Relativa bekymmer

Ibland upptäcker man drottning Elizabeth i växelhögen av mynt. Dessa 20-centare från 1990-talet är trots överlämnandet av Hong Kong till Kina 1997 fortfarande gångbara i handeln, kanske som en påminnelse om vilka som en gång i tiden lade grunden för detta Asiens tidigaste nyliberalistiska urverk. Mynten är oftast märkbart slitna och smutsiga, de är tunna och snart uttjänta. Egenskaper även vanligt förekommande hos de flesta äldre jag ser på stadens gator, med förkläde och plasthandskar i renhållningsarbete eller som idogna kokerskor och servitriser på de enklaste restaurangerna.

Tidigare har jag inte tänkt mycket på dessa utarbetade människor, utom möjligen fnulat lite över hur jävligt det en gång måste ha vart i den här staden. Ett utvecklingslands yttersta mål är att utvecklas, och när hela västvärlden på 1960-talet kommer med sitt kapital, joint ventures och expansionistiska kunnande är det bara att utvecklas snabbt som fan. Då går det inte att låta fackförbund komma med tidskrävande och kostnadsintensivt tjat, annars etablerar sig banken i Singapore istället. Hong Kong is pro business.

Vad som då förvånar mig på dagens lektion i Human resources är då läraren berättar följande om dagens HK: Här finns ännu år 2009 ingen lagstadgad minimumlön. Det finns ingen begränsning för övertidsarbete. Men ändå knegar 80% av alla anställda över. Men för det finns ingen lag för övertidsersättning, och inte heller betalas det ut någon, i denna stad till bredden fylld av billig arbetskraft. Genomsnittslönen för en städare är 6400 HKD och bopriserna är de femte högsta i världen.

Genast förstår jag bättre varför de lokala studenterna lägger ner så vrickat mycket tid på sina studier. Även om skolan är känd som ett av stadens absolut mest arbetsintensiva (det berättas för mig att det begås ungefär två självmord om året på skolområdet) är alternativet en hänsynslös arbetsmarknad utan skyddsnät. Att jag är minsta förvånad får mig lite att skämmas. Vad fan hade man trott?

Mina största bekymmer bestående av att inte hitta hemsidor för att streama The Office eller bli presenterad för det fetaste sommarjobbet tycks plötsligt ännu lite pinsammare.

letarjobb

Avintellektualisering

dumihuvet

Jag sitter med envist slem i halsen i en tärd bakfull söndagsverklighet tillsammans med en take away-kartong wokade nudlar och min tiotusende Coca-Cola. Förra inlägget, förrförra och många med dessa har endast kretsat kring en sak: det hämningslösa festandet jag företar mig i den här nöjeslystna röran. Om den onyttiga maten jag sätter i mig. Om mina larviga materialistiska bekymmer och om annan obekymrad skit.

Jag har inte läst en papperstidning på mer än två månader. Jag har inte sett åt en skönlitterär bok och jag har inte sett en enda vettig film. Jag känner en fördumning suga tag i mig, förenkla tillvaron och glättigt sudda ut åratal av kritiska frågetecken mot det allmängiltiga.

När så denna intellektuella törst började bli desperat fick jag plötsligt möjlighet att förkovra mig i något av det mest briljanta mänskligheten producerat. Där emotionell sensation och komplexa kognitiva utmaningar slingrar sig om varandra. Sinnlig upplysning när den är som starkast:

(South Park S13E01 – The Ring)

Midnight Cowboy

Ovan en funkig soulburgare i ett stämningsfullt sextiotals-New York. I Hong Kong utspelar sig istället en repris från gårdagen. Det var upp och ner för trappor, tequila, Seven Eleven och massa dårar i maskeraddräkter. Lovely!

Gick till dragon-i som vill vara stadens mest glamorösa ställe där jag vanligtvis sänker medellängden bland modellkvinnorna i klackar och utstuderat uttråkade ansikten, men där vi igår bara erbjöds rolig trängsel. Bakom en snubbes polska raggarglasögon fann jag tryggheten och inspirationen till basgångarna och jag drog således med strå till den larviga karnevalstacken.

