Och även om det inte är knark, vad gör den i mina nudlar? Och varför har den lille krabaten ett så slugt leende på läpparna?

Sportlovet, eller spring break som det kallas här eftersom alternativen i regel är soliga istället för slaskiga – är uppstyrt! Mellan den 8:e och och 19:e april blir det Kina för hela slanten. En tapper trupp om hittills sju åtta personer satsar på att ta nattåget över gränsen: först mot förmodat stört vackra Guilin (bild ovan) i två nätter, sedan flyg till Shanghai i fyra-fem nätter, för att avsluta med Beijing ungefär lika länge innan vi åker hem till Hong Kong. Häng med, vettja!

Samtidigt lockar vänner och bekanta med Hainan, ansett som Kinas svar på Hawaii, nästa helg. Folk gör high-five, skiner upp i stora leenden och är lyckliga. Jag tittar in på herr Internetbank, sväljer tungt, svettas ymnigt och letar upp en tabell över kursen mellan hongkongpengar och svenska kronors. Detta är fan i mig oacceptabelt, David. Var får man bäst pris för en njure?

Nåväl, första resan blir med tunnelbana in till stan. Det ska spelas vattenpipa i LKF och snålas i största allmänhet! Men först: nudlar för tredje gången på två dagar.

På det stora hela är jag högst belåten med mitt genetiska arv. Jag kommer aldrig bli en hästjockey i världsklass, men i övrigt har jag ingenting att klaga på. Förutom möjligen en sak: karaktären på min skäggväxt. Eller snarare frånvaron av densamma. När man ser den här bilden på franske modellen Patrick Petitjean känner jag en tomhet i hela kroppen.

Vi talar alltså inte om något välansat George Clooney-skägg, utan om ett vildvuxet fågelbo med matrester och historia i. Det måtte se förfärligt ut på mig — men vilken pondus det skulle utstråla! Jag skulle kunna ryta till oftare, slå näven i bordet och skrika så att saliven viner i luften. Som en rysk författare i ett spritdelirium. Fantastiskt!

(Mer bilder på denna ansiktshårsperfektion finns på milostyle)

Jag har gjort en sensationell upptäckt! Det går tydligen att bära strumpor och flip-flops på samma gång. Denna modemässiga sensation är perfekt lämpad för min 19-gradiga tillvaro i ett småkyligt Hong Kong utan centralvärme på rummet: barfota blir ibland lite för kyligt, samtidigt som det är omständligt att snöra på sig vanliga skor när man bara ska till badrummet. Knepet är att töja ut den främre delen av strumpan, vilket möjliggör en friktionsfri applicering av flip-flopen. Strålande! Visst blir det snyggt?

På bilden syns:

1. Eleganta strumpor (svarta, Åhléns) och de gräsligaste men största flip-flopsen söder om Beijing.
2. Ett stycke vätskebaserat, färgrikt mellanmål med oviss utgång.
3. Kinesiskt fult golv.
4. Min bäste vän totepåsen jag fick i födelsedagspresent av min bror Adam. Han har själv designat det galet snygga motivet och screentryckt det på väskan. Har stolt burit den varje dag sedan jag kom hit!

Ibland hittar man musikkarameller så välsmakande att man måste greppa en megafon, ta ett djupt andetag och basunera ut för världen om denna förträfflighet. Obsessions är en finfin lite småexcentrisk poplåt av Marina & The Diamonds. Walesisk kvinna med förtrollande fin röst och denna veckas bästa tröst mot måndagssjukan. Dessutom en helt förbluffande snygg hood-tröja med katten på. Ge mig, så att säga.

Om varken artist, låttitel eller beskrivning ringer någon klocka — strunta i det och klicka bara på play-knappen. Seså, det är för er egen skull!

Jag sitter och skriver ett case i ämnet Human Resource Management. Det hela är ganska diffust och jag saknar väl just idag den nödvändiga energin för att göra något konstruktivt av uppgiften. Istället hänfaller jag åt optimistiska businessklichéer vars syfte är att lura den stackars lärarassistenten som ska läsa tramset, snarare än att göra en företagsekonomisk poäng. Jag känner mig som en prostituerad när jag liksom slumpartat höftar fram meningar i stil med:

The manager must have proven experience in developing and implementing new business units, as will be the case with the company’s new VAS strategy. The manager must also understand the importance of marketing and recruitment activities, since these factors will also be key when initializing the new distribution channel.

