Vilka vansinniga djur. I någon djungel agerar dessa pompösa men ängsliga (de konkurrerar inte öppet med varandra, kanske hade kampen blivit för känslomässig) eleganterna. Titta på dom! Evolutionen måste ha tagit svamp för att slumpa fram detta.
Honans kräsna högfärdighet, hanarnas närmast desperata uppvisning i färgglatt. Paradisfåglarna är ornitologins svar på den mänskliga nattklubbsmiljön.
Mor: detta smäller högre än både koltrast och tofsvipa.
Med en sjöbris från Sydkinesiska sjön ömt utdelandes örfilar i ansiktet på mig, klarblå himmel och en generös sol fanns givetvis ingen som helst chans att jag skulle till biblioteket och dess luftkonditionerade tortyr för att studera.
Åt en bättre Braised pork with curry till lunch i alltid sjaviga LG7 – det var dagen till ära svinigt gott – och stoppade sedan väskan full med vatten, äpple, en kursbok samt min livströtte iPod. Hade fått nys om en hemlig trädgård längst österut på campus, och det rimmade utmärkt med min ambition.
Vägen dit gick längs en kurvig och lagom svårtillgänglig promenadslinga längs med bergsluttningen, och skolan syntes som aldrig förr bakom mig. Väl framme snubblade jag över en mysig paviljong, sittplats och fridfull tystnad. På en bänk satte jag mig för läsa om motivational and emotional influences on decision-making. Framför mig låg sjön, någon vassliknande växt prasslade mysigt och jag trivdes alldeles oväntat bra.
Om mindre än en månad har jag skrivit min sista tenta här på HKUST. Det kommer kännas jävligt trist att lämna den här pärlan i Clearwater Bay.
Åh! Dagens internetbaserade gratisnöjen fortsätter. Oinspirerat och slött av mig att inte producera något eget kanske, men dessa förtjusande godbitar är för rara för att undanhållas er.
Alltid briljanta The Big Picture gör en zoo-special och bjuder på bilder från några av världens 1300 zoologiska parker. Djur i fångenskap väcker såklart kluvna känslor — men vissa arter är utrotningshotade och således nödgade att leva på park. Några bilder visar ett par hemska burar, ryska naturligtvis, som påminner om hur det aldrig får vara. Resten är bara så charmerande att jag sitter här och fnissar!
En numera klassisk syn: min veckobudget går på knäna och jag tittar hungrigt in på ICA-Bankens webbtjänst för att se om Nordea skickat över kosing. Inte det. Saldo avser för övrigt de reserverade beloppen sedan helgens uttag, och är alltså inget positivt alls utan endast en påminnelse om vilken slösaktig idiot jag är.
Befinner mig i en på det hela ganska tröttsam situation: förvånansvärt mycket meck i skolväg denna sista månad, recession i portmonän och trånande efter ledighet och carolines besök. Men jag misströstar inte, utan försöker finna någon slags heder i att försöka göra skäl för studielånet.
Mellan de tio internetsidorna jag har uppe med artiklar om Googles tjänstestrategier, gluttar jag även på en sida med massa fyndiga/vidriga reklambilder. Vissa är väl fejk, men ändå ett skoj tidsfördriv och flykt från Arbetet…
Ytterligare massa bilder hittar ni på Sveriges sämsta sida (vissa obehagliga).
Vi hade bestämt att träffas klockan 12 för en strandutflykt. Perfekt, göra något av lördagen! Döm dock av min stora glädje när jag efter fyra timmars sömn vaknade klockan elva av ett massivt regnsmatter. Regndropparna botade mitt dåliga samvete och jag kunde belåtet sova bort ytterligare två timmar.
Gårdagen bjöd på tyska språklektioner, lite prima Buddha Lounge-techno och en på det hela taget bitande snål afton som bland annat innebar 7Eleven-öl och sänggång med hungrande mage med anledning av bortprioriterat nattmål. När det just börjat ljusna ville delar av sällskapet åka till Ocean Park, bryta sig in på anläggningen och därefter simma med delfiner. Ett i efterhand klokt beslut innebar att vi istället styrde kosan hemåt…
Lördagen spenderades istället med en härlig promenad i stan. Det förgiftade duggregnet tecknade – av neonljusen extra glänsande – speglar på marken, och jag kunde bara njuta av Hong Kongs fantastiska skyskrapslandskap. Färjan över från HK Island till Kowloon var som vanligt lika förtjusande den.