Hittar senare till ett underbart trångt litet ställe som heter Buddha Lounge där de har färgglada luftballonger, laser och spelar techno! Inte svennig klubbhouse, hjärndöd r’n’b/hip-hop eller Kate Perry utan techno! Jag var euforisk, bästa musikupplevelsen hittills!

Därefter en störd frukostupplevelse. Upp för gatan ligger The Flying Pan som är ett frukostställe öppet dygnet runt. Dom erbjuder en lätt nedgången amerikansk diner-inredning, generösa portioner ägg, bröd och bönor samt den milt desperata känslan av att kvällen inte måste vara slut. Det var spritflaskor bakom disken, matos och ett skränigt klientel. En tjej i sällskapet bakom oss spyr ner sig. En hal snubbe dyker upp och börjar ragga på den illamåendes kompis, viskar i hennes öra sätter sig i spyan. Han märker inget, vi jublar och äter upp vår mat innan vi flyr det komiskt ovärdiga fältet med taxibilen till skolan. Bra stökande, kompisar!

Skattjakt

YouTube-eftermiddag som ett omedelbart resultat av gårdagen, endast med undantag av att jag ålade mig till hamburgeraffären med stort M. Hade jag inte haft en sådan rapp metabolism hade jag haft allvarliga bekymmer med min kost. Istället lugnar mina spinkiga handleder, säger att det bara är nyttigt med dubbla cheeseburgare och 4-pack kycklingnuggets.

Fredagkvällen var märklig. Så många timmar och öl utan att hamna någonstans. Förutom Club Seven då, denna prismedvetna räddare i nöden (se bild 2). Vi irrade runt i LKF, där det rådde vattenfestivalsstämning med anledning av Rugby Sevens och innefattade extra många överviktiga, flintskalliga britter i 40-50-årsåldern. Aftonen rundades istället av i sviniga Wan Chai. Minns att jag spelade dart och drack öl ur ett elegant glas på en allt annat än elegant pub.

Glaset var högt och hade den eleganta Tiger-logotypen tryckt på sig, ”World Acclaimed” stod det rättmätigt på halvlitersbägaren. Att foten var solid och glaset vidare upptill än nedtill innebar att ölet rann kontrollerat men med kraft ner i våra törstiga gap. Bäljandet kändes romerskt och utfördes förslagsvis med stängda ögon. Glaset stod också bredvid min säng när jag vaknade i morse.

Flygplansfluga

Som flugor runt en globaliseringsbanan, kan man kanske säga. Eller en globaliseringsbajskorv om du har problem med öppna gränser, då. Det är iallafall fint och rogivande att titta på.

På tal om flyg, jag bokade min påsk-/sportlovs-/spring break-resa till Kina igår. Shanghai 9-12, sedan tåg till Beijing för att stanna fem nätter till den 18:e april. Turistade förvisso i huvudstaden ungefär nio timmar för några år sedan, men då på tre nätter utan sömn vilket grumlade minnena något. Det här ska iallafall bli helt överjävligt bra, hade jag tänkt. Har ni några tips angående resmålen tar jag lyckligt emot dom med en stor bössa!

Kvittrar med Twitter

kvitter

Ni kanske har noterat den trögstartade mojängen till höger. Det är en Twitter-manick, som publicerar mina 140 tecken nonsens varje gång jag ”tweetar”. Twitters enda funktion är att låta användare skriva sådana korta inlägg, och replikera på varandras. Som Facebook-statusen, typ. Men du kan se alla användares inlägg, inte bara dina vänners. Både jag, Stephen Fry, Britney Spears och Dennis Cessan använder det.

Ja, det verkar idiotiskt. Men efter några misstänksamma försök har jag nog fastnat för det.

