Väskan ligger packad och temat går i ljust. Är i regel dålig på stränder men jag vet bättre än att endast bära svart — fyndade en hal vit tröja igår med generös hals, precis som de orakade typerna i flip-flops och ryggsäck brukar bära!

Läser oroligt om det turkiska flygplanet som gick itu i Amsterdam. Usch och fyfan — mitt öde vilar i Philippine Airlines förmodat trygga famn.

Philippine Airlines is the only airline in the Philippines to be accredited with the IOSA (IATA Operational Safety Audit) by the International Air Transport Association and has been awarded a 3-star rating by Skytrax.

Det låter ju fenomenalt bra, inte sant? Nu håller jag tummarna för att det här går vägen, så hörs vi snarast.

Har under de senaste 3 timmarna suttit vid ett smutsigt bord och försökt lura över kinesiska studenter till Lund. Det är någon slags utbytesmässa och de flesta skolorna finns representerade för att försöka visa upp sin bästa sida. FEK har skickat knappa 10 broschyrer där en man på bilderna bär blont page och skinnjacka. Dessa måste ha producerats på 90-talet och var unkna i alla möjliga avseenden. Jag skrev istället ut en bild på prinsessan Madeleine och Skånes fotbollshjälte från Rosengård — samt en i sammanhanget högst motsägelsefull lapp som lyder “Sweden – Sophisticated Scandinavia”.

Har iallafall talat med några studenter, vissa redan antagna till Lund, och valde att fokusera på resemöjligheterna, Malmö och Köpenhamns kulturutbud och det faktum att det åtminstone är lite varmt i augusti och september (då de kommer).

Som synes var det ganska dåligt med sömn inatt, vilket förhoppningsvis kan åtgärdas i (på?) Philippinerna. Kanske inte första natten, för den fick jag just reda på ska spenderas i nämnda jävliga och farliga Manila. Det blir nog bra trots allt — ska kolla in stadens nöjes- och pepparsprayutbud ikväll. Pepp!

På torsdag kring lunch bär det av till Manila, vidare till Puerto Galera – någon slags fin ö i Philippinerna. Inte hunnit kolla upp någonting ännu, men biljetterna ska iallafall vara bokade. Lite nojig över Manila sedan jag såg Lukas Moodysons utmärkta Mammut precis innan jag åkte hit, men det blir nog bara en kvick visit där. Känns lite smutsigt att bara köra förbi misären i en taxi, men å andra sidan vill jag minnas att staden anses vara en av farligaste och jävligaste i världen. Får reflektera lite över det där över en öl på stranden…

Glasögonjakten gick förresten utmärkt, jag och en snubbe vid namn Tu åkte längst ut på röda linjen till det så kallade New Territories och ett köpcentrum där. Vi inledde vistelsen med ett par helt otroligt läckra friterade fiskbullar, auberginer och ytterligare en slags fiskbulle (samma fyllning men annorlunda form, utmärkt!). De kostade tillsammans 10 dollars och var antagligen den billigaste måltiden ute hittills. Drycken Minute Maid kostade lika mycket som maten, kanske beroende på att den sades contain fish product trots den till synes oskyldiga apelsinsmaken på etiketten.

Iallafall, stället kändes som Shenzhen med lite skitigare gator, nada utlänningar och bättre priser. Glasögonbutiken låg på tionde våningen och var inrymd i något som mest liknade ett kontorslandskap. Hittade ett par heta bågar som kändes som en bra mix av artsy-fartsy och 30-talsrevisor, tyvärr i svart trots mitt sug efter något brunrött. Undersökning, båge och glas för 168 spänn — fenomenalt!

Sedan bar det av in till stan för en elvahövdad födelsedagsmiddag med Michael Americana style på Pizza Hut. Det var amerikanare, sri lankeser, kineser, irländare, svenskar och himla trevligt på all sätt och vis. Lustigast av allt var när en stackars tjej hittade något kryp i hennes tama creme brulé samtidigt som servitriserna kom in för att sjunga en födelsedagssång. Riktig hysteri och jag skrattade gott åt det hela. Trevligt med en riktig dräparpizza såhär i fiskbulletider!

Huvudpersonen är min stackars room mate Michael som ju fyller år idag — detta skedde i natt när de tappra gossarna som hängde i lobbyn fick reda på det.

