Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.