Fyrpunktslista med ballong, musik och Indonesien

jonathan_puckey

#1. Handlingskraft är mitt mellannamn! Bokade just Indonesien och det ska bli fantastiskt bra. Det blir en veckolång vistelse mellan skolans adjö och carolines knäförsvagande uppenbarelse: till Macau med färjan 31 maj, dagen efter till Jakarta för lite häng där. Sen försöker jag ta mig till Bali på något vänster, förslagsvis med tåg. Flyger hem till HK den 7 juni en sträcka hem inrikes med AirAsia, vars indonesiska filial är förbjudet i EU på grund av landets allmänna (otroliga) flygsäkerhet. Jag är nöjd!

#2. Som en trevlig slump ska mina kompisar i Foursters ställa till med middag på innergården ikväll. Indonesisk buffé för 30 pix. Darren (klicka för mer darreniana) går här utanför och pysslar, kånkar bord och gör i ordning. Michael och jag snackade med grabben från fönstret, Michael hade nämligen köpt en present till Darren från hans besök i Japan. Det var en uppblåsbar pappersballong (origami heter det va?), en prydnadssak. Darren blåste upp den, och tittade lite konfunderat på den prassliga bollen. ”It’s from Japan! Tokyo!” ropade Michael ner till honom. ”Ah, Tokyo. Good.” sa Darren kort och bollade förnöjt med sin japanska ballong.

#3. Kvittrat friskt här till höger idag! Twitter är roligt, lite kravlösare än bloggen antar jag… Så om någon läser THKGTA genom RSS kan jag meddela att ni går miste om lite extra godis — idag citerar jag till exempel Michael angående pulver och nötter. Häromdagen tipsades det om en artist jag spelar sönder på MySpace, gärna för att komma på gott humör. Armand Mirpour heter karln i videon nedan som har allt av klassisk indieglädje. Hej, nostalgi.

#4. Den fina bilden högst upp är från en viss Jonathan Puckey, den har visst någon ball postmodernistisk twist jag inte pallar elaborera kring. Men om ni ska klicka på någon länk i det här stycket tycker jag att ni istället ska surfa över till sidan jag hittade den på: Saker som inspirerar. Den är verkligen utmärkt och tipsar om konstnärer, fotografer och alla möjliga inspirerande prylar!

Bali alltså, och ja – Hong Kong då!

Fantiserar ytterligare om Indonesien och Bali. Hugo var ju också där. Det var visst förfärligt vackert och trevligt. Jag surfar runt på Flickr, skickar med mössan i hand några bilder till venture capitalist mamsen:

”du får hämta oss ofta från ålderdomshemmet hem till dig som tack för detta

avbildning-6

avbildning-5

olhugo

Så snubblar jag även över denna läckra video som Hong Kongs turistnäring producerat. Ett flygplan kryssar runt och filmar staden ovanifrån. Det är ju alldeles otroligt vad tjusigt Hong Kong är, också:

Sen ser jag den här bilden jag tagit i Lund. Notera hur stackaren går med nedsänkt huvud, luvan uppdragen och armarna stelt utmed kroppen av den bitande kylan – sannolikt på väg ner till spåret för att kasta sig framför ett öresundståg.

lundmisar

Ge mig ett ryskt kungadöme

nhatrang

1) Jag tittar med tärd blick upp från dataskärmen och dess PowerPoint-monster jag brottats med i timtal — och ser ljuset! Nu är alla flygresor för min och carolines Sydostasien-kampanj bokad. Fasligt fett — vi åker Hong Kong -> Saigon (Ho Chi Minh-staden), Saigon -> Hanoi, tåg tillbaka till Saigon med diverse avstigningar -> buss eller dylikt till Kambodja vidare in i Thailand varifrån vi slutligen åker från Bangkok tillbaka till Hong Kong och därifrån till Köpenhamn. Jävlar, ja!