För er som inte bryr er om annat än våld och ära kan jag rekommendera att spola till 2:30 då de riktiga vansinnigheterna tar vid. Dessutom kan jag varna för ganska högt tjoande på kinesiska, så ni kanske vill skruva ner ljudet lite… Låt det smaka!

Tyken morgon, det smärtade i både kropp och själ att gå upp och gotta sig med Strategic Brand Management i en timme och tjugo minuter. Födelsedagsbarnet låg och sov som ett just ett barn, jag avundades hans sömn men inte vad han utsattes för inatt. Video kommer!

Jag åt Kellog’s Special-K och den enda mjölken värd att porla ner för min strupe. Det finns ingen ost, ingen grädde, ingen yoghurt och ingen mjölk i det här landet. Majoriteten av mjölkvarianterna står okyld och innehåller mer vatten och E-ämnen än mjölk. Jag har ryst mycket i mitt sökande.

Efter föreläsningen köpte jag två bitar citroncheesecake och en mangojuice till mig och Michael. Kvinnan i kassan såg äcklad ut. Som tur var befann sig min roomie hemma, och jag sjöng de första meningarna av “Ja, må han leva…” men besparade honom resten dagen till ära. Sen åt vi våra cheesecakes med sockriga leenden!

Allt jag kom över var någon slags pannkaka med årets smörigaste ovansida. Det där lät kanske otacksamt men den var riktigt smarrig. Det lirades även bordsfotboll vilket jag lärde mig att jag är riktigt dålig på. Uppskattade dock evenemanget som bara den: ett perfekt initiativ en sketen måndag som denna.

Innan dess middag och Filippinerna-ältande. Är inte hundra på vädret, kan det vara soft ändå? Sol 2/3 dagar och eventuellt mulet den sista. Får se imorgon när lite frågetecken rätats ut och väderleksrapporter avhandlats. När jag letade prognoser på SMHI:s hemsida och såg den surmulna och kyliga sverigekartan insåg jag att det faktiskt inte är läge att klaga på en 28-gradig sandstrand.

Imorgon väntar dessutom glasögonjakt — har hört talas om en optiker där man kan få båge och glas för runt 300 hong kong-dollares – lite mer än 300 svenska diton. Jag har förgäves frågat säkert tio lokala studenter var de köpt sina glasögon när jag skådat deras fina bågar. Liksom Blyger inför Snövit har de ofta generat skruvat på sig och mumlat Mong Kok, som är ett sinnessjukt distrikt där gatorna är uppkallade efter typen av butik som ligger på den (översatt från kantonesiska heter t ex en “Sport shoe street”)

Sedan ska min room mate Michael (en rekorderlig amerikan på alla sätt) firas på sin tjugoandra födelsedag och han önskar sig en amerikansk steak alternativ en New York style pizza. Jag gottar mig åt båda förslagen och ska göra mitt bästa för att hitta något trevligt hak.

Det var väldigt dimmigt idag, rent mystiskt faktiskt. Tokigt fuktigt. Bilden ovan är från förra veckan och dagens dimma var väl ungefär tre gånger så tät, är mitt vetenskapliga tips. 97% humidity utan att det regnade en droppe, man såg ungefär 15-20 meter framför sig och stämningen var på det stora hela oklar. Jag kände mig lite disträ, och varför var jag knappt trött trots den som vanligt tidiga morgonen? Var det något spännande i luften? Gift?

Dagen har utvecklat sig i en slö riktning där jag mest sitter och väntar på att bli överraskad. Bäst hittills var min grannes utläggning om hur man tar sig över gatan i Hanoi, där han var i helgen. Tydligen åker det så många motorcyklar i båda riktningar, att det enda sättet att korsa gatan med livet i behåll är att gå i samma takt hela tiden. Då förutsätts tydligen motorcyklisterna kunna förutse din bana och således undvika dig. Det hela lät mycket orimligt och tillika livsfarligt, men Arish menade att det inte var några som helst problem.

Nästa potentiella överraskning är vad gossarna och töserna i FOURSTERS ska bjuda på för barberque-afton i lobbyn. Vilka djur står på menyn, och hur länge kommer entrén lukta kött?