Därefter österut för att gå på det första biobesöket på 3-4 månader. Jackie Chan spelade i en lätt bisarr gangsterthriller vid namn Shinjuku Incident, en Hong Kong-producerad våldsfest som ändå var underhållande mycket på grund av miljöerna (kinesiska immigranter i Japans yakuza-värld). Jag ger filmen tre avhuggna händer av fem möjliga.
Jag noterar också att detta är mitt hundrade inlägg på The Hong Kong Garden Take Away. Det är roligare än någonsin att skriva, och av besökarstatistiken att döma tycker också en bunt av er om mina små redogörelser. Ni vänner som skriver kommentarer ska veta att inget gör min internetrutin gladare än att upptäcka era inlägg. Det värmer nästan märkligt mycket, och jag välkomnar alla att skriva om ni klurar över något (rörande Hong Kong, kattungar, fest, livet)
Avslutar det hela med några mobiltelefonbilder tagna de senaste dagarna:
1) Vi måste skrapa ihop “research credits” i några kurser, vilket bland annat går ut på att besvara enkäter. Dessa vansinniga frågor hade mycket lite med studien i sin helhet att göra, och lämnade mig väldigt förvirrad. Övriga frågor inkluderade: favoritfärg, favoritskor (!) och hårtyp (curly eller straight).
2) Utanför Sai Kungs lokala McD’s (där vi inte åt, tro det eller ej) satt en herre med ungefär sju rullar maskeringstejp och två kaniner. Jag bad till morotsgudarna att djuren var sällskap och inte ingrediens till hans middag.
3) Däckad köksanställd i ett hörn av skolans food court. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och detta är bara tråkigt.
4) Skyskrapserotik #1: Från vänster Bank of China, randomhus, HSCB.
5) Skyskrapserotik #2: Two International Finance Centre (88 våningar, 415 meter hög, fenomenal)
6) Filmaffish för en till synes mysig rulle av Nightmare Before Christmas-snitt. Charmerande namn och utseende på huvudpersonen, bekant på något vis…
7) På väg hem upptäcker vi Foursters senaste projekt. De bygger ett hus om ungefär 6*6*6 meter som av någon anledning ska stå i skolans atrium. De hade ett metallskelet färdigt vid tolvsnåret, men lovade att försöka vara klara innan söndag morgon. Vi erbjöd vår hjälp, men de skulle visst klara sig.
En härlig dag är i görningen! Äntligen förmådde jag mig själv att lämna campus där jag sedan i lördags suttit och kultiverat en frustrerad klaustrofobi. Till lunch visade jag Michael och Eugene till Lardos Steak House, denna sirloin steak-bordell. De jublade förväntat åt den prisvärda och miljövidriga måltiden, liksom jag.
Efter dagens sista lektion bar det sedan av till trevliga orten Sai Kung en kvart bort från skolan. En burmes och hongkonges visade vägen, och visade sig vara trevliga bekantskaper båda två. De tycktes ha en förkärlek till att spela på fotboll och god mat, två helt klart charmiga laster! De visade oss till en thailändska restaurang (Sawadee) som var superb! Måltiden inleddes med en vansinnigt kryddig soppa och därpå en serie fantastiskt smarriga tillrättningar som motiverade sammantaget två slanka flaskor Singha.
Stärkt av den annalkande helgen och måltidsdrycken återvände jag till skolan. Kvällens alternativ låg ännu öppna, och jag upprepade noggrannt för mig själv den senaste tidens mantra. Mindre rumlande — mer upptäckter och upplysning. När det emellertid nu har visat sig att Michael (room mate och middagssällskap) ska spela kort, alla andra klär sig för en afton på stan, och mitt lätt ölstinnna tillstånd omöjliggör en produktiv kväll hemma, står det klart vad jag har att göra.
Snöra det slitna paret Converse, smidigt plocka 3-kronorsöl ur kylen på Park’N’Shop, och inspireras av bild ovan och citat nedan.
Jag misstror kameler. Och för den delen alla andra som kan klara sig utan en drink en hel vecka.