2) Mellan sista tentan och Bästa dagen i år har jag nästan två veckors ledighet. Först tänkte jag strosa runt i Hong Kong, bo dyrt på hostel och mest vänta ihjäl mig. Nu slog det mig istället att jag är i Asien och jag har en uppsjö av spännande länder inom några timmars räckhåll, och att jag i höst kommer att bo och uppehålla mig i Lunds kommun, Skåne län, Sverige. En trupp UST-studenter ska dessutom till Indonesien, och Arjuna har i 10 år förklarat hur fantastiskt landet är. Om jag snålar de sista veckorna här, kanske…

3) Inom de närmaste tre veckorna har jag tre större presentationer med tillhörande rapportinlämningar, två uppsatser, några quiz, och tre tentor. Perfekt för att avnjuta campus-livets enklare tillvaro av nudlar, kex och allmäna fröjd (som trogna läsare säkert känt av tidigare).

4) Micke belastar mitt förstånd ytterligare med denna vansinnige, ensamme, och ganska obehagliga herre. Han är en rysk krösus på 39 jordsnurr på jakt efter sin 16-20-åriga okyssta prinsessa. En väldigt besvärande bildserie.

ryssen

Valborg/första maj, med en twist

clearwaterbaybeach

Ah, närmare 30 grader och solsken deluxe. Hur mycket jag än saknar Lunds Valborg/första maj tror jag att detta kan bli riktigt bra — det är någon slags strandfest som goes down på Clearwater Bay Beach (bilden ovan, kvack!) och det ska såklart bli festligt.

Valborgsaftonen var mellanstadiedisco på skolan. Internationella heltidsstudenterna tog till sin årliga krök vilket resulterade i avsvimmade gossar och flickor, ett litet slagsmål och toga-tema. Fest!

Dagens outfit
blir mina tärda svarta shorts, vitt weekday-linne, mors vitröda halsband med suicidal-touch samt Mao-medaljongen jag köpte på Himmelska fridens torg. Nu ska jag njuta av 24 timmars frihet innan skolans maj-offensiv skjuter ihjäl mig för gott. Hej!

I den hemliga trädgården

Med en sjöbris från Sydkinesiska sjön ömt utdelandes örfilar i ansiktet på mig, klarblå himmel och en generös sol fanns givetvis ingen som helst chans att jag skulle till biblioteket och dess luftkonditionerade tortyr för att studera.

Åt en bättre Braised pork with curry till lunch i alltid sjaviga LG7 – det var dagen till ära svinigt gott – och stoppade sedan väskan full med vatten, äpple, en kursbok samt min livströtte iPod. Hade fått nys om en hemlig trädgård längst österut på campus, och det rimmade utmärkt med min ambition.

Vägen dit gick längs en kurvig och lagom svårtillgänglig promenadslinga längs med bergsluttningen, och skolan syntes som aldrig förr bakom mig. Väl framme snubblade jag över en mysig paviljong, sittplats och fridfull tystnad. På en bänk satte jag mig för läsa om motivational and emotional influences on decision-making. Framför mig låg sjön, någon vassliknande växt prasslade mysigt och jag trivdes alldeles oväntat bra.

Om mindre än en månad har jag skrivit min sista tenta här på HKUST. Det kommer kännas jävligt trist att lämna den här pärlan i Clearwater Bay.


För övrigt: skäggig typ som svär och lirar Bach på piano. Vilken avund det väcker! Mina spinkiga fingrar var ämnade för något större…

Små medel

avbildning-2

En numera klassisk syn: min veckobudget går på knäna och jag tittar hungrigt in på ICA-Bankens webbtjänst för att se om Nordea skickat över kosing. Inte det. Saldo avser för övrigt de reserverade beloppen sedan helgens uttag, och är alltså inget positivt alls utan endast en påminnelse om vilken slösaktig idiot jag är.

Befinner mig i en på det hela ganska tröttsam situation: förvånansvärt mycket meck i skolväg denna sista månad, recession i portmonän och trånande efter ledighet och carolines besök. Men jag misströstar inte, utan försöker finna någon slags heder i att försöka göra skäl för studielånet.

Mellan de tio internetsidorna jag har uppe med artiklar om Googles tjänstestrategier, gluttar jag även på en sida med massa fyndiga/vidriga reklambilder. Vissa är väl fejk, men ändå ett skoj tidsfördriv och flykt från Arbetet…

reklam2

reklam6

reklam51

reklam81

Ytterligare massa bilder hittar ni på Sveriges sämsta sida (vissa obehagliga).