Lördagen bjöd på en härlig afton trots de krisartade förutsättningarna. Jag inledde med en omfångsrik Club Sandwich och ett stycke öl, på riktigt lökhaksmanér. En liten men målmedveten grupp gav sig ut i staden, och vi hittade snart till området söder om Hollywood Road (i folkmun Soho, fyndigt nog…) som dock visade sig innehålla riktiga guldkorn i form av mysiga baren Gecko och klubben Drop (båda väl gömda i gränder på varsin sida av gatan). Äntligen housemusik med några riktiga klassiker vilket tjänade som en fyllig energiboost och glädjerus!

Efteråt steg vi glada och glittriga ut på gatan, den senare egenskapen till följd av att vi scorade ett par mystiska ansiktsmasker i silver inne på stället som färgade av sig på våra svettiga anleten. Mycket stiligt i min mening men till macho-Mickes stora förtret. Aftonen kröntes sedan av en varmkorv (!) med surkål (!!) innan taxin tog oss hem nöjda och belåtna.

———————————————–

Söndagen var tänkt att utgöra botgörardagen i form av tvätt av mina kläder, mig själv och mitt samvete. Istället blev det en smutsig David som åkte på nöjesfält. Ocean Park heter zoo/Gröna Lund-hybriden och där fanns både pandor och berg- och dalbanor att förtjusas över. De trötta pandorna gladde nog mest, även om de tycktes leva en ganska beige tillvaro i sina små inhägnader.

Berg- och dalbanan med dubbla loopar och helt otroligt små säten (…) satte punkt för besöket och istället tog ångesten över eftersom det nu väntade grupparbete på kvällskvisten. En helt suverän syssla när man milt bakfull roat och tröttat ut sig hela dagen driven av en så kallad corn-dog och sundaeglass. Men det gick väl väl trots allt, och nu kastar jag in handduken. God natt, Sverige!

Fantastiskt vad en kopp snabbkaffe och därpå ljummen öl i samma anspråkslösa lilla pappkopp kan göra! Strategisk dryckesmanagement så att säga. Och så får man höra att det vankas Philippinerna nästa helg. Jag är förvisso ganska kort på deg — men kolla in bilden nedan och betänk att 1 HKD är typ 1 SEK. Vad säger ni?

Vansinnigt fet bussresa igår — gruppmentaliteten och den höga hastigheten rörde om i våra huvuden och resultatet blev en förfest av episka proportioner. När den ljumma kvällsvinden sköljde över en, drycken rann över händer och ner för strupar medan Hong Kong hade skyskraps-catwalk över våra huvuden kändes allt fasligt trevligt.

Slutstation var Long Kwai Fong, detta fascinerande bardistrikt som utgör flera kvarter i en sluttande del av HK Island. Barerna, klubbarna och restaurangerna ligger vägg i vägg och drinkarna tas med ut i vad som bildar ett enormt myller av fyllbultar, lysen och nattdjur. Väl där irrar vi iväg till en randomklubb där det som vanligt spelas R’n’B och hiphop. Jag är vid det här laget ganska friskt tankad av River Pearl och dess kollegor, och mina ryckiga moves till Womanizer och dylika MTV-pizzor var bara på sin plats.

Träffar min egensinniga tyska granne som visar sig ha medlemskort till dräparklubben ovanför som naturligtvis heter Billion. Det är någon slags 90-talistisk yuppieglamour som dominerar nattlivsidealen för de rika här, även om den designade klubben var riktigt flådig. Bisarrt klientel i form av platta västerlänningar i skjorta och kostymslacks, unga Hong Kong-tjejer sannolikt med den tidigare kategorin herrar i sikte, och maffiakillarna som driver stället. Hänger där och dras ner för pärlfloden ytterligare, innan vi spatserar ut i ett sinande LKF för att avsluta kvällen på en lökig tysk bar där vi fick gratis Jäger mot att vi instruerade ägarinnan hur man slår upp en öl på korrekt sätt i Tyskland.

Från korridorsbalkongen vid halv sju-snåret

Som en tidsinställd bomb måste den tyska after-ski-sörjan ha briserat i mig under natten, eftersom jag i morse vid två-snåret vaknade i ett skick ovärdigt en oskyldig man. Sju timmar snål sömn var iallafall till belåtenhet, och snart därefter kravlade jag mig upp eftersom tanken var att åka till Macau. Men med tanke på att den mulna dagen bara hade tre timmar ljus kvar beslutade vi oss att skjuta på det, och dagen spenderades istället med Stephen Fry och hans förtjusande tv-serie om hans resa genom alla USA:s delstater.

