Sådär ska det se ut! Från The Sartorialist som är typ världens mest famösa modeblogg. Eller ja, en amerikansk karl går helt enkelt runt och plåtar människor på gatan som klädesmässigt sticker ut i något avseende. Trevlig scrollsyssla när kanske egentligen annat pockar på uppmärksamhet.

Som att packa väskan för en kortare Stockholmsvisit. Ska titta på AIK när de vinner cupfinalen mot IFK Sill (höhö, och så vidare). Skönt att fly stan när det vankas GA-bal om man inte bemödat sig att ordna biljett, och framförallt härligt att träffa Olle Hund, Allias Katt, vänner och familj.

Men först: min mustiga korvgryta med chorizo och äpple. Utöver de vanliga kryddorna testade jag Knorrs nya buljong “Du Chef“, den geleaktiga historien som är tänkt att ersätta de fnöskiga gamla tärningarna. Inga artificiella smakförstärkare utlovas, och det är såklart hedersvärt och fräscht. Men utan att marknadsföra dom för mycket ska väl påpekas att färdigbuljong sällan känns särskilt “Du Chef” när man fumlar av plasten och med sked hivar ner den dallrande klumpen i sin lilla anrättning. Nåväl, den blev iallafall lite väl stark och jag fick balansera upp det hela med honung — resultatet blev något jag tänker mig att franska kolgruvearbetare gärna trycker i sig. Mycket karaktär, salt, och lätt som fan.

Till dessert hade jag önskat en stycke Berlinmur i choklad (klicka för kakaostinn webbtv)

Dagens låt: jj – From Africa to Málaga:

Pac-Man irl. Fotografi: Patrick Runte

Det är jäktigt just nu, så jäktigt att jag företrädesvis listar tillvarons aktualiteter i punktform:

• AIK spelar om SM-guldet i den allsvenska fotbollen! För den som trott annorlunda kan jag meddela att Solna-laget ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är ytterst trevligt att följa diverse nyheter och förändringar, ett nöje som kulminerar när man kollar match. Den kollektiva känslostormen det innebär att stå på Norra och skrika i förtjusning, ilska och desperation med tiotusentals supportervänner (ur alla samhällsklasser) är uppfyllande! När jag befinner mig i Lund följes matcherna på nätet, en syssla som kan vara nog så upprivande. Men härligt! Imorgon grämer jag mig exempelvis ordentligt över att ha retorik/reklam-lektion när laget spelar match bara timmen bort: mot Helsingborg klockan 18. Kom igen, Gnaget!

• Rethosta. Vilket jävla gissel, för att uttrycka det kort. Häver i mig nya favorittét Lipton Green Tea Tropical Fruit och noskapin i mängder, bara för att inom en timme återigen sitta och rossla som en gammal kedjerökande gubbe. Dessutom har hostan Twitter, och noterade hur jag gäckade den tidigare idag: på storföreläsningen litet senare smög den upp på mig, tog strypgrepp och lämnade mig efter 15-20 host tårögd, svettig och ursäktandes inför mina bänkgrannar.

• eee2010. LundaEkonomernas arbetsmarknadsdagar i februari nästa år. Jag har utnämnts till kommunikationsansvarig vilket framförallt innebär ansvaret över att den tjocka broschyren blir bländande snygg och formmässigt knivskarp. Det kommer att bli fett flash! Och lika fett med upptaget, men man kan ju bara älska utmaningen.

Dessutom börjar lägenheten komma i fantastisk form! Nu börjar jag låta som en inflyttad 27-årig karriärskvinna här, men vår tvåa i Ulrikedal sänker mig av förtjusning varje gång jag stiger innanför dörren. Att dessutom få dela den med kärleken, damn vad bra det kittlar i magen!

Till sist Hong Kong-magi ovan. Staden är magisk, det mesta är redan sagt. Kolla in!

Sommarens sista sång och jag lyssnar så noga. Första halvan av bildserien: jag och caroline njuter av mat och ängar. Andra halvan: Jonas bjöd på whiskyprovning på sitt torp. Fina återseenden och en härlig tid. Tack, gamle vän!

Svensk landsbygd är jävlar i mig fantastisk, det ska sägas.

Efter en dyster studievecka är det äntligen dags för roligheter. Middag i Soho, sen ut i LKF och irra! Nu väntar en 30-gradig, tät dimma likt en kulen morgon vid Sydkinesiska sjön. Hej!

