Det bidde en resa till Kina trots allt. Fastlandet alltså, det andra “systemet” som låtsaskommunisterna i Beijing kallar det. Man åker tunnelbana dit. Först sedvanlig bussresa från campus, vidare till närmaste MTR-stationen, byte efter några stationer till den ljusblå linjen och sedan var man på väg. Jag, Micke, CJ (Carlos Julio Rivadeneira, ecuadoriansk business man, student och genomskön lirare i största allmänhet) och en väninna till vår sydamerikanske vän. I sann charteranda görs dessa aktiviteter ofta i grupp, och mycket riktigt mötte vi upp med ett större gäng senare (mestadels svenskar ska dessutom nämnas).
Tunnelbanan fick smärtfritt, inte så många resenärer som jag var rädd för. De visar tv i tåget, naturligtvis. En scooterolycka, och en gravid kvinna som anfölls av tre män och knivskars svårt. Kul pepp, osmakliga tjingar tänkte jag. Men det är väl ett sätt att fostra medborgarna att visa upp allvarsamma grejer på tuben.
Som vanligt tittade våra medresenärer stort på mig. Det skäms inte för sig alls! De tittar, länge och väl. Ibland skrattar de och talar kantonesiska med varandra, fnissar och pekar med deras ofta åldriga och skrovliga fingrar. Nåja, det känns ändå rätt bra. Tänk om de talar om mig vid middagsbordet? “Idag såg jag en riktigt lång viting på tåget, han rymdes knappt! Hah!”
Kommer fram till gränsen och passkontrollen där allt går smidigt till. IMMIGRATION SERVICE FOR THE PEOPLE’S REPUBLIC OF CHINA i stor text var ballt, det ligger något farligt och mystiskt över Kina. Det är ju trots allt en diktatur, gud vad exotiskt!
Första anhalten på vår lilla weekend-tripp innefattade ett besök på det intilliggande köpcentrumet. Här kunde man fynda kläder, sades det. Fyra våningar med hundratals, trånga och högljudda små butiker. Det var ett jävla liv, folk ryckte i en. Skrek åt en att köpa klockor, tröjor och kostymer. Utbudet var tyvärr som förväntat: Ed Hardy-t-shirts, Abercrombie & Fitch-polos och en uppsjö vräkiga jeans vars motiv över baken manade till epilepsianfall.
Jag gick omkring med mobilen där jag skrivit “Comme de Garcons, Y3, Marc Jacobs”. “Nike? Adidas! T-shirts!” blev svaren. Jag gav snart upp klädesambitionerna. Hittade istället en butik som sålde fina små flygplansmodeller. Enda butiken i hela byggnaden utan en skränig kinesisk kvinna och hennes fem hantlangare. Typiskt.
Micke hittade ett par jeans, en snygg väska, en polotröja, Lacoste-dojor (i den enda skobutiken som inte stank av lim…), en jävla massa strumpor och kalsonger (eleganta D&G-grejer, ni kan säkert tänka er) vilket han stolt spenderade ynka 650 pix på. Jag hittade en DVD-box med Mad Men säsong 1-2 för 60 spänn. Alltid något!
Desillusionerade och utmattade av den intensiva shoppingupplevelsen irrade vi oss till den minibuss som skulle ta oss till spat. Man pustade och det stank bensin, samtidigt som magen skrek efter föda. Stånk, hoppas vi överlever bilresan – säkerhetsbälten saknades föga oväntat och vi drog snabbt iväg genom Shenzhen. Stora, fula hus. Skräpigare och skitigare än i Hong Kong. Äldre bilar och mer pirror med tillhörande kines på gatorna.
Efter 10 minuter rullar vi in framför den stora byggnaden som ligger mitt i centrum. En enorm entré med en lika enorm röd matta. Portierna bar vansinniga långa KGB-rockar med tillhörande militärhattar. Jag förfasades, var det möjligen något militärtema i görningen? Lyckligtvis inte, det handlade mest om “en cool grej” eller vad nu managern kunde ha tänkt. Snabbt ner i entrén och genast börjar anställda peka oss i olika riktningar. Vi hamnar snart i ett omklädningsrum där en serie uppassare väntar på att få klä av oss. Någon måtta får det vara tyckte vi, och kommunicerade att vi kan ta av våra egna kalsonger.
Sen slussas man i denna vansinniga spaanläggning: först ett men only-utrymme med pooler, jacuzzis, bastu och allt du kan tänka dig. Överallt massa nakna kinesiska gubbar. Aldrig förr har så mycket penis skådats. Särskilt lustigt var det när gubbarna hade handduken över axeln och en cigarett i mungipan. I tofflor. Haha, jag var förstummad. Trots rökningen luktade det dock inget.
Några avslappnande poolminuter senare byter man om till en slags linneskjorta och -byxoutfit i glada färger. Kände mig som en blandning av en hippie och sektmedlem, eftersom alla gick omkring i samma plagg och log åt livet. Vi åker upp tre våningar till det stora gemensamma utrymmet. Här fanns juice-, frukt- och glassbarer (samtliga gratis), en restaurang och en uppsjö fåtöljliknande stolar liknande första klass-flygstolar. Alla hade en tv ansluten, och där skulle man sitta och bli masserad eller bara gotta sig i största allmänhet.
Första prioritet var dock mat. Vi satte oss vid ett bord, valde bort den stuvade duvan (komplett med bild på rätten, fy fan i helvete) och beställde beef satay och ett glas läskeblask. Vi fick vänta en stund på maten. Tursamt nog visades det film på de många tv-apparaterna runt om i restaurangen. “High Risk” med Jet Li från 1995. Den börjar med en nervkittlande bombscen där en skolbuss med kvinnor och barn hotas sprängas i luften. Efter några förmodat nervkittlande minuter händer just det, bussen sprängs. Alla dör. Läsken kom till bordet.
Till varmrätten bjöds det på knivhugg, pistolskjutande och massa dödande. Kinesiska småflickor med häpna ögon tittade förskräckt på tv-apparaterna medan föräldrarna åt och rökte cigaretter vart om annat. När en scen där en kille kastar giftormar på en tjej i en hiss valde jag att sluta titta.
Maten var iallafall god och därefter gick vi och satte oss i de där stolarna. Jag beställde huvudmassage. Åt en strut jordgubbsglass samtidigt. Aldrig har jag känt mig som ett liknande dollarsvin, och jag åt upp glassen raskt. Massagen var skön, hon gav min hjässa en omgång i 45 minuter. För 60 spänn!
Sedan fortsatte det sådär. Vi hittade barmenyn och biljardborden. Åt mer glass, lite frukt. Whisky och en 22-kronors 65 centiliters-Carlsberg. Härliga tider! Sedan avslutades dagen med en helkroppsmassage i 90 minuter, och därefter vandrade man överdrivet nöjd ner till sovsalen där man gratis fick spendera natten. Vi beställde väckning till 09:30 för att möta upp med CJ och resten av gänget för frukost och hemfärd.
12:10 vaknar jag av att Micke berättar att vi är ensamma kvar i rummet och att de andra redan åkt. Ingen visste var vi sov och här var vi. Jaja, efter lite gratisfrukt och en bättre dusch var vi färdiga att sticka, och checkade ut genom att betala notan på 550 kronor. Hur många minuters massage av 58-åriga Gertrud och hennes valkiga labbar får man för det i Sverige? En knäpp men ordentligt trevlig helg var till ända.