På minuskontot kan annars nämnas att jag vaknade med tre enorma myggbett. De kräken har tydligen den fina vanan att läsa min blogg och utnyttjade väl det faktum att jag inte hunnit köpa någon slags motvapen. Med tanke på dessa betts omkrets och irritation lutar det i nuläget mot ett sånt där tennisracket där man håller in en knapp för att göra “nätet” strömförande, eller någon slags pyroteknisk lösning.

Åt dessutom upp de sista ROLLO– och Dumlekolorna, vilket jag skäms lite över eftersom min plan var att spara de i veckor. Har dock fortfarande en riktigt generös caroline-finansierad stash snask kvar (åh kyss). Nu är det hursomhelst läge att vakna till liv och gå till universitetsbaren för att äta middag och undvika ölen de serverar.

Haha, FOURSTERS ligger i för att vinna röster. Alldeles nyss knackade en viss Calvin på min dörr med en sopborste i handen.

Hi, I’m from the nominated cabinet of Vista! Would you like me to clean your room?

Jag nöjde mig med att låna den för att sopa rent lite medan vi pratade lite om deras kommande evenemang. Han verkade lite missnöjd med min anspråkslösa städinsats, och erbjöd sig att åtminstone få min soppåse så att han kunde slänga den åt mig. Tack, Calvin!

Skolveckan överstökad — nu dricker vi öl! Avslutade med ett i vanlig ordning strålande pass Judgement and Decision Making med vår Jim Carrey-artade amerikanska lärare. Han showar som fan, lottar ut M&Ms och har finesser för sig hela tiden. Roligt och framförallt ovant med sådan passion för sitt läraryrke, även om jag kan tänka mig att skolan hostar upp skamligt med dollares för att ha karln anställd.

Efter det följde en bättre tallrik shredded pork with noodles shanghai style, ett av de säkrare korten bland de hundratals rätter som finns i skolans 6 restauranger/food courts. Sedan vidare till vår eminenta supermarket Park’N’Shop där ölutbudet synades ytterligare. Citronbärsa berikad med vitamin C? Kanske nästa gång, även om jag uppskattar konceptet. Nytt rekord slogs annars i prisväg: Pearl River Lager Beer för generösa 10 kronor för fyra burkar — suveränt! Jag hoppade genast i floden och ser nu fram emot att flyta ned för den med allt kraftigare strömmar allt eftersom kvällen går.

Planen för aftonen stavas på Facebook “OPEN-TOP Bus Birthday Party for Hannah’s 21st !“. Någon Hannah känner jag inte, men vad jag vet är att det ska åkas dubbeldäckare genom Hong Kong och drickas öl på äkta… ja, jag vet inte riktigt på vilket manér det skulle vara. Chartersluskmanér kanske? Fotbolls-VM-manér? Nej, det kommer iallafall att bli suveränt fett.

Idag såg jag förresten en gammal bekant på toaletten, en syn jag försökt förtränga bäst jag kunnat. Den första dagen (efter några få timmars sömn som följde ett riktigt sjöfylleslag på stan tre timmar efter att jag landat) såg jag vid urinoarerna en gällt orange sprayburk. Jaha, någon har glömt sin deoderant på toan, tänkte jag i mitt omtumlade skick. Jag bröt sedan alla sanitetsregler och vände på burken. “DENGUE FEVER” stog det på den, med en mygga och dödskalle på. Fan också.

Ett fenomen som skänker mig stor glädje i vardagen är hong kongesernas namn. Inte de kinesiska, de är för mig ganska obegripliga – som t ex bilden ovan som föreställer en bordsplacering i en klass. När de däremot får välja sina engelska motsvarigheter kan det dock bli ganska vrickat. Det handlar sällan om officiella namn, utan engelska smeknamn för att uttrycka sin västerländska identitet (i motsats till t ex fastlandskineser) och dessa väljs oftast individuellt.

I mina klasser och i korridoren har jag stött på bland andra Jasper, Long Man, Peggy, WingMan, Maybe, “Bob” (han kan ha vart ironisk när jag frågade), Dolly och nu senast på en sushirestaurang blev vi serverade av unga fröken Porsche. Herald Tribune påpekar dessutom att en lokal tidning en dag rapporterade om en lastbilschaufför vid namn Hitler Wong, till min stora förtjusning.

