Det är ju ändå sista gången på fem månader

Resonemanget är glasklart och utan pardon: det blev ett 45-kronorsmål från Burger King till lunchfrukost vid 13-snåret. Utöver att det är sista gången på nära ett halvår jag besöker den lökiga inrättningen vid Knut den stores torg (vilket skrattretande argument egentligen, jag har vart där kanske 3 gånger sedan i somras), skyller jag dessutom på gårdagens alkoholstinna afton ute.

Den tappra lilla flaskan ouzo Arjuna gav mig i somras hade lagrats i kylskåpet över hösten. Med den grekiska figuren på etiketten vars tomma blick liksom uppmanat mig att bryta metallkorken, insupa giftet märkt Extra Quality och ansluta mig med min grekiske vän i det anisdoftande spritruset. Sagt och gjort, liksom av en slump satt jag sedan hos kamrat Nikolas och halade i mig den tämligen svåra drycken — allt mer desperat erbjudandes de inkommande gästerna ett glas. Responsen var dålig, de dåliga ouzo-minnena var flera bland herrarna i sällskapet.

Sedan fortsatte det sådär, med starka och i regel ganska vämjeliga drycker. En av Lunds nationer stod värd för våra hedonistiska ambitioner och i vanlig ordning handlade det om en högst ordinär om inte dålig klubbupplevelse — men ändock en otroligt trevlig afton beroende på det fina sällskapet. Nils berättade inspirerat om Argentinas vansinniga korruption och bankrutter där i stort sett alla samhällsinstanser tycks ha fallit offer för enskilda individers fantasifulla försök att skinna sina medmänniskor på pengar. Jag vek mig dubbel av skratt åt det hela, och hade vid det här laget färdats söderut och befann mig i ett skitigt dike någonstans utanför Athen sökande efter Europas bästa anis.

Nu sitter jag här och skäms lite över hamburgaren, men alls icke över gårdagens krigsskådespel i mitt huvud: dessa ohälsosamma nattliga bravader med vännerna är, utöver caroline, något av det absolut bästa med att vistas i den här staden.

Andy Warhol och jag

I sängen väntar just denna kväll endast en oläst tidning, istället åtar jag mig mer eller mindre nyttiga sysslor med fokus på inredningsarkitektur och homestyling.

När vi var på Louisiana köpte jag en liten poster till caroline föreställande Andy Warhol och ett av hans citat. Kanske inte världens mest originella gåva, men orden ”i think everybody should like everybody” skrivet i gemener gjorde att jag inte kunde motstå den lille. Sedan den sattes upp har jag emellertid gått och sneglat på den, lite missunnsamt gnyende att den gode Andy faktiskt inte är ensam om åsikten. Dessutom kommer köket och kylskåpet varpå bilden sitter nyttjas av caroline de närmaste månaderna, medan jag är över i öst en sväng. Nej, en främmande karl i lägenheten utan mitt vakande öga gör mig kollrig. Så jag gjorde Andy Warhol sällskap:

jagmed

Tyvärr inget klockrent verk (rastereffekten för svag och typografin feljusterad, men vad gör man…), men jag tycker att den blev sådär lagom inställsam och larvig.

När jag ändå var i farten med kameran passade jag på att föreviga 3 av mina favoritprylar i lägenheten:

Till vänster: Freud. Till höger: Dwight Schrute (The Office)

Till vänster: Freud. Till höger: Dwight Schrute (The Office)

Väggprydnad av uttjänta metallprylar

Väggprydnad av uttjänta metallprylar

Fantastiska bilder på Barry & co

En av mina absoluta favoritsåser på internethyllan är The Big Picture som gratis och utan gissel visar upp fantastiska fotografier från aktuella händelser. Kolla in deras serie från gårdagens Barry Obama-day, det är gåshud och USA-pepp i en utsträckning inte skådad sedan man kollade Turtles som liten grabb!

KLICKA HÄR OCH HÄNFÖRS!

Irrande och bra musik

Min annalkande resfeber uttrycker sig i form av att jag börjar pyssla med uppskattningsvis en miljard saker samtidigt. Jag för över pengar mellan bankerna (ICA-banken har nada i uttagsutgift världen över och inget valutapåslag, tjing!). Jag hustlar köpmannakooperativet ICA ytterligare genom att be om gamla fruktlådor för att packa ner all shizzle som inte ska med till HK. Jag går en jävla promenad från Vildanden där C bor, hem till mig. Jag slår upp böcker jag inte kommer hinna läsa före avresa (som ska tillbaka till Stadsbiblioteket). Jag tar fram dammsugare och rengör den (!) samt byter påse. Jag dammsuger. Jag handlar rödlök. Ofokuseringen är total och jag irrar verkligen. Men det känns ganska bra, trots allt.