– (Går)dagens förtydligande: Jag och min room mate gör saker tillsammans — såsom att kolla på den djävulskt vassa tv-serien Mad Men. Det är smala slipsar, snygga suits och chauvinism på en väldigt välspelad och pricksäker (antar jag, känns det som iallafall – eller vad vet jag om hur det var på 1960-talet?) nivå. Inför detta gick vi till Park’N’Shop och handlade biogodis, för dagen småkakor. De hade motiv av djur på sig, och det kändes såklart spännande att få äta ekorre, kamel och björn. Men efter att vi betalat upptäcker vi att påsen inte bara var dyrare än vad som stod — den är ju vegetarisk! Den innehåller alltså inga riktiga djur. Bluff!

– Dagens vidrigaste ormjävel: Ormen som slingrade sig några meter framför mig när jag gick till poolen. Den var ruskig på alla sätt och vis: lång (över en meter), hal och betydande bred på sina ställen. Ingen trädgårdssnok alltså, utan en riktig dräpare. Dessa obehagliga as var min största rädsla inför min vistelse i Asien – och idag såg jag alltså en orm i sin naturliga miljö för första gången sedan den av bussen överkörda (haha!) huggormen på mitt landställe för tio år sedan. Har gått omkring nervös och äcklad hela dagen tack vare detta.

– Dagens trötta UST-student: Den unga damen som satt bänkgranne med mig i biblioteket, utslagen med huvudet rätt ner i bordet. Detta är en vanlig syn och du ser alltid ett antal sovande kineser i biblioteket, oavsett tid på dygnet. Stackaren!

– Dagens kines: En viss William mötte upp mig för att köpa min oanvända redovisningsbok. Han var jättetrevlig och frågade nyfiket om Sverige och min vistelse här. När jag berättade att jag vart runt i Kina och varmt uppskattat fastlandet sken han verkligen upp! Han log så brett och såg nästan generad ut när han berättade hur glad detta gjorde honom. När jag frågade om han var från Hong Kong blev han dock genast lite dyster och sa “No, Hong Kong people are handsome and beautiful. I’m from mainland, and I’m ugly…”

— “No, you are beautiful William!” borde jag naturligtvis ha sagt, men jag hade bara känt honom i tre minuter – dessutom hade hans feta hy och acne hade gjort min tröst till något av en lögn. Jobbig sits! Jag fick bara ur mig “No! What! Haha! That’s not true! I thought you were from Hong Kong!” och skämdes, rundade av samtalet och gick.

– Dagens låt: skandinaviskt finlir med svenska Karin Dreijers magiska röst, norska Röyksopps electro-komposition och danske Trentemøllers techno-edit.

En av mina favoriträtter bland campus restauranger är LG1:s honungsglaserade bbq-pork med ris och sallad. Det är en enkel men välsmakande anrättning, och kostar inklusive ett glas dryck 20 väl värda pix! Ett stort problem är emellertid karln/gossen (åldern är mycket svårdefinierad, han kan vara mellan 15 och 40 år gammal) som styckar köttet åt en.

Han har en rent ut sagt vidrig ansiktsbehåring på sin ena kind. Det rör sig antagligen om ett födelsemärke, varifrån det växer 10-15 långa, svarta, liksom borstiga hårstrån. En liten ensam, motbjudande klase strån som effektivt bryter ner min apitit och lämnar mig både förvånad och äcklad. Varför är den där?

Dessa tveksamma hårarrangemang är återkommande i Kina. Det handlar inte bara om att de skägg eller mustascher som väl förekommer är skrattretande glesa och gärna allmänt ruskiga; det tycks råda något samhälleligt avtal att om du utrustats med detta genetiska skämt är det din jävla skyldighet att visa upp det för världen.

Köttstyckarens oförmåga att göra sig av med sina snuskiga strån – när man dessutom har valt en karriär inom restaurang – är alltså ett riktigt mysterium. Möjligen finns det någon kulturell förklaring jag missat, men mitt tips är att de helt enkelt måste börja spara tidigt för att nå upp i gubbens här ovan klass. Det hela har rubbat mina koncept så till den utsträckning att nedan musch imponerande. “Vilken rik ansiktsbehåring han har, där!”:

Bonusbild: ett gäng gamlingar som satt och åt lunch utanför McDonald’s idag. Till skillnad från i Sverige där ett liknande sällskap hade inneburit kackel och rabalder, var det här ett avslappnat gäng. De kickade verkligen tillbaka och chillade, det var härligt att se! En ensam gubbe bland ett gäng tanter. Snyggt!