Idén med den här bloggen var ursprungligen att fokusera på lite längre, berättande inlägg i stil med Hainan-texterna. Kruxet är emellertid att jag inte alltid har tid att skriva i sådan omfattning — desto oftare i en kortare, idiotisk och innehållslösare tappning. För sådant tror jag mikrobloggande kvitter passar utmärkt.

Bytte för övrigt bild på mig själv. Borta är det fåniga flinet, istället ser ni det så kallade ”bilförsäljarleendet” med Hong Kong Islands skyskrapor som fond. Lade också till en ny länklista för mina vänners bloggar och dylikt. Har du en som saknas i listan? Ge mig adressen!

Att förlora en vän

Raybans Warfarer är både en tidlös glasögonmodell och en hipsteraccessoar lika nödvändig som den neonfärgade Cut/Copy-tröjan jag inhandlade på Uniqlo igår. Den senare har förvisso redan fått mig att se en man i medelålderskris i spegeln — här på HKUST går pojkar födda 1988 runt i finskor och Tommy Hilfiger-pullovers som om de redan är semesterfirande affärsmän. Solglasögonen däremot var inte lika kontemporärt ängsliga, utan prydde både mig, Dylan, Micha Barton och alla vi känner.

Besvikelsen var med andra ord stor när jag idag fick lägga dom ovanpå skåpet, där de i sällskap med mina två stora påsar havregryn kommer att leva några ensamma månader innan de överges när jag flyttar ut. Jag ser dom inte, har inte hjärta att slänga dom – ännu – men kommer aldrig att ha med dom att göra igen.

De inhandlades min tredje dag i Hong Kong, bakom ett skynke vid Stanley Market. 60 dollars kostade dom inklusive logotyp tryckt på glaset, metallemblem till synes fästa på vardera skalm och med adrenalinet från en bra prutinsats pumpande. De var tortoise-färgade, häftiga och naturligtvis UV-skyddade. Tre timmar senare hade ena metallemblemet lossnat och mindre än tjugofyra timmar senare även den andra. De andra skrattade, men jag applicerade istället ett ännu starkare emotionellt värde på mina vingbrutna bågar. De var trasiga, men det är vi väl alla?

När jag så efter sju veckor beslutade mig för att gå till ett laboratorium på skolan för att kontrollera hur mycket glasen egentligen skyddar mot den sydostasiatiska solen väntade ett besvärligt besked. De två kufiska 40-nånting-tyskarna låste upp dörren och släppte in mig i vad som såg ut att vara öppningsscenen till en postapokalyptisk film om experimentet som gick fruktansvärt snett. Jag sträckte fram mina bruna följeslagare, de startade något avancerat program på dator och slog på en dyr manick. Mätarna började dansa på skärmen och jag höll tummarna.

This is dangerous! You should not use these at all. This is bad for your eyes! Throw them away, these are dangerous!

Chefstysken hade vaknat till liv av mina förundransvärt dåliga Rayban Wayfarers. Mina farhågor hade besannats. Det fanns inget UV-skydd alls. Det är bara mörk, genomskinlig plast. Som gör att ögonlinsen vidgas, och istället släpper in mer solljus och UV-djävulskap i ögat. Direkt skadligt, till och med.

Jag tog i hand med de två herrarna, lade ner mina så kallade solglasögon i den billiga tygpåsen de kom i, tittade upp mot den mulna himlen och tänkte att de små åtminstone inte behövde utstå skammen att överges i solsken. Jag smekte dom genom det tunna tyget och stoppade undan dom i jackfickan. Tack för allt, kompis.

Kinesisk flygsäkerhet

På planet hem från Sanya noterade vi flygplanets säkerhetsinformation. Jag undrar hur ofta någon väljer att få byta säte med hänvisning till den sista punkten.

vanligt

Bilden är från Johannas facebook. Finns många fina kort där! Hon har köpt en proffsig kamera och tycks ha en fallenhet för att fotografera kinesiska gamlingar och semesterfirare i plurret. Kolla in!

