Skalman tycker att man ska dela med sig av kunskap.

Skönt inlägg i den sömniga piratdebatten, SvD! Nu ska jag smälta min lunchtallrik fried rice med skaldjur, bita ihop och klara av tentan med skamligt låg marginal.

Länge leve sömnen! Äntligen ett niotimmarspass efter min odyssée av San Miguel och sömnbrist i helgen. Som sig bör klämde jag igårkväll en kartong Jules Destooper-mandelkakor. Av någon förmodat knäpp anledning delade Accounting society ut dessa (och anordnade även en modevisning i atriumet!). De hade kommit över ett parti som gick ut igår, och annat än att sätta i mig rubbet inom loppet av 4 timmar fanns såklart inte ens på kartan.

Åt dessutom en carbonara till middag igår på unibaren. Helt fantastiskt! Det faktum att det på campus erbjuds rätter innehållandes äkta grädde, ost och vitlök kom som ett skänk från ovan. Min gom hjulade av lycka! Alternativen hittills har vart potatispulver och vatten, McDonald’s-“cheddar” och lökpulver.

Gårdagens största misär (den andra misären var det molniga 20-gradersvädret – trist!) var annars det faktum att de förbannade växelkurserna tappat fattningen! När jag åkte var en HKD värd ungefär 1,1 SEK. Men eftersom världsekonomin slirar har folk fått för sig att investera i större valutor vilket trissar upp priset på dom — vilket för mig innebär att en HKD nu kostar 1,25 SEK! Det låter kanske lite, men i långa loppet blir det många kulor. Jävlar, och jag som redan befinner mig i en personlig finanskris. När kommer beskedet om skatteåterbäringen?

Nej, nu ska jag istället gotta mig åt Sophies fina Sabang-bilder (ön där vi njöt av livet i Philippinerna). 31 grader, 8-kronorsöl och en frihetskänsla du får leta efter länge.

Jag har tentamen i Strategic Brand Management (ja, det är ungefär så diffust som det låter) imorgon med allt var det innebär — bland annat hur motiverat och roligt det känns att skriva sporadiska och osammanhängande blogginlägg istället för att studera. Till exempel om den situation som gjorde mig mest orolig i Manila:

Det hela utspelade sig efter vår episka afton, när vi på tre-fyra stärkande timmar sömn skulle ta oss till bussterminalen efter att ha checkat ut från det fantastiska och copyrightvägrande hotell Stargate. Taxichaffisen stannar mitt i gatan och ropar in oss. Vakten med M16-maskingeväret som vaktar det finare hotellet på andra sidan gatan vandrar över, dock utan nämnvärd effekt på chaffisen som struntar i bössan och börjar deala priset med oss istället.

Väl i taxin trissar han upp priset till det dubbla och börjar fiffla i största allmänhet. Inget oväntat med detta, vi bestämmer ett pris och sedan muttrar han något och fortsätter färden under tystnad. När vi kör längs en gata (som sig bär till breden fylld till bredden av bilar, jeepneys, avgaser och människor) tar han plötsligt snabbt till vänster och rullar in i en gränd. Jävlar. Det är förmiddag, men sedan gårdagens uppvisning av stadens fruktansvärda sociala förhållanden tvivlar jag inte en sekund på att det kan bjudas på både det ena och det andra även klockan elva på förmiddagen.

Under tiden har jag och Jesús (en resekamrat, ingen hallucination) pratat om zigenarkulturen som han av någon anledning är expert på. Jag lyssnar på hans utläggning om den romska bröllopsnatten, medan jag med ena ögat och ett allt hastigare dunkande hjärta tittar runt på den avsmalnande gränden. När det nygifta paret ska fira giftermålet tillsammans medverkar nämligen morföräldrarna! Några skumma lirare stryker förbi taxin och synar oss, medan jag inte längre ser gatan vi kom från. Tydligen kontrollerar Mormor att penis är erigerad, annars kastas mannen ut och giftermålet upplöses. Vafan! Och varför skrapar bilens undersida i vägguppen längst gränden – och varför åker vi i typ åtta kilometer i timmen?

Jag skrattar nervöst åt den vansinniga kuriosan. Bilen skrapar i ytterligare ett väggupp. Jag tittar med hög puls på backspegeln och möter taxichaufförens trötta blick, och jag letar efter onda avsikter. De andra verkar ha somnat och Jesús märker inget av vad som håller på att hända. Ska jag säga något? Ytterligare ett väggupp, den här gången låter det ordentligt och bilen måste ta rejält med stryk av detta. Kanske är reparationskostnaden lägre än intäkterna från att sälja fem njurar och europeiska pass? Jag har handsvett och andan i halsen. Samtidigt får jag höra att föräldrarna dessutom har med sig papper för att kontrollera dotterns mödom, när väl sexakten inletts. Vad fan är detta, har jag månne dött och hamnat i helvetet?

Så ser jag plötsligt hur en större gata uppenbarar sig längre upp för denna prövande gränd, och chauffören säger “Shortcut to bus terminal!”. Historien om bröllopsnatten är över. Jag skäms över mina smutsiga fördomar mot philippinska taxichaffisar, men är så lättad, så lättad.

Jag talade just med en norrman som sett något riktigt vansinnigt när han var ute och åt på restaurang häromveckan. Något bord bort satt en hongkongesisk familj. Mamma, pappa och några barn. Det handlade kanske om något som skulle firas — hade far möjligen erbjudits löneförhöjning på fabriken? Barnen har kanske antagits till en bra skola, så att de äntligen slipper den där smutsiga lärare Chang? De hade förberett sig innan avfärden till matstället, barnen bar rimligtvis slips och modern den där klänningen. Vad kul! Och vad befriande att kunna tala med varandra över en måltid för en gång skull, det har ju blivit så mycket övertid på sistone!

Så vad gör fadern? Han tar fram ett Playstation Portable och börjar spela tv-spel! Den förbannade dåren, haha!

Fem förväntansfulla och oroliga gossar landade så i Manila utan nämnvärda bekymmer. 15:35 var klockan då vi såg staden rusa förbi taxirutan med dess fattigdom, smuts och svårbeskrivliga stämning. Vi vet inte vad som väntar, och intalar oss själva att absolut inte gå ut och bli fulla eftersom det nattetid lätt kan gå åt helvete för västerlänningar på vift. Vi ser beväpnade vakter utanför 7eleven och hotell, några av de 60,000 gatubarnen strövandes på gatan och sexindustrin i en förkrossande skala. Döm så av min förvåning när vi klockan 03:35 sitter packade i en taxibil och skrålar på väg hem till hotellet…

Efterföljande dagar i strandorten Sabang var magiska, men eftersom det genomgående temat för resan förutom sjukt starka intryck även var sjukt dåligt med sömn väljer jag att skjuta upp det porträttet. Jag går i säng med hjärnan i en riktig intryckskoma, aldrig har jag upplevt något liknande. Istället ska man upp vid åtta imorgon för att gå på lektion. Usch och fy.