Joe E. Lewis
Bild: Stina WirsénBästa sysslan en mulen, innehållslös skitdag: tagga människor i iPhoto 09! Man märker varje bild någon är med på med personens namn, och snart har man sådär lite obehagligt katalogiserat tusentals bilder på vänner och bekanta. Har snart gått igenom alla mina fotografier mellan 2002 och häromdagen — en trevlig promenad ned för minnenas boulevard.
Hittar denna på mig i Rom. Har hängt upp ett par kalsonger på tork, som sedan fallit ner till grannens balkongräcke. Jag litar på min långa arm och någon slags käpp för att försöka hala upp dom. Patetiskt.
Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan (Citat, okänd)
Jag nämnde i förra inlägget att ett yngre jag hade snävare musikaliska preferenser än jag av idag. Men i ett avseende är vi ännu lika som bär. Nämligen i den totala förtjusning vi finner i videor likt dessa:
(Via: icanhascheezeburger.com)
Med tyvärr ojämna mellanrum dyker det upp musik som verkligen ställer frågor till mig. Bästa exemplet på mycket länge är artisten Avner med låten Bed För Mig. Det är en melankolisk sång om förlorad kärlek. Högtravande i sin estetik och besinningslöst beroendeframkallande.
Ljudet är vackert baleariskt, möjligen Tough Alliance-producerat, och den spröda sången draperad i ett kristallklart filter. Avners förbryllande uppenbarelse med gul ansiktsfärg, 60-talsdoftande vattenkamning och kraftiga drag fyller videon och lämnar mig ropande efter mer.
Det här spåret hade sannolikt uppskattats ännu mer av den David som hösten 2006 läste statsvetenskap på Stockholms Universitet, bar en svart Ben Sherman-parka, envis snedlugg och lika envist försökte definiera någon slags motkulturell identitet.
Efter en termin av chauvinistisk house och annat som favoriseras i det hongkongesiska utelivet är jag därför glad att jag inte instinktivt avfärdade den här musiken. En gnutta kulturell integritet tycks sitta i, vad skönt.
MP3: Sincerely Yours
(Via pricksäkre Johan Wirfält/Rodeo.net)
Jag vet riktigt på vilka grunder den här bilden valdes. Vad jag däremot vet är att den i högsta grad har att göra med hennes förtjusande finska humor. Den kan vara mörk, och jag älskar den lika mycket som henne.
Det slår mig samtidigt att sommarens – som det ser ut nu – arbetslösa tillvaro kommer att kryddas med David Attenboroughs Life-serier. Naturen, jag är dig på spåren!
Det var en helt fantastisk afton och den sista i Beijing. Aftonen tog sin trevande början i hostelets bar och vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta. Någon dåre hade satt på Sex and The City-filmen på TV:n och där satt jag och drack Tsingtao i generösa volymer, ganska tagen av sörjan som visades. Så gick det plötsligt upp för oss vad målet med vår kväll var — vi skulle såklart se flaggceremonin på Himmelska Fridens Torg vid soluppgången!
Att snabbt rusa i säng och ställa ett gruvligt tidigt alarm fanns naturligtvis inte på kartan, utan taktiken blev fylleribaserad. Snart samlade vi några tappra själar och rusade ut i natten. Efter det fjärde mobillarmet inne på en klubb, många timmar senare, hoppade vi in i en taxi och kryssade överförfriskat mot torget. Härligt! Vad har vi att vänta egentligen? Några militärer och morgonpigg gammal gubbe kanske.
Snarare tusentals människor. Det var helt vansinnigt: i mörkret syntes tiotals turistbussar och människor strömmade till torget i stora nummer. Vi var helt ställda, vad var detta egentligen? Det var den kinesiska diktaturens bästa partytrick hittills: att lyckas samla människor i alla åldrar, på ett torg, med pappersflaggor och jubla åt en daglig flagghissning klockan 05:34 på morgonen. Vi tog seden dit vi kommit, köpte två flaggor var, och sprang lyckligt mot folksamlingen.
Vi var fasligt tankade, packade helt enkelt.
Det handlade emellertid om en väldigt älskande och vänlig berusning, och vi gjorde succé på torget. Jag och Micke tog i hand, vinkade och sade glatt “Ní háu!” till alla vi såg. Efter ett tag drog den korta flaggceremonin igång, men var snart över och det nu ljusa torget var i upplösning – och de många besökarna passade på att gå fram till de två extra turistattraktionerna.