Det låter naturligtvis milt rasistiskt av mig att sitta och skratta åt deras val av namn, som i själva verket grundar sig i att deras kinesiska arv inte är lika kommersiellt och kulturellt gångbart i västerländska mått. Men jag är medveten om problematiken och kan bara inte låta bli att skratta när jag hör hur någon introducerat sig som “Insect. Like the bug!”

Sådär låter det flera gånger om dagen, alltid lika generat och besvärat – med en förskräckt kines framför mig. Det beror alltid på samma anledning. Ett av de koloniala arven från britterna är nämligen att de i Hong Kong har vänstertrafik, och liksom bilisterna håller därför fotgängarna till vänster. Eftersom jag är glömsk, fostrad i en högertrafiksfilosofi, och på det stora hela ganska oorganiserad i min trottoarstrategi blir det alltså att man går in i mötande mest hela tiden, gärna i dörröppningar och runt hörn. Fan vad störande det är, och det är dessutom bara mitt fel.

Den långa jäveln är inte bara lång, han springer in i folk också.

För att rädda det här meningslösa inlägget får jag tipsa om två trevliga discotårtor av Tiga och Appaloosa. För alla åldrar:
Tiga – Love Don’t Dance Here Anymore
Appaloosa – The Day (We Fell in Love) (Ted & Francis remix)

VISTA! Ett av de absolut sjukaste intrycken de första veckorna här har vart det vrickade föreningslivet här på skolan. Kort sagt engagerar sig de lokala och kinesiska studenterna i deras respektive utskott och motsvarande nationer (varje Under graduate-hus har ett nummer och egen kommité) i ett månadslångt spektakel där de klär ut sig olika varje vecka, marknadsför sig och ordnar med allehanda evenemang och mässor. Syftet är att vinna popularitet och genom detta röstas in i respektive kabinett. Jag har spenderat snart tre veckor med att försöka förstå detta, det måste låta sjukt invecklat och jag är ännu inte hundra på vad de pysslar med.

Men hursomhelst, mitt hus – Hall IV även känt som VISTA – är ansett som ett av de vildaste kabinetten, och jag bor på husets första våning vilken fungerar som högkvarter för FOURSTERS – namnet på kabinetten. Detta har inneburit ett jävla liv på nätterna, vårt “common room” ockuperat av högljudda kineser och bråte mest överallt. Eftersom jag har kunnat sova med öronproppar har det emellertid bara vart trevligt med lite röj. Min room mate Michael lyckades dessutom fånga en av de dagliga (!) tjo- och tjimsessionerna de olika kabinetten har i skolans atrium.

Faktum är att FOURSTERS är riktigt vassa i sina val av uniformer. De byts alltså varje vecka och inleddes starkt med ett militärtema där de även hade byggt en enorm pansarvagn av kartong och papier-maché. Videon ovan är från förra veckan, och då hade de något slags hipstertema med vita sneakers, neongröna vindbyxor, vit skjorta och hos vissa även matchande gröna flugor. Very fashönöböl! Denna vecka har de gått ner sig litet, och jobbar i fluffiga helkroppsoveraller i mintgrönt. Stackarna svettas som djur, berättade några flåsiga grabbar igår. Men de har mitt stöd!

Kolla in deras fina hemsida: FOURSTER.net

Min sensationellt underbara flickvän är fantastisk! Jag bad om ett USB-minne och linne jag glömt kvar i Sverige, och idag kom det förlovade paketet. Jag misstänkte att något var i görningen då försändelsen vägde som ett mjölkpaket. När jag likt ett barn på julafton slet upp det neongröna paketet infriades mina förväntningar tusenfalt! Fingertoppskänslan hos caroline är makaber:

• 20-30 ROLLO- och Dumle-godisar
• 1 Toblerone-kaka
• 1 Marabou Frukt och mandel
• 1 Kexchoklad
• 1 Tutti Frutti Original
• 1 Ahlgrens Bilar
• Det finaste brevet du kan tänka dig

Detta är inte bara comfort food för mig, jag är alltså en i det närmast sjuklig konsument och konnässör av godis. Det må strida mot de sentida idéerna om att äta ekologiskt och utan tillsatser — men vid synen av denna fantastiska godishög… Jag smälter och förtjusas i en enda röra av frosseri!

Så skulle man med lite vilja kunna beskriva skaran av utbytesstudenter här på HKUST. De är från USA, Tyskland, Polen, Kina, Singapore, Ecuador et cetera. Man lär sig alltid något nytt — hur mycket behöver du studera där hemma? Vad studerar du för något? Är ditt campus fint? Hur korrumperad är polisen?