Hainan igen: Kycklingfötter och Dior VIP

Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.

Min penna spökar

Satt just på Services Marketing och våndades. Läraren är förvisso något av ett fenomen, tycks älska World of Worldcraft, uttalar 9/11 som ”nine one one” (nödtelefonnumret i USA) och drar allmänt vansinniga exempel på saker och ting. Men någonstans mellan att bygga customer loyalty och en knäpp hink/vatten-metafor började jag omedvetet rita med min superpenna. Den har både en kulspets med bläck och en markeringspenna och tycktes inspirerad av gårdagens diskussioner om mardrömmar:

Spökpennan

Hainan (dag 1/4): matfest, strandsparkar och tant på motorcykel

Åter i Hong Kong! En strand- och matorienterad helg i Hainan är över, och detta inlägg blir av extra mycket dagbokskaraktär. Aningen mycket text men jag vill ha rubbet nedtecknat!

Torsdag: Sticker från stan

Pajaspresentationen klaras av på fascinerande lite sömn. Springer hem, skriver ett case på 25 raska minuter och öser ner allt jag kan tänkas behöva i 70-litersryggan jag lånat av min tyska granne. Den är enorm, backpacker-funktionell och med tysk potens. Bär den tillsammans med mina smala jeans, glasögon och skjorta, ser ut som en idiot. Springer försenad för att möta de andra, äter en Big Mac i rulltrappan upp genom skolans huvudbyggnad. Sätter mig svettig och dressingdoftande i taxin. Jublar glatt hej och njuter av att de tre dagarna av slit är över. Nu sjappar vi!

Åker buss från Kowloon (HK) till Shenzhen Airport. Lyssnar på Håkan Hellström vilket var konstigt och trevligt på en kinesisk buss. Vid gränsen är en affish med en kvinna som tar upp en svart, plockad kyckling ur ryggsäcken inför några gränsvakter. Sådant är visst förbjudet att smuggla in till Kina. Åker genom Shenzhen, en randomstad i den kinesiska mängden. Helt enorm. Nybyggen överallt. Dessa byggarbetare och gatuförvaltare. Överallt ser man dom stå och damma med sina slitna kvastar. Det finns säkert miljoner av dessa dammare i det här landet. Precis som de där jävla skyskraporna. Det är så bedövande mycket av allting. Idag är det kinesiska gamla tanter som tvättar toaletterna på vår skola. Om 50 år kommer jag torka arslet på kinesiska turister som kommit för att fotografera Skansen och leva billigt i exotiska Sverige.

På flygplatsen pekar man och gör tummen upp åt oss. Vi äter på KFC eftersom det är så himla exotiskt. Vi tittar på ett akvarium med jättevackra fiskar. Kineserna på plats tittar på västerlänningar som tittar på ett akvarium. De fotar oss i smyg! Härligt, och lite konstigt antar jag. Stiger ombord på flyget, ser att China Southern är med i någon slags västerländsk flygplansallians och känner mig genast lugnare. Vi överlever flyget, som inleds med att två rara kinesiska flickor fotograferar Erika. Redo för att möta deras imponerade rop och nyfikna fotoblixtrar reser jag mig stolt upp vid flygningens slut. ”Oh no!” ropar en av flickorna. Men slipp då, skitunge.

Väl i Sanya möts vi av en ganska öde stad. Det är solsken, säkert 30 grader och ganska smått. Många skyltar på ryska, det är någon slags rysk charterort. Dock lågsäsong och få ryssar på plats. Härligt! Checkar in på det mysiga hostelet Blue Sky International Youth Hostel som erbjuder snäll personal, 6-kronors öl i 660 ml-format och allmänt gemytlig stämning. Jag, Micke och CJ delar rum vilket bäddar för mycket svordomar och fördömanden från CJ:s sida. Enligt uppgift kallar han Micke och andra saker för ”Focker!” ett tiotal gånger om dagen, till allas stora belåtenhet varje gång!