Det arrangerades galna mängder kort där vi poserar med allehanda människor, folk fotograferade öppet och i smyg och vi var för ögonblicket större än både Mao och den kinesiska flaggan. Jag blev generad och ville nästan gå hem, aldrig hade jag sett på maken till uppståendelse – ja, hysteri! – kring min egen person. Makalöst!
Jag väntar ännu på merparten av bilderna från denna sjuka episod, men har tills vidare den riktiga godbiten ovan att gotta mig åt. Jag älskar Kina!
Skillnaden mellan Kinas allt och universitetslunket i Hong Kong är såklart enorm. Från myllrande gator, vidsträckt och betagande natur, semester, frihet och fest – till desinficerade Hong Kong med extra stark belysning, klinisk renhet och massa måsten.
Dagen började besvärligt tidigt med en presentation i Brand Management, iklädd den högst hala kostymen jag sydde upp i Beijing. Läraren har väl fått instruktioner om att skola barnen i att klä sig i kostym och verkar affärsmässiga — varpå den halva av klassen som redovisade sina presentationer idag såg ut som en likvaka (med stolt undantag för utbytesstudenterna).
Min inställning är kluven. Slipsen är en maktsymbol, kostymbyxor är i regel anskrämliga och uniformer har ofta något begränsande, nästan frihetsinskränkande, över sig. Kostymen är businesslavens uniform och min känsla på morgonkvisten var en kombination av skam och finess. För den sitter ändå bra, även om hela känns lite tramsigt. Gå till skolan i suit för att prata i några minuter om iPod, det hade inte hänt i Lund…
Hursomhelst: av en slump fortsatte förmiddagen på ett misstänkt Patrick Bateman-spår. Efter lektionen handlade jag frukost bestående av bananer, flingor och mjölk. Därefter sällskapade jag Michael för några längder i poolen. Skräddarsydd kostym, hälsokost och träning — när skulle påsen med kokain, sociopatin och motorsågen komma in i bilden? Jag var orolig för mig själv.
Som konstrasten mellan Hong Kong och Kina är stor, blev sedan min förändring tillbaka till barnet i mig. Efter det pinsamt utmattande simpasset klädde jag om till något bekvämt och färgglatt, sov två timmar, steg sedan upp för att slöa framför datorn i några timmar med chokladkakor innan jag gick till McDonald’s för att äta. Jag var tillbaka!
Tramsiga skoluppgifter och annat gör att jag inte förmår skriva ner hela resan i ett sjå. Istället ger jag mig an den enskilt största upplevelsen den nio dagar långa Kinaresan gav mig. Kanske är det också den största naturupplevelse jag ännu upplevt i hela mitt liv. Fett som fan var det iallafall, min resa till den kinesiska muren:
Dagen började obamhärtigt tidigt när mobilalarmet gick av på Leo Hostel i centrala Beijing. Det är ett intimt och vänligt ställe, som dessutom erbjuder prima paketresor till sina mestadels backpackande gäster. När det stog klart att några andra i resesällskapet skulle nöja sig med den kommersiella 1957 restaurerade muren vid Badaling bestämde sig vi friska gossar och töser att istället nappa på hostelets erbjudande om att besöka deras “Secret wall“. Låter månne billigt och väl arrangerat, men icke då. Bra pris, skumpig minibuss och en ganska krävande marsch stod på schemat, och det skulle visa sig vara några av de bäst investerade pengar (220 yuen) jag någonsin hostat upp.
Genom ett soligt morgon-Beijing rullade så bussen iväg med sex svenskar och tre kanadensare. Vår chaufför svor på medtrafikanterna, körde som sig bör i Kina som en jävla dåre och gnolade glatt med i den högst kinesiska musiken på bilradion. Vi lirkade oss igenom skyskraporna, trafiken och avgaserna, vidare ut på landet förbi allt mindre orter. Många gamla på promenad till synes utan destination, unga hastandes till bussen in till stan, några byggarbetare som hackar upp den slutkörda vägen och ett landskap som växer och växer på höjden.
