Klockan 20:11, torsdag 21 maj, 2009 0 åsikter
Efter en dyster studievecka är det äntligen dags för roligheter. Middag i Soho, sen ut i LKF och irra! Nu väntar en 30-gradig, tät dimma likt en kulen morgon vid Sydkinesiska sjön. Hej!
Klockan 21:00, onsdag 20 maj, 2009 0 åsikter
Läser och myser gott åt Albins första tid med katten Boris. Charmerande typ, den där Boris! Påminner om Allis Katt, även hon en pärla som jag saknar här bortifrån.
—————————————————————————————
Room mate-Michael berättade en inspirerande historia häromkvällen. Han är från den lilla staden/byn Redcreek i New York, en stad på dekis med 600 invånare. Bland dessa invåndare återfinns Michaels vän, Terry, som till skillnad från sin kamrat aldrig lämnade Redcreek efter high school.
Terry lever ett liv lika enkelt som sin hemstad, och beskrivs ibland lite föraktfullt som white trash. Detta bekommer dock inte Terry, som istället fokuserar på sin stora passion här i livet: gräsklippar-racing. Dessa lawn mower-lopp går tydligen ganska fort eftersom de händiga unga männen (naturligtvis) har trimmat motorerna. Så var det en dag dags för lopp.
Gräsklipparna med respektive förare stod uppradade på lerbanan, och snart var det rafflande racet igång. Terry öppnade upp starkt, och låg till den fåhövdade publikens stora jubel först när sista varvet inleddes. Skulle han lyckas kamma hem sitt första lopp?!
Så är olyckan framme. Terry tappar kontrollen över sin gräsklippare – gamblade han månne för mycket när han trixade med motorn?! – och störtar av maskinen när den vräker in i en av höbalarna som står uppradade längs med banan. Terry bryter sitt ben, det splittras på flera ställen. Ingående operationer tar vid för att rädda benet på den unge mannen. Resultatslöst. Man tvingas ambutera. Gräsklippar-racingen hade skoningslöst skördat ytterligare ett offer.
Det vackra i berättelsen är emellertid att Terry inte lät sig brytas ner av olyckan, utan ordnade med en protes och kan än idag ses sitta i gräsklipparen, taggad till tänderna och redo för ett lopp. Så, eh, tänk på det. Störtar ni in i en höbal efter ett misslyckat gräsklipparrace gäller det att blicka framåt och jobba sig tillbaka.
—————————————————————————————
Dagens ormjävel: Jag i poolen, med mina desperata försök till att simma trots vänstervadens handikappsartade träningsvärk. Trodde jag, men istället var poolen stängd på grund av thunderstorm.
—————————————————————————————
En panglåt jag fann i Sophies mp3-spelare: Blondie – Heart of Glass. Disco! Och post-punk! I ett! En skitvideo dock, men låt den spela i bakgrunden och bli på prima humör.
Klockan 23:22, tisdag 19 maj, 2009 6 åsikter
- (Går)dagens förtydligande: Jag och min room mate gör saker tillsammans — såsom att kolla på den djävulskt vassa tv-serien Mad Men. Det är smala slipsar, snygga suits och chauvinism på en väldigt välspelad och pricksäker (antar jag, känns det som iallafall – eller vad vet jag om hur det var på 1960-talet?) nivå. Inför detta gick vi till Park’N'Shop och handlade biogodis, för dagen småkakor. De hade motiv av djur på sig, och det kändes såklart spännande att få äta ekorre, kamel och björn. Men efter att vi betalat upptäcker vi att påsen inte bara var dyrare än vad som stod — den är ju vegetarisk! Den innehåller alltså inga riktiga djur. Bluff!
- Dagens vidrigaste ormjävel: Ormen som slingrade sig några meter framför mig när jag gick till poolen. Den var ruskig på alla sätt och vis: lång (över en meter), hal och betydande bred på sina ställen. Ingen trädgårdssnok alltså, utan en riktig dräpare. Dessa obehagliga as var min största rädsla inför min vistelse i Asien – och idag såg jag alltså en orm i sin naturliga miljö för första gången sedan den av bussen överkörda (haha!) huggormen på mitt landställe för tio år sedan. Har gått omkring nervös och äcklad hela dagen tack vare detta.