Vi springer ner till stranden en sväng precis i solnedgången. Vattnet är varmt och vi plaskar glatt omkring. Det hela känns väldigt lovande, och vi knatar sedan tillbaka till hostelet. Möter de andra som vart på plats sedan lunch, tar glatt i hand och skålar över det slöande som väntar oss de närmaste fyra dagarna. Går upp för den av sopor doftande gränden, med hundar, trasiga ägg och fiskrester kastade överallt. Det sticker lite i näsan men man förblindas av den motsats det innebär till Hong Kongs glassiga boulevarder. Fiskarna, bläckfiskarna, räkorna och krabborna lever sina sista dagar i syresatta akvarier utanför restaurangen. Vi är ungefär nio personer som låter avrätta ett gäng av havskompisarna, och äter dom med god aptit inne i restaurangen. Man beställer in lika många rätter som vi är personer och äter som en buffé. Det är en fyllig flora av kryddor och tillredningar och det är fantastiskt gott! Fyrtio spänn per person kostar det väl.

Hamnar till slut på en lökig italiensk restaurang där vi är ensamma med ägaren och hans hunsade italienska servitris. Vi dricker god fika, röker en värdelös vattenpipa och tjuvdricker den hemska vodkan Gruda och Ali införskaffat. Smakar motorolja som bäst och vi tävlar i plågade grimarseringar. Vi sitter iallafall bekvämt men sticker snart. In på Sky Bar som ligger på markplan, är rysk och ganska glest med folk. Någon slags servitör blir överdrivet glad att se mig. Vi dansar glatt bland kraftiga unga ryssar som skulle tas för hårdföra bögar om det inte vore för deras ryska flickvänner i lika billiga utstyrslar som deras solbrända män. Det är smaklöst och roligt och de visar Fashion TV på projektor bakom baren, med catwalks och undernärda modeller inklusive alla deras mått. Jävlar vad konstigt, men ha ha ha tänker jag och yrar vidare.

Vi hamnar längre upp på gatan. En ny vodka inhandlas, och en dunk apelsinjuice. Det spelas fotboll med en kartong. Vi är nio glada turister i en varm spökstad. Två kvinnor i läckra hjälmar och motorcyklar med sittsläp uppvaktar oss från gatan. Vi bestämmer oss för att låta en av dom skjutsa oss till stranden! Jag och Micke hoppar glatt upp bakom den lika glad chaufför. Vi ses på stranden! ”Okej! Vi köper öl!” lovas vi av våra kamrater. Vi bränner iväg genom natten, jublandes åt detta fantastiska färdmedel. Jag betalar ungefär nitton yuan för mycket när jag ger henne en av Mao Zedongs tjugolappar. Ska hon vänta på oss medan vi badar? Nej det är bra, men du får gärna bada med oss! Nej, det var inte intressant, vi vinkar lyckligt adjö till vår nya vän.

Väl på stranden hoppas det i vattnet. Det är ganska mörkt men ljus kommer från fiskebåtarna några hundra meter ut från strandkanten. Det är långgrunt vilket lämpar vårt tillstånd. Vi funderar på om ingen kommit bort, där borta går någon med ficklampa längs stranden. Det är bojar längs badområdet. Är det huvuden, kanske några lik som ligger och flyter? Vi kontrollerar saken och kan fastställa att inga döingar befinner sig i vattnet. Var är våra kompisar? Vi trevar upp ur vattnet, sanden torkar och kittlar mina fotsulor. Det tränas halvnaken kampsport, vi sparkar, jublar och larvar oss broderligt. En väldigt konstig scen, men perfekt naturlig i sammanhanget. Tröttnaden kommer kanske över oss, vi slutar av någon anledning och traskar bort en bit. Våra vänner sitter någorlunda utslagna vid några ockuperade solstolar. Det blev ingen öl. Några diskuterar lågmält, någon ligger däckad och en annan äter någon slags mat. Det blir dags att gå hem, vi fortsätter imorgon istället.