Vi åker förbi Badaling och ytterligare ett avsnitt av muren som erbjuder jätteparkeringar för turistbussarna, butiker och försäljare och turister i trånga tusental. Bussen svänger rutinerat in på allt mindre vägar, medan butiker och restauranger avtar för varje meter och medelåldern på människorna stiger i höjd med de kuriva bergens altitud framför oss. Snart är husen i sten och åsnor står och chillar vid vägkanten, och endast gamlingar syns till. Bussen stannar plötsligt, och chaffisen börjar tuta otåligt i den öde byn. Plötsligt syns en keps vandra längs med bilens sida. Dörren till framsätet öppnas och en liten herre hoppar upp. Han synar oss kort, vinkar snabbt och sätter sig sedan till rätta. Vi fortsätter längs den dammiga vägen medan bebyggelsen försvinner i backspegeln.
På en enslig liten väg vid en bergsfot stannar vi. Väl utstigna stäcker vi oss välförtjänt efter en lång och skumpig tretimmars-ride. Den lille mannen är ännu mindre än väntat, och som motpol i längdspektrumet blir vi genast kompisar och tar i hand. Någon engelska talar han tyvärr inte, men instruerar ändock noga hur rökarna i sällskapet ska fimpa gemensamt och lägga fimparna under en stor sten. Något säger mig att gubben knatat i de här krokarna sedan han var knodd, och tycker väl inte att några västerlänningar ska komma och fimpa i hans natur.
Vi börjar vår färd upp mot muren längs den slingrande stigen upp för berget. Vacker trädblomster möter oss snabbt, och efter bara några minuter får vi lite perspektiv på omgivningen och fotograferar ivrigt det ändlösa bergslandskapet. Gubben tar täten och vandrar raskt, men vänder sig ofta om och ser till att trötta får vila och nödiga smyga bakom sten och göra sitt. Mina löparskor gör succé och den förväntade fotpinan uteblir. Att jag dessutom bär mina sprillans nya, stolt och passande röda träningsbyxor gör saken ännu bättre.
Snart ser vi det första vaktornet. Dessa 24 000 strategiskt utplacerade poster står med några hundra meters mellanrum längs de enorma muravsnitten som sträcker sig över hela norra Kina, och skulle verka som vilostopp för vår 2-timmarsvandring längs med detta namnlösa och förmodat hemliga avsnitt av den 6400 kilometer långa konstruktionen. Detta jordens största byggnadsverk är byggt i flera etapper och under olika epoker, varför den ser ut som ett liggande träd med långa kvistar som springer ut över det enorma landområdet.
Vi klättrar upp vid ett parti där ena sidan förstörts och bildat en trappa av de enorma stenbumlingarna som konstituerar muren. Som av en slump kommer vi från den sida mongolerna anföll, och invaderingen är ett faktum. Detta parti har inte rörts av en byggarbetare sedan Ming-dynastins dagar för 600 år sedan, medan undantag för tjuvar som knyckt sten för att bygga kringliggande byar. En kort vilopaus följer tillsammans med gapande munnar när den andra sidans lika otroliga landskap uppenbarar sig för oss.
Vi vandrar en stund och tar sedan en paus där “Great Wall Sandwiches” från hostelet äts med god aptit, snålt nedsköljd med vår knappa vattenreserv. Vår guide tittar på oss och landskapet, och skulle visa sig att utöver en cigarett inte förtära någonting på den tre timmar långa marschen. Han var förresten 73 år gammal och i ungefär dubbelt så bra form som mig. Helt otroligt.
Ungefär halvvägs når vi den högsta punkten på vår resa, med ett vakttorn högt belägen på toppen av en av de hundratals bergen inom syne. På en timmes färg har vi inte sett en människa, hus eller minsta antydan till civilisation. Så sticker ett huvud upp från tornet, en karl i militärjacka skriker på oss med kinesiska brytning att vi ska se ta det försiktigt i den närmast 90-gradiga bestigningen. Vem fan är detta?
Efter att ha gottat oss i vår egen äventyrslusta, långt bort från kommersspektaklet på turistavsnitten av muren, möts vi nu av en sjuk syn. I vakttornet står ett bord täckt av färgglad skit. Coca-Cola, t-shirts och allehanda turistkrams står uppdukat, och mannen i tornet visar sig istället för eremit vara världens mest tålmodiga försäljare. Det kan omöjligtvis passera mer än ett eller två sällskap likt vårt om dagen, max. Men han hade sitt lilla försäljningsstånd, och mycket riktigt – under attack från våra retsamma tillrop – ger några av expeditionsmedlemmarna med sig och inhandlar en t-shirt och någon slags gravyr som intygar att man bestigit muren. Jag nöjer mig med den godaste colan i läskeblaskens historia.