- Dagens trötta UST-student: Den unga damen som satt bänkgranne med mig i biblioteket, utslagen med huvudet rätt ner i bordet. Detta är en vanlig syn och du ser alltid ett antal sovande kineser i biblioteket, oavsett tid på dygnet. Stackaren!
- Dagens kines: En viss William mötte upp mig för att köpa min oanvända redovisningsbok. Han var jättetrevlig och frågade nyfiket om Sverige och min vistelse här. När jag berättade att jag vart runt i Kina och varmt uppskattat fastlandet sken han verkligen upp! Han log så brett och såg nästan generad ut när han berättade hur glad detta gjorde honom. När jag frågade om han var från Hong Kong blev han dock genast lite dyster och sa ”No, Hong Kong people are handsome and beautiful. I’m from mainland, and I’m ugly…”
– ”No, you are beautiful William!” borde jag naturligtvis ha sagt, men jag hade bara känt honom i tre minuter – dessutom hade hans feta hy och acne hade gjort min tröst till något av en lögn. Jobbig sits! Jag fick bara ur mig ”No! What! Haha! That’s not true! I thought you were from Hong Kong!” och skämdes, rundade av samtalet och gick.
- Dagens låt: skandinaviskt finlir med svenska Karin Dreijers magiska röst, norska Röyksopps electro-komposition och danske Trentemøllers techno-edit.
Klockan 21:26, söndag 17 maj, 2009 1 åsikt
En av mina favoriträtter bland campus restauranger är LG1:s honungsglaserade bbq-pork med ris och sallad. Det är en enkel men välsmakande anrättning, och kostar inklusive ett glas dryck 20 väl värda pix! Ett stort problem är emellertid karln/gossen (åldern är mycket svårdefinierad, han kan vara mellan 15 och 40 år gammal) som styckar köttet åt en.
Han har en rent ut sagt vidrig ansiktsbehåring på sin ena kind. Det rör sig antagligen om ett födelsemärke, varifrån det växer 10-15 långa, svarta, liksom borstiga hårstrån. En liten ensam, motbjudande klase strån som effektivt bryter ner min apitit och lämnar mig både förvånad och äcklad. Varför är den där?
Dessa tveksamma hårarrangemang är återkommande i Kina. Det handlar inte bara om att de skägg eller mustascher som väl förekommer är skrattretande glesa och gärna allmänt ruskiga; det tycks råda något samhälleligt avtal att om du utrustats med detta genetiska skämt är det din jävla skyldighet att visa upp det för världen.
Köttstyckarens oförmåga att göra sig av med sina snuskiga strån – när man dessutom har valt en karriär inom restaurang – är alltså ett riktigt mysterium. Möjligen finns det någon kulturell förklaring jag missat, men mitt tips är att de helt enkelt måste börja spara tidigt för att nå upp i gubbens här ovan klass. Det hela har rubbat mina koncept så till den utsträckning att nedan musch imponerande. ”Vilken rik ansiktsbehåring han har, där!”:
Bonusbild: ett gäng gamlingar som satt och åt lunch utanför McDonald’s idag. Till skillnad från i Sverige där ett liknande sällskap hade inneburit kackel och rabalder, var det här ett avslappnat gäng. De kickade verkligen tillbaka och chillade, det var härligt att se! En ensam gubbe bland ett gäng tanter. Snyggt!
Klockan 14:38, lördag 16 maj, 2009 1 åsikt
1) Den 16 maj 2008 lyckades jag äntligen få med mig några kompisar till Discobedience, Smålands nations technoklubb jag velat besöka ändå sedan jag flyttade ner till Lund. Bland dans, medryckande musik, laser och rök träffade jag caroline och sedan dess har min tillvaro blivit så mycket vackrare, rikare och roligare.