Söndagstjänst: Tøyen – Indipindia är norsk electronica med indisk krydda. Lovligt skruvad video med halvnaken snubbe som springer omkring på Lofoten. Jag har för mycket brand management och judgment and decision-making i huvudet för att orka med någon utförligare analys, men det är ett himla gung i låten!

Min lördag har bestått av nästan oroväckande sunda aktiviter: joggande (jag vet, sjukt!), några slutkörda tag i poolen, dammsugning och pappersorganiserande (studiesubstitut, tog två minuter). Kompenserade det hela med en vräkarmeny på allas vår favoritburgarsylta. Och något av det mest smarriga jag någonsin haft äran att avnjuta i dessertväg:

Mini Oreo Cereal. Så enkelt, samtidigt så gudomligt njutbart. Min amerikanske vän introducerade glatt denna enkla kombination av mjölk och mini-Oreos. Ingredienser:

• Ett glas mjölk
• Mini-Oreos
• En kopp och en sked.

Instruktioner: häll Oreos i en kopp. Häll på mjölk. Låt stå i ungefär en minut. Ta fram skeden, ät den fantastiska blandningen medan vissa bitar fortfarande är lite krispiga. Sörpla, stöna, stäng ögonen och brumma — lev ut ditt välmående så att grannarna hör och håller för öronen på sina barn.

1) Den 16 maj 2008 lyckades jag äntligen få med mig några kompisar till Discobedience, Smålands nations technoklubb jag velat besöka ändå sedan jag flyttade ner till Lund. Bland dans, medryckande musik, laser och rök träffade jag caroline och sedan dess har min tillvaro blivit så mycket vackrare, rikare och roligare.

2) Olle Hund fyllde nio år igår. Han är världen larvigaste typ och jag uppskattar honom väldigt. Titta på detta oroade och rara ansikte:

3) Den svenska sommaren ser allt mer ut att komma att handla om att sitta bekvämt och läsa en bok, prata strunt med vänner och leva det enkla livet. Mitt CV har fått förgylla några rekryteringssiter, men hemkomst i tidiga juli försvårar sommarjobbsambitionen.

4) Hittade en fantastisk sida som visar pinsamma familjefoton. Dålig smak och fniss utlovas  på Awkward Family Photos.

5) Till sist en svängig låt. Österrikisk jazzgubbe med fallenhet för elektronisk musik har blivit ytterligare technofierad: Louie Austen – Hoping (Matthew Herbert’s High Dub) (Klicka på länken för att spela upp låten direkt på sidan)

Gossen ovan med den besynnerliga t-shirten gjorde mig häpen, och jag trängde mig genom tunnelbanevagnen för att undersöka den unge mannen och hans bisarra uppmaning att avnjuta hallucinogent amfetamin. Trots en inledande genans gav han till sist vika och lät mig fotografera honom, och någonstans i hans pojkaktiga fnitter insåg jag att han kanske inte riktigt var den skruvade ecstasybrukare jag hoppats på.

Var i stan för att åka upp i 2 IFC — jättehuset i vilket Läderlappen flyger in och kidnappar en skurk i The Dark Knight. Utsikten var som väntat häftig, men tyvärr bara ut över Hong Kong Island. Vakterna ledde runt mig och Micke och “Sir!”-tilltalen regnade över oss, medan vi bara fnissade åt den hövliga uppmärksamheten.

Därefter skulle jag leta efter en mp3-spelare i Golden Computer Center (MTR-station Sham Shui Po) eftersom jag i söndags nåddes av beskedet att min gamle trotjänare iPod Photo 20GB har gått bort. Min fyra år gamle vän hade länge dragits med moderkorts- och hårddiskrelaterade sjukdomar och fick ett anfall i förra veckan. Han rusades till reparatören som nyligen meddelade att ny hårdvara skulle kosta 700 HKD.

Jag fällde en virtuell tår, tittade på bankkontot och beslöt mig slampigt för att skaffa en yngre och billigare modell.

Det var i alla fall en märkligt svår syssla, och efter en timmes letande i det ganska frenetiska varuhuset gav jag upp. Att mina pengar inte lyckades lämna plånboken i den miljön är för mig ett stort mysterium — jag får istället styra kosan till Mong Kok, ta ett djupt andetag och pruta till mig en spelare där istället.

