Lördagen bjöd på en härlig afton trots de krisartade förutsättningarna. Jag inledde med en omfångsrik Club Sandwich och ett stycke öl, på riktigt lökhaksmanér. En liten men målmedveten grupp gav sig ut i staden, och vi hittade snart till området söder om Hollywood Road (i folkmun Soho, fyndigt nog…) som dock visade sig innehålla riktiga guldkorn i form av mysiga baren Gecko och klubben Drop (båda väl gömda i gränder på varsin sida av gatan). Äntligen housemusik med några riktiga klassiker vilket tjänade som en fyllig energiboost och glädjerus!

Efteråt steg vi glada och glittriga ut på gatan, den senare egenskapen till följd av att vi scorade ett par mystiska ansiktsmasker i silver inne på stället som färgade av sig på våra svettiga anleten. Mycket stiligt i min mening men till macho-Mickes stora förtret. Aftonen kröntes sedan av en varmkorv (!) med surkål (!!) innan taxin tog oss hem nöjda och belåtna.

———————————————–

Söndagen var tänkt att utgöra botgörardagen i form av tvätt av mina kläder, mig själv och mitt samvete. Istället blev det en smutsig David som åkte på nöjesfält. Ocean Park heter zoo/Gröna Lund-hybriden och där fanns både pandor och berg- och dalbanor att förtjusas över. De trötta pandorna gladde nog mest, även om de tycktes leva en ganska beige tillvaro i sina små inhägnader.

Berg- och dalbanan med dubbla loopar och helt otroligt små säten (…) satte punkt för besöket och istället tog ångesten över eftersom det nu väntade grupparbete på kvällskvisten. En helt suverän syssla när man milt bakfull roat och tröttat ut sig hela dagen driven av en så kallad corn-dog och sundaeglass. Men det gick väl väl trots allt, och nu kastar jag in handduken. God natt, Sverige!

Min mor och hennes nära vän Olle (en i många avseenden väldigt rekorderlig familjemedlem och svart dvärgpudel) har inte många hemligheter för varandra. Nyligen lärde hon Olle att man genom köksfönstret kan beskåda en hel liten värld, och med lite flyt även hans husse. Lika logiskt är att första gången han, påhejad av mor, hoppade upp i fönstret fick beskåda min far lasta ur saker i bilen som stod parkerade på gatan. Succé.

Problemet är att Olle är en mycket naiv och optimistisk hund, som ogärna erkänner faktumet att husse inte kommer stå på gatan varje gång Olle tar steget upp för att spana. Men skam den som ger sig, och jag har vid flera tillfällen gått förbi köket och sett den lille stå och förhoppningsfullt studera gatan och dess innehåll.

Det är inte bara Olle som håller utkik, även jag känner igen mig i hans sökande. Jag lever i förvissningen att om jag bara håller ögonen öppna kommer jag belönas för mitt tålamod och upptäcka något som får också mig att gny högt av lycka, springa fram och tillbaka genom lägenheten och studsa frenetiskt vid ytterdörren.