Hm, det där var mindre än en dag. Pallar man skriva mer? Imorgon får det bli, nu måste jag skrapa ihop lite sömn inför morgondagen. Lite bilder från torsdagen i Shenzhen/Hainan då:

Nattskift i PowerPoint-fabriken

Okej, uppstigning om fem timmar — men presentationshelvetet är klart! Ny taktik: Clear Eyes i ögonen imorgon bitti och glasögon på. Får som följande konsekvens att min fantastiskt gula slips ryker. Stora brillor i kombination med slirren hade inte tagits på allvar, de hade förlorat förståendet stackarna. Nej, god natt hörrni!

Kostym, slit och Kinas Hawaii

bild-120

Titta på mitt tärda ansikte, och titta framförallt på min rutiga skjorta i firma med en provocerande randig gul slips! Tänkte strunta i slirren men när roomien erbjöd sin gula historia kunde jag inte låta bli…

Ja, det är osunt mycket på listan nu. Idag skrevs det tenta, som var lite klurig men gick an. I övrigt studier så att det flammade om det. Haft tre riktiga dräpardagar — jag är definitivt värd en 4-dagars solsemester vid det här laget. Kommer fullkomligen att njuta av Shenzhen Air och South China Airlines flygsäkerhet till Sanya, Hainan. Stället sägs vara Kinas Hawaii, men på grund av det skoningslösa schemat och kronisk lathet har jag inte hunnit kolla upp något. Skulle inte ens kunna peka ut stället på världskartan!

Enda ambitionerna är att dricka förmånligt prissatt öl tidigt på dagen, bada lite och skriva berusade kärleksbrev till caroline. Men först göra klart en PowerPoint (jag vet att det är en skam Albin – men kompatabiliteten är min största fiende ibland!), skriva klart ett case, hålla en presentation iförd  kostymen, och sedan skynda iväg mot äventyret. Jag återkommer snarast!

Ett himla jäktande

Så fick mitt eleganta rödrosa ICA-kort arbeta när Nordea äntligen fick ändan ur vagnen och kastade över kosingen jag bett om. Firade den revitaliserade likviditeten med en bit stekt lax innan jag satte mig i biblioteket för några timmars bättre slit. Efter detta gick jag till Seafront, en ganska sjavig kantin där de framförallt serverar bra nudelsoppor och håller öppet till klockan 02. Och så något jag inte sett förut:

vegoanka

Hur fungerar detta egentligen? Room mate-Michaels enda förklaring är att ankan uppenbarligen var vegetarian när han var vid liv. Spännande! Måste vara någon slags delikatess häröver. Notera även exotiska läckerheter såsom Pig’s Blood och Pig’s Intestine (inälvor) som jag har ännu att pröva. Nu ska jag designa en Fragbite-banner, en PowerPoint-presentation och stolpa ut ett case. Och gärna plugga lite inför tentan imorgon. Det hinner vi väl på 45? God natt.

Solstudier och vinnarfika

Vädret börjar arta sig i den här förbaskade avkroken! 26 grader och solsken innebar gynnsamma förutsättningar för att sitta på en nyfunnen solterrass och torka ut samtidigt som man studerade i ett tempo om ungefär en sida per 45 minuter. Kom på tal gjorde detta ”personlighetstest” som folk gör på facebook om vilken känd svensk du mest liknar — jag kunde fastslå att Pippi Långstrump tycks vara det optimala alternativet: en rebell med färgglada kläder och en kista med guld i sovrummet! Finns det några nackdelar? Fadern var väl någon rom-älskande alkoholiserad sjöman, och hon delar boyta med en apa och en häst — är detta bra eller dåligt?