En av mina absoluta favoritbloggare Albin har upprättat en ny blogg för att täcka förberedelserna, mottagandet och vänskapen med katten Boris. Han har till och med upprättat en YouTube-kanal för att förse oss med Boris-relaterade filmer. Trogna läsare kan kanske ana hur mycket jag uppskattar det initiativet! Titta in på En katt som heter Boris.

Discobelle tipsar om en ny låt av Fibes! Oh Fibes! Gruppen har jag väl annars lite svårt för, men detta svänger mig runt och runt. Fin video också!

Åh! Dagens internetbaserade gratisnöjen fortsätter. Oinspirerat och slött av mig att inte producera något eget kanske, men dessa förtjusande godbitar är för rara för att undanhållas er.

Alltid briljanta The Big Picture gör en zoo-special och bjuder på bilder från några av världens 1300 zoologiska parker. Djur i fångenskap väcker såklart kluvna känslor — men vissa arter är utrotningshotade och således nödgade att leva på park. Några bilder visar ett par hemska burar, ryska naturligtvis, som påminner om hur det aldrig får vara. Resten är bara så charmerande att jag sitter här och fnissar!

Vi hade bestämt att träffas klockan 12 för en strandutflykt. Perfekt, göra något av lördagen! Döm dock av min stora glädje när jag efter fyra timmars sömn vaknade klockan elva av ett massivt regnsmatter. Regndropparna botade mitt dåliga samvete och jag kunde belåtet sova bort ytterligare två timmar.

Gårdagen bjöd på tyska språklektioner, lite prima Buddha Lounge-techno och en på det hela taget bitande snål afton som bland annat innebar 7Eleven-öl och sänggång med hungrande mage med anledning av bortprioriterat nattmål. När det just börjat ljusna ville delar av sällskapet åka till Ocean Park, bryta sig in på anläggningen och därefter simma med delfiner. Ett i efterhand klokt beslut innebar att vi istället styrde kosan hemåt…

Lördagen spenderades istället med en härlig promenad i stan. Det förgiftade duggregnet tecknade – av neonljusen extra glänsande – speglar på marken, och jag kunde bara njuta av Hong Kongs fantastiska skyskrapslandskap. Färjan över från HK Island till Kowloon var som vanligt lika förtjusande den.

Därefter österut för att gå på det första biobesöket på 3-4 månader. Jackie Chan spelade i en lätt bisarr gangsterthriller vid namn Shinjuku Incident, en Hong Kong-producerad våldsfest som ändå var underhållande mycket på grund av miljöerna (kinesiska immigranter i Japans yakuza-värld). Jag ger filmen tre avhuggna händer av fem möjliga.

Jag noterar också att detta är mitt hundrade inlägg på The Hong Kong Garden Take Away. Det är roligare än någonsin att skriva, och av besökarstatistiken att döma tycker också en bunt av er om mina små redogörelser. Ni vänner som skriver kommentarer ska veta att inget gör min internetrutin gladare än att upptäcka era inlägg. Det värmer nästan märkligt mycket, och jag välkomnar alla att skriva om ni klurar över något (rörande Hong Kong, kattungar, fest, livet)

Avslutar det hela med några mobiltelefonbilder tagna de senaste dagarna:

1) Vi måste skrapa ihop “research credits” i några kurser, vilket bland annat går ut på att besvara enkäter. Dessa vansinniga frågor hade mycket lite med studien i sin helhet att göra, och lämnade mig väldigt förvirrad. Övriga frågor inkluderade: favoritfärg, favoritskor (!) och hårtyp (curly eller straight).

2) Utanför Sai Kungs lokala McD’s (där vi inte åt, tro det eller ej) satt en herre med ungefär sju rullar maskeringstejp och två kaniner. Jag bad till morotsgudarna att djuren var sällskap och inte ingrediens till hans middag.

3) Däckad köksanställd i ett hörn av skolans food court. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och detta är bara tråkigt.

4) Skyskrapserotik #1: Från vänster Bank of China, randomhus, HSCB.