2) Olle Hund fyllde nio år igår. Han är världen larvigaste typ och jag uppskattar honom väldigt. Titta på detta oroade och rara ansikte:
3) Den svenska sommaren ser allt mer ut att komma att handla om att sitta bekvämt och läsa en bok, prata strunt med vänner och leva det enkla livet. Mitt CV har fått förgylla några rekryteringssiter, men hemkomst i tidiga juli försvårar sommarjobbsambitionen.
4) Hittade en fantastisk sida som visar pinsamma familjefoton. Dålig smak och fniss utlovas på Awkward Family Photos.
5) Till sist en svängig låt. Österrikisk jazzgubbe med fallenhet för elektronisk musik har blivit ytterligare technofierad: Louie Austen – Hoping (Matthew Herbert’s High Dub) (Klicka på länken för att spela upp låten direkt på sidan)
Klockan 22:34, torsdag 14 maj, 2009 1 åsikt
Jag sitter och plitar på vad som kunde ha vart terminens mest spännande uppsats: min personliga Code of Ethics. Ganska snart insåg jag naturligtvis att ett solitt arbete kräver betydligt mer slit och självrannsakan än en aftons arbete, och istället blev den roligaste delen att skriva min personliga bakgrund:
Most of my closest and oldest friends from Stockholm have roots far from Sweden. Meeting kids with parents from Argentina, USA, Poland, South Korea and Iraq gave me much valued insight of the ways other cultures tries to make sense of the secular welfare state that is Sweden. Meanwhile, I developed an early curiosity that led me to explore as many subcultures as I could possibly come in contact with: the technology-driven computer gamers, the neoliberal know-it-alls, the lawless graffiti writers, the ambitious preppy students, the Ché Guevara-inspired socialists, the romantic philosophers, the music and nightlight enthusiasts continuing with the travel loving explorers of cultures everywhere.
Självgott månne, men jag tror bestämt att det stämmer.
Som en paus i bestyren ser jag en för ovanlighetens skull fyndig reklamfilm för en finansfirma. Jag vet inte om det är jag som skadats av business-jargongen här på HKUST (även om den i recessionstider är bra mycket sundare än vad jag misstänker att den vart tidigare år), men jag fnissade lite åt den. Istället för den smaklösa soppan av tjurar, bilar, prestanda, och termer som derivatives, asset management och mutual funds illustrerar reklambyrån snitsigt de finansiella institutionernas kärnfunktion: att trolla fram nya pengar med hjälp av redan existerande.
(Via: Realtid.se)
Klockan 21:34, tisdag 12 maj, 2009 5 åsikter
Gossen ovan med den besynnerliga t-shirten gjorde mig häpen, och jag trängde mig genom tunnelbanevagnen för att undersöka den unge mannen och hans bisarra uppmaning att avnjuta hallucinogent amfetamin. Trots en inledande genans gav han till sist vika och lät mig fotografera honom, och någonstans i hans pojkaktiga fnitter insåg jag att han kanske inte riktigt var den skruvade ecstasybrukare jag hoppats på.
Var i stan för att åka upp i 2 IFC — jättehuset i vilket Läderlappen flyger in och kidnappar en skurk i The Dark Knight. Utsikten var som väntat häftig, men tyvärr bara ut över Hong Kong Island. Vakterna ledde runt mig och Micke och ”Sir!”-tilltalen regnade över oss, medan vi bara fnissade åt den hövliga uppmärksamheten.
Därefter skulle jag leta efter en mp3-spelare i Golden Computer Center (MTR-station Sham Shui Po) eftersom jag i söndags nåddes av beskedet att min gamle trotjänare iPod Photo 20GB har gått bort. Min fyra år gamle vän hade länge dragits med moderkorts- och hårddiskrelaterade sjukdomar och fick ett anfall i förra veckan. Han rusades till reparatören som nyligen meddelade att ny hårdvara skulle kosta 700 HKD.
Jag fällde en virtuell tår, tittade på bankkontot och beslöt mig slampigt för att skaffa en yngre och billigare modell.
Det var i alla fall en märkligt svår syssla, och efter en timmes letande i det ganska frenetiska varuhuset gav jag upp. Att mina pengar inte lyckades lämna plånboken i den miljön är för mig ett stort mysterium — jag får istället styra kosan till Mong Kok, ta ett djupt andetag och pruta till mig en spelare där istället.