Vi klättrar upp för en högst oberäknerlig stege av pinnved och inser plötsligt varför karln valt detta som sitt högkvarter. Utsikten är det absolut mest imponerande jag någonsin sett. De ändlösa bergen och den slingrande muren lämnar mig fullkomligen andlös. Utöver några bin som surrar högt om vårt intrång är jag ensam med världens naturpornografi, var jag än vänder mig kittlar det i magen och jag kämpar med att försöka hitta ord att beskriva min känsla inför detta enorma. Det går åt helvete, liksom nu, och jag kippar mest efter andan. Fantastiskt! (video)
Efteråt följder en i höjd avtagande vandring där jag fylls – liksom under marinbiologepisoden i Filippinerna – av en känsla att jag svikit naturen. Den är det vackraste jag någonsin sett, den är ren och utan intentioner och väntar på mig – medan jag super skallen av mig i de avgasfyllda och meningslösa städerna. Jag ska börja vandra i naturreservaten runt universitet i Hong Kong varje helg, jag ska aldrig mer betala ett klubbinträde eller tequila i Lang Kwai Fong och jag ska uppfyllas på det här viset så ofta jag bara kan! Efter ett tag lugnar jag mig, och nöjer mig med att konstatera att jag måste balansera upp Hong Kong-tillvaron bättre, blinkar åt muren och tackar för det fina tipset.
Vi hamnar till slut i en liten by, efter närmare tre timmars vandring. Där är bara gamlingar och några enstaka småbarn i syne, och som en arrangerad del i exkursionen har det förberetts en härlig lunch åt oss. Öl, läsk och vatten står framdukat på ett spartanskt bord i ett lika enkelt rum. Vi skålar och pratar högt och glatt om vår suveräna upplevelse. Snart bär man in ris, bambuskott i chilisås, någon slags grön baljväxt, morötter och en drös andra tallrikar med härligt kryddig vegetarisk kost. Vi äter med stor aptit och sätter oss sedan på den lilla innergården där en katt går runt och hälsar, några fasaner kacklar i en trång bur och en kvinna står och rengör disk i någon slags utomhusriggad vattenanordning.
Snart kommer en karl förbi och låter meddela att minibussen är redo att ta oss hem till Beijing. Överväldigad och på lyckligt utmattat humör sätter jag mig tillrätta och låter tröttheten från vår fantastiska dag på kinesiska muren, tillsammans med bilens förvånansvärt rogivande skumpande, vagga mig till sömns.
Åter i det för dagen fuktiga och som vanligt älskvärda korridorsrummet i Hong Kong. Överväldigad av Kina-resan, som exploderade i mitt sinne framförallt de sista dagarna i Beijing. Framförallt hänfördes jag av en oslagbart vacker naturupplevelse på muren i torsdags, samt då jag för 20 timmar sedan stod på Himmelska Fridens torg, överlyckligt berusad och skakade hand med barn och vuxna och var vän med de tusentals människorna som samlats för att se soldaterna hissa fanan framför Mao.
Jag skriver små anteckningar och importerar bilder, och lovar att återkomma här imorgon med en reseskildring av episka proportioner!
Ledsen kompisar! Internet har lyst med sin franvaro och jag har vart varldssamst pa att uppdatera. Skrev nagra rader pa Twitter men de verkar ha kommit bort…
Shanghai handlade mest om fest, det fanns tusen och en barer och klubbar, kineserna var helfestliga och ville skala hela tiden. Good times! Med oss hela tiden var en av sallskapets kompisar Cory som kunde mandarin och var en reko grabb helt enkelt.
Pa sondag kvall var det dags for Beijing, och vi skulle aka tag. Det finns fyra klasser: soft sleeper, hard sleeper, soft seat och hard seat. Ni kanske kan gissa vilken som ar obekvamast? De var de enda som aterstod, sa vi kopte en kudde var och gick till taget. Det var knokfullt, varmt och luktade mat. Alla pratade hogt och det var helt sjukt i storsta allmanhet. Nar vi val satt oss till ratta gick det OK, man sov ganska kasst i 4-5 timmar medan resten av tiden gick at att lira ett ryskt kortspel som Micke larde oss, samt prata lackert strunt.