5) Skyskrapserotik #2: Two International Finance Centre (88 våningar, 415 meter hög, fenomenal)

6) Filmaffish för en till synes mysig rulle av Nightmare Before Christmas-snitt. Charmerande namn och utseende på huvudpersonen, bekant på något vis…

7) På väg hem upptäcker vi Foursters senaste projekt. De bygger ett hus om ungefär 6*6*6 meter som av någon anledning ska stå i skolans atrium. De hade ett metallskelet färdigt vid tolvsnåret, men lovade att försöka vara klara innan söndag morgon. Vi erbjöd vår hjälp, men de skulle visst klara sig.

En härlig dag är i görningen! Äntligen förmådde jag mig själv att lämna campus där jag sedan i lördags suttit och kultiverat en frustrerad klaustrofobi. Till lunch visade jag Michael och Eugene till Lardos Steak House, denna sirloin steak-bordell. De jublade förväntat åt den prisvärda och miljövidriga måltiden, liksom jag.

Efter dagens sista lektion bar det sedan av till trevliga orten Sai Kung en kvart bort från skolan. En burmes och hongkonges visade vägen, och visade sig vara trevliga bekantskaper båda två. De tycktes ha en förkärlek till att spela på fotboll och god mat, två helt klart charmiga laster! De visade oss till en thailändska restaurang (Sawadee) som var superb! Måltiden inleddes med en vansinnigt kryddig soppa och därpå en serie fantastiskt smarriga tillrättningar som motiverade sammantaget två slanka flaskor Singha.

Stärkt av den annalkande helgen och måltidsdrycken återvände jag till skolan. Kvällens alternativ låg ännu öppna, och jag upprepade noggrannt för mig själv den senaste tidens mantra. Mindre rumlande — mer upptäckter och upplysning. När det emellertid nu har visat sig att Michael (room mate och middagssällskap) ska spela kort, alla andra klär sig för en afton på stan, och mitt lätt ölstinnna tillstånd omöjliggör en produktiv kväll hemma, står det klart vad jag har att göra.

Snöra det slitna paret Converse, smidigt plocka 3-kronorsöl ur kylen på Park’N’Shop, och inspireras av bild ovan och citat nedan.

Jag misstror kameler. Och för den delen alla andra som kan klara sig utan en drink en hel vecka.

Joe E. Lewis

Jag nämnde i förra inlägget att ett yngre jag hade snävare musikaliska preferenser än jag av idag. Men i ett avseende är vi ännu lika som bär. Nämligen i den totala förtjusning vi finner i videor likt dessa:

(Via: icanhascheezeburger.com)

Ser ni samma likhet som caroline?

Vad ni iallafall ser är en uttråkad gosse som tvingas harva med allehanda meck (till vänster alltså, Waldo lirar garanterat E för att stå ut med sitt eget leende). Trots att jag endast behöver klara kurserna här på HKUST med knappt godkänt, har de svinen ackumulerat en bättre bunt prov, inlämningar och quizar precis innan påsklovet. Och då tvingas även jag studera, min arma stackare.

Övriga fröjdefulla inslag idag inkluderar min middag bestående av en Big Mac. Hade inte råd med menyn, fick nöja mig med hamburgaren. Med lite kex och jordnötssmör och ett glas ljummet vatten slapp jag iallafall gå hungrig.

Trots den patetiska middagen kan vi ändå summera detta som ännu en pangdag — det handlar om mitt absolut största guilty pleasure AIK som nyss spelade allsvensk premiärmatch mot Halmstad. Gnaget vann med 1-0 och jag kunde följa spektaklet så gott det gick via webbradio och internet. Fan vad härligt, va!

Nu ska jag läsa lite om strategiskt varumärkesmanagement, och lämnar er med en bild på mina nya, suveräna gympadojor:

Vilken förtjusande dag! Lördagen vigdes som planerat åt häng med de två helsnälla snubbarna från min och Mickes Human Resources-klass: Roger och Jonathan. De är lokala grabbar som ville visa oss runt deras krokar i Tai Po i New Territories. Det blev en intensiv dag av cyklande, mat och vänskap.

Det hela började med att jag steg upp vid halv elva, vid god virgör. Bådadera fullkomliga sensationer för en lördag. Inleder därefter med en bättre fika, och marscherar sedan iväg med de två Michael. Kommer lätt försenade till Tai Wei där vi möter upp med gossarna, för att därefter inhandla en lättre brunch bestående av ett gäng söta men läckra matbullar. Vi var alla upprymda inför den spännande dagen, vädret tycktes programmerat för cykling och humören var på topp!