Det hela får mig att minnas den generösa och omfamnande solen under min fantastiska snorklingsupplevelse i Filippinerna. Jag hade ditintills bara snorklat uttråkat i Eriksdalsbadet fridykningsbassäng samt i ett brungrumligt avloppsvatten i en sjö på Åland (när jag var barn, ska nämnas). När jag så i det kristallklara vattnet vände ner huvudet och fick skåda hela den magnifika undervattensvärlden med koraller, fiskar och allmän naturrikedom översköljdes jag av ett sug efter det rena och äkta. Ett förvirrat ögonblick senare gick det upp för mig att marknadsföringens psykologiska rävspel med det mänskliga sinnet är för sinnessvaga — jag skulle bli marinbiolog!

Nu sitter jag istället här och funderar på synonymer till “distribution channels”. Jag vill inte fnaska såhär — jag vill snorkla med fjärilsfiskar!

Jag hittar aldrig så många balla och vackra fotografier, filmer och bilder, som när jag egentligen borde sitta och skriva på skolarbeten. Jag sörplar ett sämre snabbkaffe och klickar nyfiket mellan sidorna på datorn, på flykt från den stränga Word-ikonen och dess tomma textdokument. Först och främst hamnar jag i hemskt belåtet skick genom att titta på Nouvelle Vagues Godard-pass i låten/videon för Dance With Me:

Därefter besöker jag en av de absolut bästa hemsidorna på det här så kallade internet: The Big Picture. De publicerar helt fantastiska, högupplösta fotografier från jordens alla hörn. Jag häpnar över bilderna från Kongo, skrattar åt japanska robotar och får en grand tour över vad som händer i Kirgizstan.

Museet var en trevlig eftermiddag. På grund av att det obligatoriska hamburgarintaget blev vi sjukt försenade och istället för att knata runt i grupp blev det bara jag och Micke. Vi talade om konstens innebörd, skrattade och såg solen gå ner över Hong Kong. Det hela var kanske lite väl romantiskt, men på det stora hela riktigt soft. Det bjöds på en hästutställning, några bättre gravgåvor och lite läcker kontemporär konst som tycktes vålla fysiskt obehag hos Michael.

Väl hemma stod valet mellan att reprisera gårdagen eller att stanna hemma och återhämta sig. Först behövde hungern kväsas och middagen inhandlades på den närmaste restaurangen/kantinen/serveringen/syltan som ligger bara upp för gatan. Man väljer mellan fyra olika sorters nudlar, sen får man kasta på lite dumplings och grönsaker och så hostar man upp en tjuga för kalaset. Ett bekymmer i sammanhanget är emellertid att jag torskade mina nycklar på Filippinerna förra helgen, och numera – om inte min room mate är hemma – får be receptionisten i huset att låsa upp dörren åt mig innan de nya nycklarna kommer. Det är alltid ett gäng 50-60-åriga små kinesiska tanter som jobbar i skift, och de har börjat känna igen mig (helt vansinnigt konstigt, inte sant?)

Iallafall, en av kvinnorna heter Anan och är en mycket rar liten tant. Hon har en pigg, glad och lite mästrande blick. Hon synar mig alltid när jag dyker upp i receptionen, och gillar att ge mig förslag på hur jag ska optimera gisslet med nycklarna. Hon brukar skrika något på kinesiska, därefter något jag oftast inte uppfattar på engelska. Jag nickar och säger “yes, okay!”. Anan tittar först lite argt på mig, sen spricker hon upp i ett illa dolt leende, ofta till min stora förvirring.

När jag så skulle ut och köpa middagsmaten tänkte jag att jag skulle lämna dörren olåst så att den lilla gumman inte skulle behöva gå upp för trappan och låsa. Så öppnar jag min ytterdörr, och vem står där om inte Anan! Hon har nycklarna i handen och tycks ha uppfattat när jag tidigare sa något i stil med “dinner, but not in an hour!” på hennes fråga om jag bara skulle hem och vända tidigare. Vilken kvinna, och vilken slump! Jag rusade paff iväg för att köpa maten.

På väg tillbaka stod hon i lobbyn med nyckelknippan i högsta hugg, och jag småsprang pliktskyldigt de sista metrarna för att inte göra henne upprörd. Men det blev hon ändå, eller åtminstone orolig. Den lilla skålen med mat för dig? Blir du mätt på det?! Hon höjde rösten, men jag intygade att jag dessutom hade svenskt godis och att det inte var någon fara. Hon mumlade något och verkade iallafall lite nöjd, precis som jag.

