Som det ultimata beviset på min djärvhet beslutade jag mig idag för att 1) gå till frisören, och 2) gå till 68-dollarsfrisören på campus. Hemma går jag gärna till Toni & Guy (jaja), som förvisso finns även i Hong Kong men här kostar som en biljett till Thailand och således inte riktigt känns värt de slantarna.

Letar iallafall upp frisörsalongen längst in bakom gymet (!), som naturligtvis heter Hair Style och har en skylt i neon matchande den blå inredningen. En kvinna välkomnar och det hela känns någorlunda tryggt. Efter en rask hårtvätt sätter jag mig ner och får bläddra lite i tidningarna. Åh, en GQ! Den har dom på Toni & Guy också. Närmare bestämt samma nummer — som jag läste för fem månader sedan. Nåja. Problemet var istället att när jag lade ner tidningen och tittade upp hade den lilla damen ersatts av en 30-årig karl i vit jeansjacka och svåra jeans. Hjälp!

Han gav mig några sjuka broschyrer där man fick bläddra efter sina drömmars frissa, och sedan komponera ihop nacke, lugg et cetera. Paniken spred sig i takt med att jag vände sida och blev paffare och oroligare för varje asiatisk grabb i mangafrisyr som dök upp. Min käre frisör kunde självklart inte engelska, och jag var fast!

Jag skulle själv få regissera den här tillställningen, och bar olyckligtvis glasögon vilket försvårade uppdraget. För var fjärde-femte ingrepp med saxen eller den oberäkneliga maskinen fick jag säga stopp, ta på brillorna och granska. Pulsen var genomgående osunt hög och jag kände mig lite divig, vilken dramatik!

Efter tjugo minuters finlir såg det iallafall någorlunda anständigt ut, med en hint av synth. Jag tog i hand och sprang iväg, och äventyret var över.