Beijing ser saklart lite annorlunda ut sedan sist, men kineserna gillar mig lika mycket som vanligt. Har val tagit 10-15 kort med kineser som imponeras av min langd. Man vill ge tillbaka till fansen och jag har sagt att jag ar 197 cm sannolikt 50-60 ganger. Kandis!
Hittills har vi mest knatat runt, sett Sommarpalatset vilket var otroligt mysigt och stort. Atit Beijings basta anka pa lyxrestaurang for en hundralapp, idag besokt Forbjudna staden och mest oroat oss for att hinna med allt.
Staden ar enorm och nu ska jag rusa ivag for att forsoka hinna med resten, aterkommer snart!
Detta skrevs for ungefar ett dygn sedan, men ar val fortfarande battre an ingenting! Dag 2 som inte namns i texten nedan har spenderats i omradet West Lake, som ar ett naturskont stalle ungefar 19 mil fran Shanghai. Det var en stor sjo med oar, kinesiska kulturskatter och kineser sjalva. Vackert och konstigt! Bilder kommer nar jag atervander till HK.
Iallafall, dag ett (innan utgangen):
Framme! Vi har precis checkat in pa ett charmigt hostel mitt i stan dar de har katter som gar runt och chillar. Mittemot ligger en vansinnig byggnad som ser ut som Mordor. Flyget och resan gick prima aven om det var bittert att stiga upp efter fyra timmar. Shanghai verkar mysigt, stadskarnan ar oppen med parker och avenyer medan skiten runt omkring mest handlade om avgaser och stora hus.
Sallskapet pratade ihop sig over en autentisk amerikansk pizza pa Papa John’s och diskussionen kretsade kring statsskick, typ. Vi traffar en kompis till en kompis som bor har. De har blockerat YouTube i nagra veckor vilket ju ar helt vrickat, ingen kommer at sidan utan proxys och regeringen skyller pa internetleverantorerna. Diktatoriskt drygt (fniss)
En viss Eugene fran Singapore berattade dessutom om att nar IMF har moten i Singapore bussar de over demonstranterna till Bali. De sander video darifran till Singapore, men utan att demonstranterna faktiskt ar pa plats. Haha, vansinnigt!
Hursomhelst, nu ar det dags for en svang pa stan forhoppningsvis innehallandes kaffe och ol. Hej!
———————————————————————————-
Lite kort om vad som hande senare pa kvallen: vi borjade pa en restaurang som serverade Tsingtao, ganska medioker mat och skoldpadda pa menyn. Testade naturligtvis inte det senare, men det var lika vidrigt for det. De erbjod aven “Rice field oil explosion eel” vilket var al, och smakade OK. Knasigt! Nu blir det iallafall sanggang, pa aterseende!
Spring break är här och efter dagens sista prov låg en upprymd skolavslutningskänsla över campus. Kineserna gick med resväskor och utbytesbarnen önskade varandra lycklig resa på sina diverse destinationer. McDonald’s stängde dessutom tidigare än vanligt, som det yttersta tecknet på att något var i görningen.
På den sista lektionen, Judgment and Decision-making, spelade vi något slags överlevnadsspel. För att hamna i stämning spelade läraren smakfullt nog upp öppningsscenen av Alive – filmen om ett rugbylag som störtar med sitt flygplan i Anderna. Väldigt visuellt med skrik, panik och ett flygplan som havererar. Kändes sådär inför morgondagens flyg till Shanghai med namnkunniga bolaget Yuneyao Airlines…
Var trots allt en intressant lektion. Vi arbetade i grupp och jag hade den stora äran att få samarbeta med Delta. Gossen med detta fantastiska namn berättade att han ursprungligen fått namnet Andy, men vid 17 års ålder hade tröttnat och sedermera bytt till Delta. Jag gratulerade honom självklart till det utmärkta valet.
Hursomhelst, nu väntar min 9-dagarsexpedition till fastlandet! Först Shanghai till söndag, därefter tåg till Beijing där jag larvar runt till nästa lördag då jag pyser tillbaka till Hong Kong. Ska snoka reda på ett internetcafé och då ska ni få höra! Vet inte exakt (men har en liten aning) om vilka ni är som läser här, och jag ska kriga för att kunna göra väsen av mig här på bloggen.
Vi hörs, kompisar!