Hong Kong Hundra

Vi hade bestämt att träffas klockan 12 för en strandutflykt. Perfekt, göra något av lördagen! Döm dock av min stora glädje när jag efter fyra timmars sömn vaknade klockan elva av ett massivt regnsmatter. Regndropparna botade mitt dåliga samvete och jag kunde belåtet sova bort ytterligare två timmar.

Gårdagen bjöd på tyska språklektioner, lite prima Buddha Lounge-techno och en på det hela taget bitande snål afton som bland annat innebar 7Eleven-öl och sänggång med hungrande mage med anledning av bortprioriterat nattmål. När det just börjat ljusna ville delar av sällskapet åka till Ocean Park, bryta sig in på anläggningen och därefter simma med delfiner. Ett i efterhand klokt beslut innebar att vi istället styrde kosan hemåt…

Lördagen spenderades istället med en härlig promenad i stan. Det förgiftade duggregnet tecknade – av neonljusen extra glänsande – speglar på marken, och jag kunde bara njuta av Hong Kongs fantastiska skyskrapslandskap. Färjan över från HK Island till Kowloon var som vanligt lika förtjusande den.

Därefter österut för att gå på det första biobesöket på 3-4 månader. Jackie Chan spelade i en lätt bisarr gangsterthriller vid namn Shinjuku Incident, en Hong Kong-producerad våldsfest som ändå var underhållande mycket på grund av miljöerna (kinesiska immigranter i Japans yakuza-värld). Jag ger filmen tre avhuggna händer av fem möjliga.

Jag noterar också att detta är mitt hundrade inlägg på The Hong Kong Garden Take Away. Det är roligare än någonsin att skriva, och av besökarstatistiken att döma tycker också en bunt av er om mina små redogörelser. Ni vänner som skriver kommentarer ska veta att inget gör min internetrutin gladare än att upptäcka era inlägg. Det värmer nästan märkligt mycket, och jag välkomnar alla att skriva om ni klurar över något (rörande Hong Kong, kattungar, fest, livet)

Avslutar det hela med några mobiltelefonbilder tagna de senaste dagarna:

1) Vi måste skrapa ihop ”research credits” i några kurser, vilket bland annat går ut på att besvara enkäter. Dessa vansinniga frågor hade mycket lite med studien i sin helhet att göra, och lämnade mig väldigt förvirrad. Övriga frågor inkluderade: favoritfärg, favoritskor (!) och hårtyp (curly eller straight).

2) Utanför Sai Kungs lokala McD’s (där vi inte åt, tro det eller ej) satt en herre med ungefär sju rullar maskeringstejp och två kaniner. Jag bad till morotsgudarna att djuren var sällskap och inte ingrediens till hans middag.

3) Däckad köksanställd i ett hörn av skolans food court. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och detta är bara tråkigt.

4) Skyskrapserotik #1: Från vänster Bank of China, randomhus, HSCB.

5) Skyskrapserotik #2: Two International Finance Centre (88 våningar, 415 meter hög, fenomenal)

6) Filmaffish för en till synes mysig rulle av Nightmare Before Christmas-snitt. Charmerande namn och utseende på huvudpersonen, bekant på något vis…

7) På väg hem upptäcker vi Foursters senaste projekt. De bygger ett hus om ungefär 6*6*6 meter som av någon anledning ska stå i skolans atrium. De hade ett metallskelet färdigt vid tolvsnåret, men lovade att försöka vara klara innan söndag morgon. Vi erbjöd vår hjälp, men de skulle visst klara sig.

Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan

stinawirsenBild: Stina Wirsén

Bästa sysslan en mulen, innehållslös skitdag: tagga människor i iPhoto 09! Man märker varje bild någon är med på med personens namn, och snart har man sådär lite obehagligt katalogiserat tusentals bilder på vänner och bekanta. Har snart gått igenom alla mina fotografier mellan 2002 och häromdagen — en trevlig promenad ned för minnenas boulevard.