Ytterligare ett sånt här omtumlande sammanträffande överrumplade mig förresten, denna gång involverande tändare. Men gårdagens yrande får vara nog, tycker ni inte?

Hursomhelst, en viktig del av min internetrutin är att lyssna igenom all magisk och ibland rent värdelös musik som serveras på mp3-bloggarna (se mina favoriter i länklistan till höger). WAVES AT NIGHT är så jävla bra, och unnade häromdagen sina läsare en riktigt fyllig The Whitest Boy Alive-post. Alla låtar är såklart mer eller mindre vassa, men en jag inte hört tidigare var en cover på housedängornas housedänga: Robin S – Show Me Love. En trevlig hommage med bibehållet sväng:

MP3: The Whitest Boy Alive – Show Me Love (Robin S. Cover) (via WAVESATNIGHT)

Eller så kan ni lyssna på dagens låt minst 150 dagar om året:

Förresten, Discobelle länkade en riktigt vass video som visar en svensk technoproducent (The Subliminal Kid) när han works some magic med sin galna utrustning. Det är nästan hypnotiskt och lite poetiskt:

Dagens intryck och wacka sammanträffanden

Barack-day och jag firar det historiska skeendet med CNN:s livestream (nu jammar den amerikanska marinkårsorkestern till de upprymda programledarnas stora belåtenhet) samt genom att måla om insidan av skafferiet. Det känns tryggt att jag finner göromål även när inga skolmässiga meck föreligger.

För övrigt har slumpen skojat med mig två gånger idag. Ibland, ganska ofta till och med, tycker jag att tillfälligheter drabbar mig på sätt som verkar nästan osannolika. Det handlar inte om några karaktärskritiska upplevelser, men ändå:

1) När jag vacklade ur sängen imorse frågar den sköna vad jag ska syssla med idag. Jag påminner då om mitt viktiga skafferi-uppdrag, samtidigt som jag konstaterar att Obama svär sin presidented idag (jag har följt valcirkusen närmast sjukligt, och givetvis hejat på den elegante och cigarettrökande Barack). I sedvanlig ordning går jag sedan till ytterdörren för att plocka upp tidningen, och på framsidan återfinns naturligtvis Obama — med en pensel i handen ommålandes en gammal byrålåda på ett härbärge! Jag kvackar högljutt och konstaterar att även the president-elect är en händig karl.

2) Efter det första färglagret var jag ganska trött, och tog en välbehövlig och generös paus från min slitsamma syssla. Medan jag avnjöt en skål Prima jordgubbskräm med mjölk kunde jag notera att den senare snart är slut, och att jag antagligen kommer att bli tvungen att gå utomhus för att på 7Eleven inhandla en ny liter. Tur tänkte jag — då har jag en ursäkt att handla en Ben&Jerry’s Bohemian Raspberry när jag ändå är där.

Medan denna lilla scen tog plats i min hjärna tittade jag på ett utmärkt trevligt BBC-program med Stephen Fry, som handlar om hans upptäcksresa i USA. Detta första avsnitt av serien behandlar de nordöstra delstaterna, vari Vermont ingår. Så ungefär 3 minuter efter att jag fantiserat om den hallon- och chokladstinna godbiten, hör jag hur Stephen Fry på sitt mycket charmanta och brittiska sätt berättar om hur det var just här, i South Burlington, som de två hippiesarna Ben Cohen och Jerry Greenfield grundade sitt samvetsgranna och kvalitetsnoga glassföretag.

Självklart finns det nu ingen möjlighet att jag inte köper den där burken med glass ikväll.

bohemian

Jag valde alltså bort godiset

Precis hemkommen från en strålande (sinnligt alltså, väderleksmässigt låg en charmant dimma över Danmark) helg i Helsingör med tillhörande besök på Louisiana med den fantastiska, utan pardon förträffliga och i största allmänhet underbara caroline. Mer om detta i ett senare, bildrikare, inlägg.

Varför jag skriver är istället för att jag nyss, i min lokala ICA-butik (en butik som så ofta tidigare frestat mig med sockerstinna godsaker och flottiga smaksensationer) förvånade mig själv genom att lägga tillbaka paketet med yoghurtdraperade ananas- och aprikosbitar. Anledningen var varken pris eller kvantitet – ett halvt kilo för femtio kronor är fair och fantastieggande (godis varje kväll i en vecka eller åtminstone två dagar).