Som det ultimata beviset på min djärvhet beslutade jag mig idag för att 1) gå till frisören, och 2) gå till 68-dollarsfrisören på campus. Hemma går jag gärna till Toni & Guy (jaja), som förvisso finns även i Hong Kong men här kostar som en biljett till Thailand och således inte riktigt känns värt de slantarna.
Letar iallafall upp frisörsalongen längst in bakom gymet (!), som naturligtvis heter Hair Style och har en skylt i neon matchande den blå inredningen. En kvinna välkomnar och det hela känns någorlunda tryggt. Efter en rask hårtvätt sätter jag mig ner och får bläddra lite i tidningarna. Åh, en GQ! Den har dom på Toni & Guy också. Närmare bestämt samma nummer — som jag läste för fem månader sedan. Nåja. Problemet var istället att när jag lade ner tidningen och tittade upp hade den lilla damen ersatts av en 30-årig karl i vit jeansjacka och svåra jeans. Hjälp!
Han gav mig några sjuka broschyrer där man fick bläddra efter sina drömmars frissa, och sedan komponera ihop nacke, lugg et cetera. Paniken spred sig i takt med att jag vände sida och blev paffare och oroligare för varje asiatisk grabb i mangafrisyr som dök upp. Min käre frisör kunde självklart inte engelska, och jag var fast!
Jag skulle själv få regissera den här tillställningen, och bar olyckligtvis glasögon vilket försvårade uppdraget. För var fjärde-femte ingrepp med saxen eller den oberäkneliga maskinen fick jag säga stopp, ta på brillorna och granska. Pulsen var genomgående osunt hög och jag kände mig lite divig, vilken dramatik!
Efter tjugo minuters finlir såg det iallafall någorlunda anständigt ut, med en hint av synth. Jag tog i hand och sprang iväg, och äventyret var över.
Gårdagen bjöd förresten på vistelsens hittills största uppståndelse kring min fysiska gestalt. Då och då får nämligen HKUST besök av prydligt uniformerade grundskoleklasser, av oklar anledning. Kanske hoppas man att de ska inspireras av sina flitiga äldre landsmän och -kvinnor som redan vandrat den överjävligt slitsamma, dyra och prestigefulla vägen till en plats på skolan.
De stod i klungor om 20-30 elever lite varstans på min väg från rummet till lektionssalen. På håll bemöttes den långa (och coola, såklart) västerlänningen endast med skratt, vinkningar och utsträckta armar av några barn, företrädesvis flickorna. Det var först när jag tog den sista hissen upp som hysterin skulle bryta ut på allvar.
På översta våningen ligger nämligen ett litet förrum där man står och väntar, och således som resenär från nedersta våningen måste passera igenom för att komma vidare ut mot atriumet. Den kvinnliga kinesiska rösten sade något ur högtalarna och dörrarna öppnades för mig, och liksom en scenuppträdares publik stod framför mig en hel skolklass i sina ulltröjor, slipsar och välkammade frisyrer. Först var det tystnad – någon gosse som stått precis utanför hissdörrarna sprang åt sidan och gjorde plats. När jag så steg ut bröt det hela ut. Några flickor började ropa högt och pekade exalterat på mig, och snabbt spred sig jublet bland barnen medan volymen multiplicerades av ekot det höga taket genererade. Snart tycktes alla de uppskattningsvis trettio barnen ha stämt in i uppståndelsen och det rådde kaos!
Jag var helt överväldigad, blev generad och skyndade ut mot utgången utan att ena förmå att titta på någon av ungdomarna. Skrattade högt och log brett, liksom i självförsvar. Det var nästan olustigt, och jag kunde höra barnens upprymda röster flera meter utanför hissrummet jag hastat ut från. Jag vet ännu ett dygn senare inte om jag ska känna mig som ett cirkusnummer eller Justin Timberlake.
Karl Lagerfeld fortsätter att inspirera. Det är oklart vad min fascination bottnar i — jag är rädd för att det är i den fyndiga snobbigheten. Elegans behöver förvisso inte vara exkluderande, så jag nöjer mig med att säga att det är snyggt. Väldigt snyggt:
Den välgjorda reklamen är regisserad av en annan produktiv karl och före detta granne till mig, Johan Renck – med förvisso ett kvalitetsmässigt mer varierat register. Lång är han också, vad det nu har för betydelse.
Jag känner mig upprymd, trött och förvirrad på samma gång, och tar en tupplur.