur och en kvinna står och rengör disk i någon slags utomhusriggad vattenanordning.
Snart kommer en karl förbi och låter meddela att minibussen är redo att ta oss hem till Beijing. Överväldigad och på lyckligt utmattat humör sätter jag mig tillrätta och låter tröttheten från vår fantastiska dag på kinesiska muren, tillsammans med bilens förvånansvärt rogivande skumpande, vagga mig till sömns.