Istället berodde min uppoffring på innehållsförteckningen som gömde sig på askens undersida. Emulgeringsmedel, förtjockningsmedel, ”yoghurtpulver”, ytbehandlingsmedel och en serie E-ämnen gjorde genast att de tidigare så lockfulla godbitarna allt mer framstod som lego. Det ekologiska samvetet som närts av min läsning av Mats-Eric Nilssons böcker om matindustrin har uppenbarligen börjat puttra i min annars så godissugna hjärna.

Jävlar vad gott det vore med lite snask, jag hoppas att detta snart går över.

Yoghurtananassomething

Yoghurtananassomething

Behagliga morgnar

Jag är i Lund i ungefär två veckor innan det bär av österut till allt det konstiga och spännande i Hong Kong. Eftersom jag inte har några som helst åtaganden (förutom att gå upp, möjligen läsa DN och försöka äta något minst två gånger om dagen) lever jag för stunden i en väldigt behaglig bubbla. Uppstigning klockan 11, matig frulle en bra stund senare, ligga i sängen och läsa och slutligen sätta på datorn i hopp om överraskningar.

Min gata har dessutom börjat trafikeras mer sedan Andrahandsbokhandeln flyttade hit, och numera kan jag över morgonkaffet beskåda inte endast juriststudenter (Juridicum ligger ned för gatan) i sina dunvästar och eleganta sneakers, utan hela skalan av stressade studenter. Deras lite osäkra och raska gång längs den nya gatan får mig att mysa än mer från min trygga och kravlösa existens från Winstrupsgatan 7:s översta våning.

Som grädde på moset har jag just kommit över hela Fever Ray-skivan som infriar mitt förväntansfulla intresse hos de 10 spåren. Därtill får jag via PSL ett hett musiktips i form av svenska The Sound of Arrows. Väldigt muntert och festligt i M.A.G.I.C. för att fira fredagseftermiddagen. För er som åstadkommit något under veckan låter det säkert ännu bättre! Missa inte heller den otroligt snygga videon en bit ner på sidan, jag tar mig för pannan och mumlar något i ren förundran.

Musikgodis: Fever Ray, Rex The Dog, PB&J

Lite välsmakande musikkarameller för y’all ears:

Fever Ray: If I Had A Heart

Dödselectro på Rabid Records-etiketten (även The Knife). Karin Dreijer har bytt kråkan mot en besvärande snygg skelettmakeup och ger mig gåshud. Lyssna högt på detta i hörlurar och återvinn tro på monstren under sängen! Skivan finns på Klicktrack.


BONUS: En trummigare remix inte lika läskig av Familjen.


Rex The Dog: Bubblicious

På andra sidan jordklotet: mycket studsig electro-disco-whatever med en kul video som får mig att vilja börja med origami och köpa discoljus till hemmet.


Bubblicious from Rex The Dog on Vimeo.


Peter, Bjorn & John: Lay It Down

Dansant och svängig popmusik utan konstigheter (nya Animal Collective-lyssnandet har endast tärt på krafterna, de funkar inte för mig!).


MP3:an här

Jag har fortfarande inte funnit det jag letar efter

Min mor och hennes nära vän Olle (en i många avseenden väldigt rekorderlig familjemedlem och svart dvärgpudel) har inte många hemligheter för varandra. Nyligen lärde hon Olle att man genom köksfönstret kan beskåda en hel liten värld, och med lite flyt även hans husse. Lika logiskt är att första gången han, påhejad av mor, hoppade upp i fönstret fick beskåda min far lasta ur saker i bilen som stod parkerade på gatan. Succé.

Problemet är att Olle är en mycket naiv och optimistisk hund, som ogärna erkänner faktumet att husse inte kommer stå på gatan varje gång Olle tar steget upp för att spana. Men skam den som ger sig, och jag har vid flera tillfällen gått förbi köket och sett den lille stå och förhoppningsfullt studera gatan och dess innehåll.

Det är inte bara Olle som håller utkik, även jag känner igen mig i hans sökande. Jag lever i förvissningen att om jag bara håller ögonen öppna kommer jag belönas för mitt tålamod och upptäcka något som får också mig att gny högt av lycka, springa fram och tillbaka genom lägenheten och studsa frenetiskt vid ytterdörren.