Dessförinnan mindes jag Sverige när Malin bjöd på importerad Marabou-choklad. Det var fenomenalt! Budgeten hade omöjliggjort någon frukost utöver sista näven flingor, och så blev man serverad en rad schweizernöt. Till detta hade jag en kopp förvisso mediokert kaffe, men som när det smälte ner och omfamnade chokladen gjorde sin bästa show någonsin. Lyckan var gjord, och det pågick bönsex i min gom. Man kunde liksom sila ut nötbitarna genom tänderna och den sockerbeska drycken gjorde high-five, low-five och någon slags hemlig hälsning med min tunga. Åh, vad det njöts!

Burgarporr

Dag ett av tre slitsamma och ganska fattiga är snart till ända, och jag har munnen full av socker och choklad. Av någon oförklarlig anledning gav jag mig själv rätten att äta McDonalds till middag. Ingen vet hur det gick till, men såhär i efterhand är jag mycket nöjd med insatsen. Donken är billigt här i Hong Kong: 22 dollars kostar en Big Mac & Co. Jag vet att det förutom onyttigt och tacky inte heller är särskilt coolt att äta amerikanskt flott när det finns en hel kulinarisk värld att upptäcka, men ibland blir lockelsen efter lite snabba kalorier och läskeblask för stor. För att sammanfatta dagen i matväg (anteckna noga nu):

Frukost: en banan och ett glas vatten, en timme senare en trist kalkonmacka och äppeljuice. $24

Lunch: En av de bästa kinesiska rätterna på campus – barbeque glazed pork with rice och dricka. $20
Efterrätt: sämre chokladkaka för $8,20

bbqpork

Middag: McDonken inklusive en dräpar-Flurry med extra chokladsås. $31

Sammanfattningsvis en ohälsosam men tämligen ekonomisk dag. Som ursäkt ska jag påminna om att vårt gemensamma kök i korridoren är något av ett skämt. Det lämpar sig verkligen inte för annat än varmvattenberedning och kylskåpsförvar. Vilket förvisso är tur, eftersom det imorgon blir flingor med mjölk och automatnudlar som huvudsakligt näringsintag…


Dagens gladaste skratt med mat i munnen: Vi hade ett av många gruppmöten, denna gång med bland annat två lokala studenter — Jonathan och Roger. Båda är mycket sympatiska och har bjudit mig till deras stad/tunnelbanestation/stadsdel för att gå på musuem, äta lokalt och cykla! Jag blev naturligtvis jätteglad och lovade att gärna dyka upp. Datum ännu oklart!

Hursomhelst, Jonathan – som har sämst engelska men störst leende av båda – hade med sig en kycklingburgare från just McDonald’s. Här heter den McCrispy, fast på pappret den är inlindad i står både McCrispy och McChicken. Micke har noterat detta tidigare när han desperat försökt beställa en likadan burgare, och påpekade således burgarmysteriet för Jonathan. Han började skratta jättemycket, och när Micke mycket riktigt påpekade att ”the burger is confused, haha!” så tycktes Jonathan vara precis så glad han bara kunde, och maten flög ur hans lyckliga mun medan han flabbade förtjust. Det var verkligen härligt att se!

Räkan

Söndag kväll och utmattad efter en fantastisk helg, samt det faktum att det nu stundar fyra dagars intensivt och fattigt slit innan jag åker till Hainan. Gårdagen bjöd på ytterligare en stökig afton på Volar med omnejd, och avslutades förvisso inte med någon pool men dock med en prima kebab! Jag mådde i sedvanlig ordning nästan oförskämt gott.

Dystert nog var idag sista dagen med vännerna från Singapore och Taiwan. Vi strosade runt i ett soligt Causeway Bay och trots rådande finanskris kunde jag ägna mig åt lite shopping — för 20 dollars investerades det i den fräckaste nyckelring jag någonsin skådat:

bild-119

Dans!

funny-pictures-cat-dances-like-nobody-is-watching
Det är precis sådär det ska se ut! Om ni klickar på bilden hamnar ni dessutom på en av de bästa hemsidorna som finns.