CJ, från Ecuador men studerande i Mexiko, berättar om det mexikanska polisväsendet och deras nyckfullhet:

– The police is OK. The police is good. If you pay them, they let you go…
– The real problem is the federal police. If they want, they kill you. Shoot you and throw you away!

Han berättade också om gången han kom undan fortkörning genom att muta konstapeln med 100 pesos och en flaska Johnnie Walker. Jag och Micke tjöt av skratt, utan att kanske riktigt inse allvaret i vad som berättades för oss.

Den äts givetvis i Hong Kong, i behändigt strutformat. Fylld med glass och grädde. Med lite jordgubbar, med tillhörande jordgubbssås. Och en cheese cake! Fantastiskt. En komplett smakupplevelse med ett rån på toppen. Stor, mycket att hålla och äta. Nära illamående efter, precis som en vräkig dessert ska vara! Innan dess en prima sushi på en tät gata fylld med människor, ljud och neon. Jag mådde riktigt bra.

För övrigt bar jag mina lila jeans idag. Stackars hong kongeser, några av dom såg ut att kippa efter andan. Den långe jäveln är inte bara lång, han bär subversiva jeans också.

Det bidde en resa till Kina trots allt. Fastlandet alltså, det andra “systemet” som låtsaskommunisterna i Beijing kallar det. Man åker tunnelbana dit. Först sedvanlig bussresa från campus, vidare till närmaste MTR-stationen, byte efter några stationer till den ljusblå linjen och sedan var man på väg. Jag, Micke, CJ (Carlos Julio Rivadeneira, ecuadoriansk business man, student och genomskön lirare i största allmänhet) och en väninna till vår sydamerikanske vän. I sann charteranda görs dessa aktiviteter ofta i grupp, och mycket riktigt mötte vi upp med ett större gäng senare (mestadels svenskar ska dessutom nämnas).

Tunnelbanan fick smärtfritt, inte så många resenärer som jag var rädd för. De visar tv i tåget, naturligtvis. En scooterolycka, och en gravid kvinna som anfölls av tre män och knivskars svårt. Kul pepp, osmakliga tjingar tänkte jag. Men det är väl ett sätt att fostra medborgarna att visa upp allvarsamma grejer på tuben.

Som vanligt tittade våra medresenärer stort på mig. Det skäms inte för sig alls! De tittar, länge och väl. Ibland skrattar de och talar kantonesiska med varandra, fnissar och pekar med deras ofta åldriga och skrovliga fingrar. Nåja, det känns ändå rätt bra. Tänk om de talar om mig vid middagsbordet? “Idag såg jag en riktigt lång viting på tåget, han rymdes knappt! Hah!”

Kommer fram till gränsen och passkontrollen där allt går smidigt till. IMMIGRATION SERVICE FOR THE PEOPLE’S REPUBLIC OF CHINA i stor text var ballt, det ligger något farligt och mystiskt över Kina. Det är ju trots allt en diktatur, gud vad exotiskt!

Första anhalten på vår lilla weekend-tripp innefattade ett besök på det intilliggande köpcentrumet. Här kunde man fynda kläder, sades det. Fyra våningar med hundratals, trånga och högljudda små butiker. Det var ett jävla liv, folk ryckte i en. Skrek åt en att köpa klockor, tröjor och kostymer. Utbudet var tyvärr som förväntat: Ed Hardy-t-shirts, Abercrombie & Fitch-polos och en uppsjö vräkiga jeans vars motiv över baken manade till epilepsianfall.

Jag gick omkring med mobilen där jag skrivit “Comme de Garcons, Y3, Marc Jacobs”. “Nike? Adidas! T-shirts!” blev svaren. Jag gav snart upp klädesambitionerna. Hittade istället en butik som sålde fina små flygplansmodeller. Enda butiken i hela byggnaden utan en skränig kinesisk kvinna och hennes fem hantlangare. Typiskt.

Micke hittade ett par jeans, en snygg väska, en polotröja, Lacoste-dojor (i den enda skobutiken som inte stank av lim…), en jävla massa strumpor och kalsonger (eleganta D&G-grejer, ni kan säkert tänka er) vilket han stolt spenderade ynka 650 pix på. Jag hittade en DVD-box med Mad Men säsong 1-2 för 60 spänn. Alltid något!