Hittar denna på mig i Rom. Har hängt upp ett par kalsonger på tork, som sedan fallit ner till grannens balkongräcke. Jag litar på min långa arm och någon slags käpp för att försöka hala upp dom. Patetiskt.

plockfail

Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan (Citat, okänd)

För alla åldrar och personligheter

Jag nämnde i förra inlägget att ett yngre jag hade snävare musikaliska preferenser än jag av idag. Men i ett avseende är vi ännu lika som bär. Nämligen i den totala förtjusning vi finner i videor likt dessa:

(Via: icanhascheezeburger.com)

Himmelska Fridens Torg 05:34

mina-fans-s

Det var en helt fantastisk afton och den sista i Beijing. Aftonen tog sin trevande början i hostelets bar och vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta. Någon dåre hade satt på Sex and The City-filmen på TV:n och där satt jag och drack Tsingtao i generösa volymer, ganska tagen av sörjan som visades. Så gick det plötsligt upp för oss vad målet med vår kväll var — vi skulle såklart se flaggceremonin på Himmelska Fridens Torg vid soluppgången!

Att snabbt rusa i säng och ställa ett gruvligt tidigt alarm fanns naturligtvis inte på kartan, utan taktiken blev fylleribaserad. Snart samlade vi några tappra själar och rusade ut i natten. Efter det fjärde mobillarmet inne på en klubb, många timmar senare, hoppade vi in i en taxi och kryssade överförfriskat mot torget. Härligt! Vad har vi att vänta egentligen? Några militärer och morgonpigg gammal gubbe kanske.

Snarare tusentals människor. Det var helt vansinnigt: i mörkret syntes tiotals turistbussar och människor strömmade till torget i stora nummer. Vi var helt ställda, vad var detta egentligen? Det var den kinesiska diktaturens bästa partytrick hittills: att lyckas samla människor i alla åldrar, på ett torg, med pappersflaggor och jubla åt en daglig flagghissning klockan 05:34 på morgonen. Vi tog seden dit vi kommit, köpte två flaggor var, och sprang lyckligt mot folksamlingen.

Vi var fasligt tankade, packade helt enkelt.

Det handlade emellertid om en väldigt älskande och vänlig berusning, och vi gjorde succé på torget. Jag och Micke tog i hand, vinkade och sade glatt ”Ní háu!” till alla vi såg. Efter ett tag drog den korta flaggceremonin igång, men var snart över och det nu ljusa torget var i upplösning – och de många besökarna passade på att gå fram till de två extra turistattraktionerna.

Det arrangerades galna mängder kort där vi poserar med allehanda människor, folk fotograferade öppet och i smyg och vi var för ögonblicket större än både Mao och den kinesiska flaggan. Jag blev generad och ville nästan gå hem, aldrig hade jag sett på maken till uppståendelse – ja, hysteri! – kring min egen person. Makalöst!

Jag väntar ännu på merparten av bilderna från denna sjuka episod, men har tills vidare den riktiga godbiten ovan att gotta mig åt. Jag älskar Kina!

Kontrast i överdel och verklighet

patrick

Skillnaden mellan Kinas allt och universitetslunket i Hong Kong är såklart enorm. Från myllrande gator, vidsträckt och betagande natur, semester, frihet och fest – till desinficerade Hong Kong med extra stark belysning, klinisk renhet och massa måsten.

Dagen började besvärligt tidigt med en presentation i Brand Management, iklädd den högst hala kostymen jag sydde upp i Beijing. Läraren har väl fått instruktioner om att skola barnen i att klä sig i kostym och verkar affärsmässiga — varpå den halva av klassen som redovisade sina presentationer idag såg ut som en likvaka (med stolt undantag för utbytesstudenterna).

Min inställning är kluven. Slipsen är en maktsymbol, kostymbyxor är i regel anskrämliga och uniformer har ofta något begränsande, nästan frihetsinskränkande, över sig. Kostymen är businesslavens uniform och min känsla på morgonkvisten var en kombination av skam och finess. För den sitter ändå bra, även om hela känns lite tramsigt. Gå till skolan i suit för att prata i några minuter om iPod, det hade inte hänt i Lund…

Hursomhelst: av en slump fortsatte förmiddagen på ett misstänkt Patrick Bateman-spår. Efter lektionen handlade jag frukost bestående av bananer, flingor och mjölk. Därefter sällskapade jag Michael för några längder i poolen. Skräddarsydd kostym, hälsokost och träning — när skulle påsen med kokain, sociopatin och motorsågen komma in i bilden? Jag var orolig för mig själv.