Vi hyrde ett gäng velocipeder ungefär lika stora som den jag fick som 8-åring. Det gick dock an utan problem och vi rullade först iväg mot IKEA där vi skulle hustla till oss lite kontaktinformation inför ett skolprojekt samt bjuda våra hongkongesiska vänner på svenskt snask. En stor succé senare trampade vi vidare och hamnade till slut i Roggan och Jonathans hemstad.

Vi lämnade in cyklarna och satte oss för att äta en matbit på ett lokalt hak utan engelska menyer (oftast ett gott tecken). Vi åt nudlar, med olika tillbehör. Kotarm, bland annat. Jag säger då det, fyfan! Smaken var okej, lite som fläsk — men texturen av hud och de liksom fjälliga, tunna tarmvecken. Jag grimarserar medan jag skriver detta.

Mätta och belåtna knatade vi sedan till Rogers hus. Han bodde i ett av de vansinnigt stora bostadskomplexen. 30-35 våningar höga, med tjugo trånga lägenheter på varje våning. Knäppt! Inredningen var enkel men hemtrevlig. Många fotografier på familjen, och känslan av att stå i hans lilla pojkrum med hans trånga skrivbord, säng och enorma utsikt bakom de gallerklädda fönstren var väldigt speciell.

Sedan fortsatte våra kulinariska äventyr då vi halade fram Abbas senapssill vi inhandlat på IKEA. Det fanns tyvärr inget knäckebröd, men några salta kex gjorde sig bra till fisken. “Delicious” lät det kinesiskamerikanska utlåtandet och vi svenskar log stolt. Lagom till efterrätten bestående av Annas pepparkakor kom pappa och farmor Ku hem. Inte ett ord engelska kunde dom, men det var härligt bara att få säga hej!

Därefter stundade en promenad och bussresa en halvtimme bort där vi skulle äta middag (ja, det var en dag av frossa). Roger hade bokat bord på en suverän thailändsk restaurang som bjöd på himmelskt käk. Jätteräkor i chilisås, biff i gröncurry, kyckling- och biffspett med sataysås, friterat ris med ananas och sea food. Jag börjar få slut på superlativ men jävlar vad gott det var! Min enda frustration bestod i att jag valde bort ölen, eftersom jag hade ambitionen att studera senare under kvällen. Något som såklart inte blev eller kommer att bli av. Nåväl.

Sedan gick vi en sväng till en publik BBQ-plats där ungdomar satt och grillade medhavt käk i en väldigt mysig miljö. Nej, vi åt inget. Intressant notering är att inga pilsner syntes till, och som jag förstod det av diskussionerna med Roger dricks det inte särskilt mycket bland Hong Kongs ungdomar. Våra utbytesstudents-berättelser om spritslagen i Lang Kwai Fong kändes i det närmaste skuldtyngda. Men vi kunde utbyta många erfarenheter (skratta inte, det var fett berikande) och sade adjö till Roger nästan elva timmar efter att vi hade träffats. Vilken kanondag!

Nej, detta midnattsyrande gör inte dagen rättvisa: jag tror att alla ska kunna kolla in Facebook-albumet (KLICKA HÄR!)

Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.

Så fick mitt eleganta rödrosa ICA-kort arbeta när Nordea äntligen fick ändan ur vagnen och kastade över kosingen jag bett om. Firade den revitaliserade likviditeten med en bit stekt lax innan jag satte mig i biblioteket för några timmars bättre slit. Efter detta gick jag till Seafront, en ganska sjavig kantin där de framförallt serverar bra nudelsoppor och håller öppet till klockan 02. Och så något jag inte sett förut:

Hur fungerar detta egentligen? Room mate-Michaels enda förklaring är att ankan uppenbarligen var vegetarian när han var vid liv. Spännande! Måste vara någon slags delikatess häröver. Notera även exotiska läckerheter såsom Pig’s Blood och Pig’s Intestine (inälvor) som jag har ännu att pröva. Nu ska jag designa en Fragbite-banner, en PowerPoint-presentation och stolpa ut ett case. Och gärna plugga lite inför tentan imorgon. Det hinner vi väl på 45? God natt.

Söndag kväll och utmattad efter en fantastisk helg, samt det faktum att det nu stundar fyra dagars intensivt och fattigt slit innan jag åker till Hainan. Gårdagen bjöd på ytterligare en stökig afton på Volar med omnejd, och avslutades förvisso inte med någon pool men dock med en prima kebab! Jag mådde i sedvanlig ordning nästan oförskämt gott.