Desillusionerade och utmattade av den intensiva shoppingupplevelsen irrade vi oss till den minibuss som skulle ta oss till spat. Man pustade och det stank bensin, samtidigt som magen skrek efter föda. Stånk, hoppas vi överlever bilresan – säkerhetsbälten saknades föga oväntat och vi drog snabbt iväg genom Shenzhen. Stora, fula hus. Skräpigare och skitigare än i Hong Kong. Äldre bilar och mer pirror med tillhörande kines på gatorna.

Efter 10 minuter rullar vi in framför den stora byggnaden som ligger mitt i centrum. En enorm entré med en lika enorm röd matta. Portierna bar vansinniga långa KGB-rockar med tillhörande militärhattar. Jag förfasades, var det möjligen något militärtema i görningen? Lyckligtvis inte, det handlade mest om “en cool grej” eller vad nu managern kunde ha tänkt. Snabbt ner i entrén och genast börjar anställda peka oss i olika riktningar. Vi hamnar snart i ett omklädningsrum där en serie uppassare väntar på att få klä av oss. Någon måtta får det vara tyckte vi, och kommunicerade att vi kan ta av våra egna kalsonger.

Sen slussas man i denna vansinniga spaanläggning: först ett men only-utrymme med pooler, jacuzzis, bastu och allt du kan tänka dig. Överallt massa nakna kinesiska gubbar. Aldrig förr har så mycket penis skådats. Särskilt lustigt var det när gubbarna hade handduken över axeln och en cigarett i mungipan. I tofflor. Haha, jag var förstummad. Trots rökningen luktade det dock inget.

Några avslappnande poolminuter senare byter man om till en slags linneskjorta och -byxoutfit i glada färger. Kände mig som en blandning av en hippie och sektmedlem, eftersom alla gick omkring i samma plagg och log åt livet. Vi åker upp tre våningar till det stora gemensamma utrymmet. Här fanns juice-, frukt- och glassbarer (samtliga gratis), en restaurang och en uppsjö fåtöljliknande stolar liknande första klass-flygstolar. Alla hade en tv ansluten, och där skulle man sitta och bli masserad eller bara gotta sig i största allmänhet.

Första prioritet var dock mat. Vi satte oss vid ett bord, valde bort den stuvade duvan (komplett med bild på rätten, fy fan i helvete) och beställde beef satay och ett glas läskeblask. Vi fick vänta en stund på maten. Tursamt nog visades det film på de många tv-apparaterna runt om i restaurangen. “High Risk” med Jet Li från 1995. Den börjar med en nervkittlande bombscen där en skolbuss med kvinnor och barn hotas sprängas i luften. Efter några förmodat nervkittlande minuter händer just det, bussen sprängs. Alla dör. Läsken kom till bordet.

Till varmrätten bjöds det på knivhugg, pistolskjutande och massa dödande. Kinesiska småflickor med häpna ögon tittade förskräckt på tv-apparaterna medan föräldrarna åt och rökte cigaretter vart om annat. När en scen där en kille kastar giftormar på en tjej i en hiss valde jag att sluta titta.

Maten var iallafall god och därefter gick vi och satte oss i de där stolarna. Jag beställde huvudmassage. Åt en strut jordgubbsglass samtidigt. Aldrig har jag känt mig som ett liknande dollarsvin, och jag åt upp glassen raskt. Massagen var skön, hon gav min hjässa en omgång i 45 minuter. För 60 spänn!

Sedan fortsatte det sådär. Vi hittade barmenyn och biljardborden. Åt mer glass, lite frukt. Whisky och en 22-kronors 65 centiliters-Carlsberg. Härliga tider! Sedan avslutades dagen med en helkroppsmassage i 90 minuter, och därefter vandrade man överdrivet nöjd ner till sovsalen där man gratis fick spendera natten. Vi beställde väckning till 09:30 för att möta upp med CJ och resten av gänget för frukost och hemfärd.

12:10 vaknar jag av att Micke berättar att vi är ensamma kvar i rummet och att de andra redan åkt. Ingen visste var vi sov och här var vi. Jaja, efter lite gratisfrukt och en bättre dusch var vi färdiga att sticka, och checkade ut genom att betala notan på 550 kronor. Hur många minuters massage av 58-åriga Gertrud och hennes valkiga labbar får man för det i Sverige? En knäpp men ordentligt trevlig helg var till ända.