Som konstrasten mellan Hong Kong och Kina är stor, blev sedan min förändring tillbaka till barnet i mig. Efter det pinsamt utmattande simpasset klädde jag om till något bekvämt och färgglatt, sov två timmar, steg sedan upp för att slöa framför datorn i några timmar med chokladkakor innan jag gick till McDonald’s för att äta. Jag var tillbaka!

Homecoming

Åter i det för dagen fuktiga och som vanligt älskvärda korridorsrummet i Hong Kong. Överväldigad av Kina-resan, som exploderade i mitt sinne framförallt de sista dagarna i Beijing. Framförallt hänfördes jag av en oslagbart vacker naturupplevelse på muren i torsdags, samt då jag för 20 timmar sedan stod på Himmelska Fridens torg, överlyckligt berusad och skakade hand med barn och vuxna och var vän med de tusentals människorna som samlats för att se soldaterna hissa fanan framför Mao.

Jag skriver små anteckningar och importerar bilder, och lovar att återkomma här imorgon med en reseskildring av episka proportioner!

Mitt kinesiska hår

hundhar

Som det ultimata beviset på min djärvhet beslutade jag mig idag för att 1) gå till frisören, och 2) gå till 68-dollarsfrisören på campus. Hemma går jag gärna till Toni & Guy (jaja), som förvisso finns även i Hong Kong men här kostar som en biljett till Thailand och således inte riktigt känns värt de slantarna.

Letar iallafall upp frisörsalongen längst in bakom gymet (!), som naturligtvis heter Hair Style och har en skylt i neon matchande den blå inredningen. En kvinna välkomnar och det hela känns någorlunda tryggt. Efter en rask hårtvätt sätter jag mig ner och får bläddra lite i tidningarna. Åh, en GQ! Den har dom på Toni & Guy också. Närmare bestämt samma nummer — som jag läste för fem månader sedan. Nåja. Problemet var istället att när jag lade ner tidningen och tittade upp hade den lilla damen ersatts av en 30-årig karl i vit jeansjacka och svåra jeans. Hjälp!

Han gav mig några sjuka broschyrer där man fick bläddra efter sina drömmars frissa, och sedan komponera ihop nacke, lugg et cetera. Paniken spred sig i takt med att jag vände sida och blev paffare och oroligare för varje asiatisk grabb i mangafrisyr som dök upp. Min käre frisör kunde självklart inte engelska, och jag var fast!

Jag skulle själv få regissera den här tillställningen, och bar olyckligtvis glasögon vilket försvårade uppdraget. För var fjärde-femte ingrepp med saxen eller den oberäkneliga maskinen fick jag säga stopp, ta på brillorna och granska. Pulsen var genomgående osunt hög och jag kände mig lite divig, vilken dramatik!

Efter tjugo minuters finlir såg det iallafall någorlunda anständigt ut, med en hint av synth. Jag tog i hand och sprang iväg, och äventyret var över.

Vilket jubel!

Gårdagen bjöd förresten på vistelsens hittills största uppståndelse kring min fysiska gestalt. Då och då får nämligen HKUST besök av prydligt uniformerade grundskoleklasser, av oklar anledning. Kanske hoppas man att de ska inspireras av sina flitiga äldre landsmän och -kvinnor som redan vandrat den överjävligt slitsamma, dyra och prestigefulla vägen till en plats på skolan.

De stod i klungor om 20-30 elever lite varstans på min väg från rummet till lektionssalen. På håll bemöttes den långa (och coola, såklart) västerlänningen endast med skratt, vinkningar och utsträckta armar av några barn, företrädesvis flickorna. Det var först när jag tog den sista hissen upp som hysterin skulle bryta ut på allvar.

På översta våningen ligger nämligen ett litet förrum där man står och väntar, och således som resenär från nedersta våningen måste passera igenom för att komma vidare ut mot atriumet. Den kvinnliga kinesiska rösten sade något ur högtalarna och dörrarna öppnades för mig, och liksom en scenuppträdares publik stod framför mig en hel skolklass i sina ulltröjor, slipsar och välkammade frisyrer. Först var det tystnad – någon gosse som stått precis utanför hissdörrarna sprang åt sidan och gjorde plats. När jag så steg ut bröt det hela ut. Några flickor började ropa högt och pekade exalterat på mig, och snabbt spred sig jublet bland barnen medan volymen multiplicerades av ekot det höga taket genererade. Snart tycktes alla de uppskattningsvis trettio barnen ha stämt in i uppståndelsen och det rådde kaos!