Dystert nog var idag sista dagen med vännerna från Singapore och Taiwan. Vi strosade runt i ett soligt Causeway Bay och trots rådande finanskris kunde jag ägna mig åt lite shopping — för 20 dollars investerades det i den fräckaste nyckelring jag någonsin skådat:

Ja, jävlar! Hong Kong bjöd på en storartad fest igår. Först ut var en tidseffektiv ölsession i Hall I som innefattade en ny sportupplevelse: Beer Pong. En snäll bunt amerikanare stod för regin, och det hela handlade om att kasta pingisbollar i motståndarlagets muggar med öl – berusande festligt, såklart!

Därefter taxi med Micke, Johanna och Emma till Soho för att möta upp Lunda-singaporianerna. Vi ramlade gatan ner för drinks innan vi letade upp en bättre skybar kallad Azure som var inkvarterad på 28:e våningen. Bra vy och dyr öl, samt ett par blinkade kaninöron som beklagligt nog försvann!

En stund senare informeras vi om att Volar väntar på oss. Vad som skulle visa sig vara en av Hong Kongs lätt bästa klubbar bjöd på en mer eller mindre hemlig spelning med Steve Aoki och jag njöt fullständigt av all prima electro-madness! Bakom DJ-båset stod ett gäng modeller och dansade någorlunda entusiastiskt, och jag flinade lite oskyldigt åt det hela. Johanna sa att en av kvinnorna till och med hade kommit trea i Top Model. Vad duktigt, va?

Sedan irrade vi ut på gatan vid fyrasnåret och övervägde våra options. Med i sällskapet var en rekordelig schweizare som förutom trevligt umgänge även var typ den rikaste snubben i världen. Han bodde såklart på Four Seasons, och det hela slutade i efterfest i hans svit med pannkakor, öl och mango. Väl på plats tyckte han att vi skulle bada. Utmärkt förslag tyckte vi! En stund senare plaskade vi runt i takpoolen med utsikt över Victoria Harbour. På den femtioelfte våningen naturligtvis, medan solen gick upp över Hong Kong — någon slags klass får det ju ändå vara på saker och ting!

Hela och rena blev det sedan taxi hem för de fyra överlevande Hugo, Camilla, Johanna och jag. Clearwater Bay där skolan ligger var för en gång skull clear, och våra två gäster fick se skolan i sitt soliga esse vid sju-åttasnåret. Sen blev Hugo introducerad för min bortresta roomies träbrits till säng. De låg och gottade sig tills morgondagen harklade sig och frågade om det inte var dags för oss att gå upp. Snart!

Hello, Mother

Jag skulle ju hämta mina nya fräcka glasogon. Detta skrivs förresten på min roomies amerikanska och bokstavsfattiga laptop eftersom våra eluttag avled och min Mac är dränerad på ström…

Hursomhelst transporterade vi oss ut mitt i rusningstid och fick trängas lite extra. De portabla tv-spelen var framme hos många och det var spelfest på tuben, men vi var inte bjudna.

Äter som sig bör några fiskbullar, men även friterade bläckfiskarmar. De senare ville jag ha en av men fick tio. Härliga tider! Det kostade lika mycket för en hel måltid, som för Cola-läskeblasken jag investerade i till.

Nåväl, för att förklara rubriken. Vi stegar glatt in i glasögonbutiken. Jag spatserar lika glatt fram med mitt kvitto till kassan och ber om mina nya brillor. De frågar om jag bär linser. Ja, det gör jag, sade jag och tog ut dom. Något kändes väldigt obekant. Gjorde jag detta förra gången? När jag sedan får mina nyslipade glasögon bekräftas mina farhågor. Jag är alldeles uppenbart ett riktigt praktduplo. Jag har gjort synundersökningen med linser i. Fiasko.

Karln som driver verksamheten är emellertid en hedersknyffel och erbjuder sig att byta ut glasen mot de starkare kostnadsfritt. Jag tackar, bockar och skäms väldigt. Sedan gör vi om synundersökningen, denna gång utan linser.

Sa tänk på det om ni ska köpa glasögon i Kina: var inte en jävla idiot.

Uppdatering med bildbevis för att jag faktiskt befann mig i lokalen: