Mitt barnsliga jullov har vart en pizzameny av läckra sysslor, och filmtittande dess motsvarighet till en Jessica Special (oxfilé, banan, curry, bearnaisesås, skinka, m m): episk, visionär, ömsom milt deprimerande, ömsom oerhört hoppingivande, generös, helt enkelt en studie i det mänskliga lynnet. Dessutom är det rent praktiskt fullt logiskt: filmtittande innebär ofta horisontalpositionering i soffa eller säng, gärna med ett snack, och en bättre verklighetsflykt.

Här kommer så en prima lista med filmupplevelserna under den gångna veckan. Det finns inget genomgående tema (förutom att jag satt och var nöjd under och efter visningen), knappt ett uns av aktualitet, och absolut inga cineatiska ambitioner. Men det är en lista över bra rullar, och listor över bra rullar gillar vi!

The Insider (1999 av Michael Mann, USA)
Mycket rafflande företag-utan-samvete-tar-till-skumraskaffärer-thriller. Om en whisteblower på ett amerikanskt tobaksbolag som övertalas tala ut i CBS 60 Minutes. Verklighetsbaserat med Al Pacino och Russell Crowe (kvinnorna är strategiskt positionerade som hysteriska hemmafruar eller rättegångsstenografer). Härligt amerikanskt naturligtvis, vilket utöver vansinnigt breda kostymbyxor också innebär mycket närbilder och påkostat, snyggt, sådär regnigt och dramatiskt foto. Bäst: Pacinos hedersvärda och principfasta journalist Lowell Bergman. Genomgående skönt “nu sätter vi dit dom jävlarna!”-patos.

Joyeux Noël (2005 av Christian Carion, Tyskland/Frankrike/Storbritannien)
Givna svaret på frågan “Vet du någon bra julfilm?”. Merry Christmas heter den på engelska (se valfri videobutik/torrenttracker). Den handlar om ett gäng stackars satar på västfronten under Första världskriget som ska fira julafton i skyttegravarna. Kanske lite daterat såhär i mellandagarna, men filmen var superfin och gav bästa-bästa julvibben.

Whatever Works (2009 av Woody Allen, USA)
Med Larry David från Curb Your Enthusiasm i en roll Woody själv knappast hade gjort mycket bättre. Bittert och fnisspäckat manus, soligt (!) New York, Allen/David:

Boris Yellnikoff: [to audience] Why would you want to hear my story? Do we know each other? Do we like each other? Let me tell you right off, ok… I’m not a like-able guy. Charm has never been a priority with me. And just so you know, this is not the feel good movie of the year. So if you’re one of those idiots who needs to feel good, go get yourself a foot massage.

Låt den rätte komma in (2008 av Tomas Alfredson, Sverige)
Ännu bättre andra gången (så snygg!). Ska man överhuvudtaget befatta sig med skräckfilm, vampyrer eller för den delen svenskt ungdomsdrama räcker det med att se denna pärla. Blodigaste feel good-filmen (se ovan) någonsin! Så jävla bra!

Bonus: JibJabs årskrönika (2009, USA)