Jag var helt överväldigad, blev generad och skyndade ut mot utgången utan att ena förmå att titta på någon av ungdomarna. Skrattade högt och log brett, liksom i självförsvar. Det var nästan olustigt, och jag kunde höra barnens upprymda röster flera meter utanför hissrummet jag hastat ut från. Jag vet ännu ett dygn senare inte om jag ska känna mig som ett cirkusnummer eller Justin Timberlake.

”If you are cheap, nothing helps”

Karl Lagerfeld fortsätter att inspirera. Det är oklart vad min fascination bottnar i — jag är rädd för att det är i den fyndiga snobbigheten. Elegans behöver förvisso inte vara exkluderande, så jag nöjer mig med att säga att det är snyggt. Väldigt snyggt:

Den välgjorda reklamen är regisserad av en annan produktiv karl och före detta granne till mig, Johan Renck – med förvisso ett kvalitetsmässigt mer varierat register. Lång är han också, vad det nu har för betydelse.

Jag känner mig upprymd, trött och förvirrad på samma gång, och tar en tupplur.

Lika som bär?

likasombarSer ni samma likhet som caroline?

Vad ni iallafall ser är en uttråkad gosse som tvingas harva med allehanda meck (till vänster alltså, Waldo lirar garanterat E för att stå ut med sitt eget leende). Trots att jag endast behöver klara kurserna här på HKUST med knappt godkänt, har de svinen ackumulerat en bättre bunt prov, inlämningar och quizar precis innan påsklovet. Och då tvingas även jag studera, min arma stackare.

Övriga fröjdefulla inslag idag inkluderar min middag bestående av en Big Mac. Hade inte råd med menyn, fick nöja mig med hamburgaren. Med lite kex och jordnötssmör och ett glas ljummet vatten slapp jag iallafall gå hungrig.

Trots den patetiska middagen kan vi ändå summera detta som ännu en pangdag — det handlar om mitt absolut största guilty pleasure AIK som nyss spelade allsvensk premiärmatch mot Halmstad. Gnaget vann med 1-0 och jag kunde följa spektaklet så gott det gick via webbradio och internet. Fan vad härligt, va!

Nu ska jag läsa lite om strategiskt varumärkesmanagement, och lämnar er med en bild på mina nya, suveräna gympadojor:

Nya dojor!

Vit choklad, era jävla konformister

Med 58 spänn på fickan, en lista full av tidskrävande meck och morgondagens play med Roger & Co i åtanke gjorde jag det otänkbara — jag bojkottade aftonens vanligtvis obligatoriska slirande i stan! Det var ett deprimerande svårt beslut. Men nu är det så fantastiskt bra att jag delar rum med en riktig helyllekille som har detta bojkottande som standard: vulgära spritmängder och ovärdigt beteende intresserar inte Michael (detta är alltså inte ”Micke” jag refererat till tidigare. Micke är en suput till sleazer).

Har istället ätit en fantastisk kaka vit choklad från Lindt, lyssnat på musik, pratat som hastigast om livet med min käre room mate och tittat igenom lite gamla bilder i iPhoto. Hade Michael vart min golden retriever och musiken Sting hade jag med största sannolikt vart en 31-årig gravid kvinna.

Tog även en promenad längs vattnet här på campus. En vänskaplig havsbris, skolkomplexet som lyser upp vattnet i natten, och det numera hemtrevliga sorlet från lokala kids som hänger vid piren var en av dagens absoluta höjdpunkter. När jag på vägen tillbaka hittade en ensam, tilltufsad men pigg liten fotboll på stranden bekräftades mina misstankar om att jag gjort ett utmärkt val av kvällsaktivitet.

På temat gruppbeteende hittade jag av en slump denna intressanta video på YouTube. Knäppt, och oroväckande. Stå på er, mina vänner!