Sen låste hon för tredje gången upp min ytterdörr, och såg till att jag kom in ordentligt. Hon sa adjö, och hankade så iväg ner för korridoren. Det var då jag insåg att det banne mig inte skulle bli någon utgång om jag ens var sugen. Vad skulle Anan säga om jag ville ut igen? Nej, det fick bli en hemmakväll.

Här sitter jag och äter mina kalciumberikade kex med Skippy jordnötssmör till någon slags frukost vid klockan 14. Min kära mor höjde fingret och sade något om framtida arbetsgivare när jag berättade om den här bloggen. Då ska herr Göransson veta att gårdagen bjöd på ett omfattande sjöslag på Beijing Club där vi alla var nitade som trettonåringar under den första fyllan i Rålandshovsparken.

Jag försökte tämja den kepsbärande hiphoprytmen i timtal innan vi slutligen flaxade ut på Long Kwai Fongs gator med mat och vidare äventyr i våra förtrollade kikare. Det irrades runt ett tag innan jag slutligen fann mitt förlovade land. I de fem veckor av kebabiansk öknen har jag famlat runt efter min i Sverige högst älskade snabbmatsromans — och igår fann jag den äntligen. Ebeneezer’s Kebabs bjöd på en kryddig lammwrap vid halv fem-snåret och jag kände mig frälst. Tack, snälla!

Denna fantastiska rulle tycks även ha brottat ner min bakfylla och låst in den i min tvättpåse, där mina kläder från gårdagen ligger och luktar jävulskap (man får röka inne på klubbarna i Hong Kong). Istället sitter jag här i tämligen gott skick och ser fram emot på besöket på Hong Kong Museum of Art. Jag förmodar att det är både äldre och kontemporär regional konst som visas. Hong Kong är ju så fond av att imitera västerländsk lyx och konsumtion — har de månne även en kinesisk Dalí och Warhol på lager? Jag håller tummarna för stora intryck!

Martin postar en helt fantastisk video på världens kortaste rulltrappa:

Arjuna bjuder istället på ett av vårens bästa minnen: Denver The Last Dinosaur-introt! Detta var en fantastiskt charmig tecknad tv-serie med en makalöst svängig theme song. Det är känslan av att lägga sig till rätta i soffan åtta år gammal i en tom lägenhet och uppfyllas av glädje för att mor precis sjukskrivit en. Lycka!

Gårdagen var regnig och mot slutet fascinerande stökig. Just när jag tänkt bryta mot alla konventioner och faktiskt gå och lägga mig redan vid 11-snåret knackade det på dörren och där stod den nominerade Fourster-presidenten som ville bjuda in oss till deras rösträkning på nedervåningen. Det handlar alltså om en slags meritokrati och hela processen var inledningsvis både städad och intressant. Varje röst lästes upp högt och fick korresponderande reaktion i publiken (applåder för ja-röster, burop och kalla kårar vid nej-röster).

Det hela skulle kunna ha uppfattats som ett legitimt och semidemokratiskt skeende. Tills de slutligen proklamerades som vinnare — då skulle nämligen hela den manliga besättningen av den nominerade kabinetten tas (klicka på länken om ni inte sett vad en “taking” är). Det var episkt, smärtfyllt och svettigt. Jag satt på ett bord vid sidan av och skakade på huvudet, och efter tagningen var golvet fyllt av söndertrasade, kinesiska kalsonger. Därefter hoppade de alla ner i den leriga, på det stora hela äckliga, fiskdammen. Det var kollostämning och alla skrattade glatt. Jag skakade förvisso fortfarande på huvudet, men deras entusiasm och glädje var smittande!

Sedan var processen över. Vårt gemensamma rum har städats, borta är travarna med bråte. De vansinniga ritualerna är avslutade, och efter fem veckor kommer tillvaron vara lite mindre oberäknelig. Tråkigt, även om det hade tärt på allas förstånd med en fortsättning terminen ut. Regnet hade även det upphört, och lugnet kändes totalt. Naturen kände detsamma, och bjöd på Facebook på följande vyer från campus ut mot vattnet:

Hello, Mother

Jag skulle ju hämta mina nya fräcka glasogon. Detta skrivs förresten på min roomies amerikanska och bokstavsfattiga laptop eftersom våra eluttag avled och min Mac är dränerad på ström…

Hursomhelst transporterade vi oss ut mitt i rusningstid och fick trängas lite extra. De portabla tv-spelen var framme hos många och det var spelfest på tuben, men vi var inte bjudna.

Äter som sig bör några fiskbullar, men även friterade bläckfiskarmar. De senare ville jag ha en av men fick tio. Härliga tider! Det kostade lika mycket för en hel måltid, som för Cola-läskeblasken jag investerade i till.

Nåväl, för att förklara rubriken. Vi stegar glatt in i glasögonbutiken. Jag spatserar lika glatt fram med mitt kvitto till kassan och ber om mina nya brillor. De frågar om jag bär linser. Ja, det gör jag, sade jag och tog ut dom. Något kändes väldigt obekant. Gjorde jag detta förra gången? När jag sedan får mina nyslipade glasögon bekräftas mina farhågor. Jag är alldeles uppenbart ett riktigt praktduplo. Jag har gjort synundersökningen med linser i. Fiasko.

Karln som driver verksamheten är emellertid en hedersknyffel och erbjuder sig att byta ut glasen mot de starkare kostnadsfritt. Jag tackar, bockar och skäms väldigt. Sedan gör vi om synundersökningen, denna gång utan linser.

Sa tänk på det om ni ska köpa glasögon i Kina: var inte en jävla idiot.

Uppdatering med bildbevis för att jag faktiskt befann mig i lokalen:

Skalman tycker att man ska dela med sig av kunskap.

Skönt inlägg i den sömniga piratdebatten, SvD! Nu ska jag smälta min lunchtallrik fried rice med skaldjur, bita ihop och klara av tentan med skamligt låg marginal.

Länge leve sömnen! Äntligen ett niotimmarspass efter min odyssée av San Miguel och sömnbrist i helgen. Som sig bör klämde jag igårkväll en kartong Jules Destooper-mandelkakor. Av någon förmodat knäpp anledning delade Accounting society ut dessa (och anordnade även en modevisning i atriumet!). De hade kommit över ett parti som gick ut igår, och annat än att sätta i mig rubbet inom loppet av 4 timmar fanns såklart inte ens på kartan.

Åt dessutom en carbonara till middag igår på unibaren. Helt fantastiskt! Det faktum att det på campus erbjuds rätter innehållandes äkta grädde, ost och vitlök kom som ett skänk från ovan. Min gom hjulade av lycka! Alternativen hittills har vart potatispulver och vatten, McDonald’s-“cheddar” och lökpulver.

Gårdagens största misär (den andra misären var det molniga 20-gradersvädret – trist!) var annars det faktum att de förbannade växelkurserna tappat fattningen! När jag åkte var en HKD värd ungefär 1,1 SEK. Men eftersom världsekonomin slirar har folk fått för sig att investera i större valutor vilket trissar upp priset på dom — vilket för mig innebär att en HKD nu kostar 1,25 SEK! Det låter kanske lite, men i långa loppet blir det många kulor. Jävlar, och jag som redan befinner mig i en personlig finanskris. När kommer beskedet om skatteåterbäringen?

Nej, nu ska jag istället gotta mig åt Sophies fina Sabang-bilder (ön där vi njöt av livet i Philippinerna). 31 grader, 8-kronorsöl och en frihetskänsla du får leta efter länge.

Jag talade just med en norrman som sett något riktigt vansinnigt när han var ute och åt på restaurang häromveckan. Något bord bort satt en hongkongesisk familj. Mamma, pappa och några barn. Det handlade kanske om något som skulle firas — hade far möjligen erbjudits löneförhöjning på fabriken? Barnen har kanske antagits till en bra skola, så att de äntligen slipper den där smutsiga lärare Chang? De hade förberett sig innan avfärden till matstället, barnen bar rimligtvis slips och modern den där klänningen. Vad kul! Och vad befriande att kunna tala med varandra över en måltid för en gång skull, det har ju blivit så mycket övertid på sistone!

Så vad gör fadern? Han tar fram ett Playstation Portable och börjar spela tv-spel! Den förbannade dåren, haha!

Har under de senaste 3 timmarna suttit vid ett smutsigt bord och försökt lura över kinesiska studenter till Lund. Det är någon slags utbytesmässa och de flesta skolorna finns representerade för att försöka visa upp sin bästa sida. FEK har skickat knappa 10 broschyrer där en man på bilderna bär blont page och skinnjacka. Dessa måste ha producerats på 90-talet och var unkna i alla möjliga avseenden. Jag skrev istället ut en bild på prinsessan Madeleine och Skånes fotbollshjälte från Rosengård — samt en i sammanhanget högst motsägelsefull lapp som lyder “Sweden – Sophisticated Scandinavia”.

Har iallafall talat med några studenter, vissa redan antagna till Lund, och valde att fokusera på resemöjligheterna, Malmö och Köpenhamns kulturutbud och det faktum att det åtminstone är lite varmt i augusti och september (då de kommer).

Som synes var det ganska dåligt med sömn inatt, vilket förhoppningsvis kan åtgärdas i (på?) Philippinerna. Kanske inte första natten, för den fick jag just reda på ska spenderas i nämnda jävliga och farliga Manila. Det blir nog bra trots allt — ska kolla in stadens nöjes- och pepparsprayutbud ikväll. Pepp!

Glasögonjakten gick förresten utmärkt, jag och en snubbe vid namn Tu åkte längst ut på röda linjen till det så kallade New Territories och ett köpcentrum där. Vi inledde vistelsen med ett par helt otroligt läckra friterade fiskbullar, auberginer och ytterligare en slags fiskbulle (samma fyllning men annorlunda form, utmärkt!). De kostade tillsammans 10 dollars och var antagligen den billigaste måltiden ute hittills. Drycken Minute Maid kostade lika mycket som maten, kanske beroende på att den sades contain fish product trots den till synes oskyldiga apelsinsmaken på etiketten.

Iallafall, stället kändes som Shenzhen med lite skitigare gator, nada utlänningar och bättre priser. Glasögonbutiken låg på tionde våningen och var inrymd i något som mest liknade ett kontorslandskap. Hittade ett par heta bågar som kändes som en bra mix av artsy-fartsy och 30-talsrevisor, tyvärr i svart trots mitt sug efter något brunrött. Undersökning, båge och glas för 168 spänn — fenomenalt!

Sedan bar det av in till stan för en elvahövdad födelsedagsmiddag med Michael Americana style på Pizza Hut. Det var amerikanare, sri lankeser, kineser, irländare, svenskar och himla trevligt på all sätt och vis. Lustigast av allt var när en stackars tjej hittade något kryp i hennes tama creme brulé samtidigt som servitriserna kom in för att sjunga en födelsedagssång. Riktig hysteri och jag skrattade gott åt det hela. Trevligt med en riktig dräparpizza såhär i fiskbulletider!

Huvudpersonen är min stackars room mate Michael som ju fyller år idag — detta skedde i natt när de tappra gossarna som hängde i lobbyn fick reda på det.

För er som inte bryr er om annat än våld och ära kan jag rekommendera att spola till 2:30 då de riktiga vansinnigheterna tar vid. Dessutom kan jag varna för ganska högt tjoande på kinesiska, så ni kanske vill skruva ner ljudet lite… Låt det smaka!

Allt jag kom över var någon slags pannkaka med årets smörigaste ovansida. Det där lät kanske otacksamt men den var riktigt smarrig. Det lirades även bordsfotboll vilket jag lärde mig att jag är riktigt dålig på. Uppskattade dock evenemanget som bara den: ett perfekt initiativ en sketen måndag som denna.

Innan dess middag och Filippinerna-ältande. Är inte hundra på vädret, kan det vara soft ändå? Sol 2/3 dagar och eventuellt mulet den sista. Får se imorgon när lite frågetecken rätats ut och väderleksrapporter avhandlats. När jag letade prognoser på SMHI:s hemsida och såg den surmulna och kyliga sverigekartan insåg jag att det faktiskt inte är läge att klaga på en 28-gradig sandstrand.

Imorgon väntar dessutom glasögonjakt — har hört talas om en optiker där man kan få båge och glas för runt 300 hong kong-dollares – lite mer än 300 svenska diton. Jag har förgäves frågat säkert tio lokala studenter var de köpt sina glasögon när jag skådat deras fina bågar. Liksom Blyger inför Snövit har de ofta generat skruvat på sig och mumlat Mong Kok, som är ett sinnessjukt distrikt där gatorna är uppkallade efter typen av butik som ligger på den (översatt från kantonesiska heter t ex en “Sport shoe street”)

Sedan ska min room mate Michael (en rekorderlig amerikan på alla sätt) firas på sin tjugoandra födelsedag och han önskar sig en amerikansk steak alternativ en New York style pizza. Jag gottar mig åt båda förslagen och ska göra mitt bästa för att hitta något trevligt hak.

Det var väldigt dimmigt idag, rent mystiskt faktiskt. Tokigt fuktigt. Bilden ovan är från förra veckan och dagens dimma var väl ungefär tre gånger så tät, är mitt vetenskapliga tips. 97% humidity utan att det regnade en droppe, man såg ungefär 15-20 meter framför sig och stämningen var på det stora hela oklar. Jag kände mig lite disträ, och varför var jag knappt trött trots den som vanligt tidiga morgonen? Var det något spännande i luften? Gift?

Dagen har utvecklat sig i en slö riktning där jag mest sitter och väntar på att bli överraskad. Bäst hittills var min grannes utläggning om hur man tar sig över gatan i Hanoi, där han var i helgen. Tydligen åker det så många motorcyklar i båda riktningar, att det enda sättet att korsa gatan med livet i behåll är att gå i samma takt hela tiden. Då förutsätts tydligen motorcyklisterna kunna förutse din bana och således undvika dig. Det hela lät mycket orimligt och tillika livsfarligt, men Arish menade att det inte var några som helst problem.

Nästa potentiella överraskning är vad gossarna och töserna i FOURSTERS ska bjuda på för barberque-afton i lobbyn. Vilka djur står på menyn, och hur länge kommer entrén lukta kött?

Vansinnigt fet bussresa igår — gruppmentaliteten och den höga hastigheten rörde om i våra huvuden och resultatet blev en förfest av episka proportioner. När den ljumma kvällsvinden sköljde över en, drycken rann över händer och ner för strupar medan Hong Kong hade skyskraps-catwalk över våra huvuden kändes allt fasligt trevligt.

Slutstation var Long Kwai Fong, detta fascinerande bardistrikt som utgör flera kvarter i en sluttande del av HK Island. Barerna, klubbarna och restaurangerna ligger vägg i vägg och drinkarna tas med ut i vad som bildar ett enormt myller av fyllbultar, lysen och nattdjur. Väl där irrar vi iväg till en randomklubb där det som vanligt spelas R’n’B och hiphop. Jag är vid det här laget ganska friskt tankad av River Pearl och dess kollegor, och mina ryckiga moves till Womanizer och dylika MTV-pizzor var bara på sin plats.

Träffar min egensinniga tyska granne som visar sig ha medlemskort till dräparklubben ovanför som naturligtvis heter Billion. Det är någon slags 90-talistisk yuppieglamour som dominerar nattlivsidealen för de rika här, även om den designade klubben var riktigt flådig. Bisarrt klientel i form av platta västerlänningar i skjorta och kostymslacks, unga Hong Kong-tjejer sannolikt med den tidigare kategorin herrar i sikte, och maffiakillarna som driver stället. Hänger där och dras ner för pärlfloden ytterligare, innan vi spatserar ut i ett sinande LKF för att avsluta kvällen på en lökig tysk bar där vi fick gratis Jäger mot att vi instruerade ägarinnan hur man slår upp en öl på korrekt sätt i Tyskland.

Från korridorsbalkongen vid halv sju-snåret

Som en tidsinställd bomb måste den tyska after-ski-sörjan ha briserat i mig under natten, eftersom jag i morse vid två-snåret vaknade i ett skick ovärdigt en oskyldig man. Sju timmar snål sömn var iallafall till belåtenhet, och snart därefter kravlade jag mig upp eftersom tanken var att åka till Macau. Men med tanke på att den mulna dagen bara hade tre timmar ljus kvar beslutade vi oss att skjuta på det, och dagen spenderades istället med Stephen Fry och hans förtjusande tv-serie om hans resa genom alla USA:s delstater.

På minuskontot kan annars nämnas att jag vaknade med tre enorma myggbett. De kräken har tydligen den fina vanan att läsa min blogg och utnyttjade väl det faktum att jag inte hunnit köpa någon slags motvapen. Med tanke på dessa betts omkrets och irritation lutar det i nuläget mot ett sånt där tennisracket där man håller in en knapp för att göra “nätet” strömförande, eller någon slags pyroteknisk lösning.

Åt dessutom upp de sista ROLLO– och Dumlekolorna, vilket jag skäms lite över eftersom min plan var att spara de i veckor. Har dock fortfarande en riktigt generös caroline-finansierad stash snask kvar (åh kyss). Nu är det hursomhelst läge att vakna till liv och gå till universitetsbaren för att äta middag och undvika ölen de serverar.