Klockan 22:36, måndag 11 maj, 2009 2 åsikter
Jag har helt vansinnigt många myggbett, sju-åtta stycken bara på min vänstra axel närmare bestämt. Skriver en uppsats om min ”etiska kod”, för en kurs som är obligatorisk för alla konkurrensskadade stackars full time-elever som fått kompromissa på utvecklandet av en egen värdegrund till förmån för Den livslånga hårda slitet.
Johannes och jag pratar lite över internet och han skickar mig ett parti techno av toppklass, och jag hamnar i ett plötsligt stockholmsskick och ser fram emot sommaren. Hösten också, när allt kommer omkring. Grundkurser i statistik och handelsrätt på Ekonomihögskolan må låta oerhört besvärande i denna härliga Hong Kong-tillvaro, men det kommer att bli bra till slut. Alla larviga och kära vänner där, jag saknar er!
Har dessutom fortfarande inte rekognoscerat tillräckligt i Köpenhamn. Och Berlin då, där har jag inte vart sedan i nian! Länsbussar och -tåg över Skåne med stora åkrar, gallerier och dramatiska hösthimlar kan också vara allt som behövs!
Men just nu älskar jag Asien, och finner ro i det faktum att jag vid varje tvivel på min egen tillvaro kan finna evig räddning i min nyfunna godisbutik på internet: Play him off, keyboard cat. Denna briljanta kombination av människor som ramlar på ändan och slår sig, och en katt iklädd en morgonrock i silke som lirar piano har sedan igår lämnat mig och room mate-Michael tårögda av skratt vid upprepade tillfällen:
Klockan 14:52, söndag 10 maj, 2009 0 åsikter
Mindes just en vrickad episod från Shanghai, från just efter att vi anlänt till People’s Square (en stor, grön mötesplats mitt i staden). Vi irrade runt letandes efter våra kamrater som redan var på plats, då herren till vänster i bild tittade fram. Han hade ett käckt leende, paraply och talade god engelska. Han kallade sig själv för Mr. P och var visst lärare i engelska.
Han berättade att han några år tidigare arbetat tillsammans med en svensk lärarinna, och visste således det mesta om Sverige. Han började sjunga djärva tolkningar av ABBA och Roxette medan han ledde oss rätt, hela tiden väldigt raskt och med hög röst. Hans intensiva men vänliga sätt var förvirrande, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med gubben. Skulle han blåsa oss, var han sjuk i huvudet, eller bara vänlig?
Så strax innan vi skiljs åt frågar han Erika om hon inte kan hjälpa honom med en sak. Jaha, ja, nu kommer det, tänkte vi. Men han ville inte ha pengar, eller ja. Ur fickan tar han en svensk femkrona, som han enligt egen utsago burit med sig i åratal, och frågar om han inte kan få växla den mot några yuen. Vi tittade häpna på den blänkande pengen. Första gången på tre månader man ser svenska kronor, i handen på en gubbe i Shanghai. Erika gick med på det hela, de bytte slantar, och vi sade sen adjö och tackade Mr. P för allt. Sjukt!
Klockan 00:00, fredag 8 maj, 2009 0 åsikter
Middagen var suverän! Smakade gott, hängde med de lokala studenterna, fick en fotoram med texten:
Dear member,
Thanks for giving the greatest time to us.
Love,
Vista
Den konstiga men hjärtliga engelskan, det faktum att hela ramen är hemmagjord i papp, den obegripliga texten på kantonesiska fasttejpad bredvid… Så talande för deras fina gemenskap. För varje dag uppkommer numera moment av ”sista gången”, liksom denna middag. Och terminen rusar mot sitt slut. Trist!
Över till något roligare: jag och Michael pratade lite om familjen, våra namn och sådant. Så på skoj ville Michael Neal se vad en sökning på sitt eget namn på Google gav för resultat. Notera den näst översta träffen:
Detta kanske inte är något att skämta om — HIV är fasansfullt och många människor har lidit på grund av den här mannens perverterade psyke. Men jävlar vad vi skrattade!
Senaste vädrade åsikterna