Nathan berättar (om allt du behöver veta)

logiskkatt

De flesta säkerhetsvakter – Dragon Guard Security – här på skolområdet är bistra gubbar som antingen sover eller blänger trött på en. Men inte Nathan. Han talar klockren engelska, är engagerad i samma kyrka som min roomie och är framförallt fascinerande pratglad. Jag brukar mest morsa på honom lite kvickt, och kanske försöka tysta klirret från påsen med öl när jag bär en sådan förbi honom.

Men idag fick han mig på kroken. Han öppnade med den högst oväntade kommentaren rörande min längd. Han är själv omkring 185 vilket är ovanligt för asiater, intygade han. Är jag av medellängd i Sverige? Inte riktigt, jag är lång där med. Vilken skola studerar jag vid?

– Lund University, it’s in the South. It’s an old university, founded in 1666. Kind of a devilish number actually. Vafan säger jag, karln är ju troende kristen!

Sedan blev det drag:

— Well I would not say it’s devilish – in the Book of Revelations the number 666 is a beast, but a machine. Hitler was the Anti-Christ and the beast is in the middle. It gave people numbers, kind of like serial numbers in stead of name – printed on the forehead. But Hitler killed the jews, so he was anti Christ. But fortunately we’re not there yet, with the numbers!

Sen fortsatte diskussionen logiskt med att Star Wars skulle vara bättre läsning i det avseendet, som George Lucas skrivit mycket bra. Inte filmerna då, utan böckerna. Den sagan är viktig för amerikanarna, och det är lustigt att Darth Vaders hjälm liknar de tyska soldaternas. Jag kom på mig själv att ha armarna i kors, och att den gode Nathan stod väldigt nära mig när han pratade.

JRR Tolkien, have you read his books? Well, jag var aldrig intresserad av fantasy utan ville väl läsa historier närmare verkligheten. Då tipsade han om japanske Ishiguro. Han skriver bra på engelska om den japanska mentaliteten. En passage är om modern vars dotter vill ha en katt, men enligt mamman inte fick bli emotionellt fäst vid den, varpå modern dränker katten i dess bur och ger till dottern.

— Oh god, that’s just horrible! sade jag som inbiten kattälskare, rädd för att oj-gud-formuleringen skulle sätta ytterligare sprätt på det här fantastiska samtalet.

— Yes, yes, but he’s not a fascist! Kunde Nathan avslöja, med hans finurliga och nästan barnsliga leende.

— Okay?!

Här någonstans rundades samtalet av. Det hela var fruktansvärt förvirrande, men denne 50-nånting gamle säkerhetsvakten tycks ha mycket att berätta. Jag lovade att googla japanenen, och knatade sedan iväg utan att vända mig om. Jag ser redan fram emot nästa lektion!

Uppblåst fräcka jackor

Man brukar säga att klädesplagg har sin egen historia — vilka smutsiga hemligheter har då inte dessa godbitar att förtälja? DIY-fantasi när det är som originellast: vindjackor med ovandel av gamla uppblåsbara sexdockor.

blowuphoods

Kolla på fler bilder av denna holländska galenskap här.

Dagen i bilder

Från vänster, översta raden:

1 ) Vinnarmackan. Näringsfattigt kinesbröd med två veckor tillsatskryddad hållbarhet, jordnötssmör, honung och banan. Fattas tyvärr jordgubbssylt men jag bredde den i en svag stund.

2 ) Köpte en rejäl ryggsäck inför Kina-expeditionen och mitt och carolines djärva Vietnam-Laos-Kambodja-Thailand-äventyr. Vi får båda plats i den så pengar sparas in på boende.

3 ) Sparkade boll med utbytesstudenterna idag. 10 minuter orkade jag, fyfan vad jobbigt det var. Första riktiga motionen utöver simning sedan jag gymmade ett pass i höstas. Patetiskt, men det är något med de här endorfinkickarna. Kanske skulle man unna sig några fler i år?

4 ) I rulltrappan, Hang Hau MTR. Ovanlig reaktion hos barn när de får syn på mig? Nja.

5 ) Micke somnade och såg socialt utslagen ut. Vid kinesiska konsulatet för visa-business.

6 ) Vidriga statyer i konsulatets fönster. Vad vill de förmedla?

7 ) Behöver ett par fräcka promenadskor inför Kina.

8 ) Storsäljare på Ladies’ Market, Mong Kok.