Jag åkte till Tanzania och bytte den lundensiska snötäckta vardagen mot en annan. Där var fantastiskt.

På samma tema, en brutalt fet låt:

Vilket jävla år! Med inspiration från Martins återblick och vetskapen om att 2009 var mitt bästa, händelserikaste och mest spårat underbara år någonsin, kan jag inte göra annat än att sammanfatta! När jag vart så flitig med bloggen kör vi en liten restrospekt i tre delar:

1/3 Januari-april: Vinter/vår i Sverige och Hong Kong
2/3 Sommar: Asien med Caroline, tillbakalutat chillande i Sverige
3/3 Höst/vinter: Den som var dömd till utslätad tristess, men blev grande och skinande av guld

THE HONG KONG GARDEN TAKE AWAY | JANUARI

STOCKHOLM Årets inleds bakfull efter en blöt nyårsafton — damn, om några veckor ska jag till Asien och Hong Kong i ett halvår!

Rullar ut från Centralen för hundrade gången känns det som, på väg mot två ödesmättade sista veckor med Caroline i Lund innan avfärd den 27 januari till HK. Säger adjö till gossarna, familjen står på perrongen och vinkar, känslomässigt och sådär.

LUND Skolledigt irrar jag runt i staden på ärenden, försöker få dagarna att få fortare och långsammare. Det oundvikliga avskedet kommer närmare och närmare och känslan kan väl enklast beskrivas som fullkomlig ambivalens.

Till konstmuséet Louisiana i Danmark på trevlig helgtrip med C. Tänk, vi gav varandra samma resa i julklapp. Fan vad bra vi är!

Har mitt livs jobbigaste morgon den 27 januari när C åker till skolan och jag är kvar i lägenheten. Är inte kvar när hon kommer tillbaka, och vi ska inte ses på fem månader.

Särskilt smarriga inlägg:
JAG HAR FORTFARANDE INTE FUNNIT DET JAG LETAR EFTER torsdag 15 januari (Första inlägget i den här lilla journalen)
ANDY WARHOL OCH JAG torsdag 22 januari (Jag designade en fin affisch till Caroline, eftersom jag inte kunde ha den där jäveln Warhol ensam i lägenheten med henne)
DET ÄR JU ÄNDÅ SISTA GÅNGEN PÅ FEM MÅNADER fredag 23 januari (Spritromantik à la Lund, strax innan avfärd till HK)

THE HONG KONG GARDEN TAKE AWAY | FEBRUARI

SAS till Frankfurt, därefter till Hong Kong. Allt är märkligt. Flygplatsen: äter en bisarr korvanrättning, saknar C, noterar att de har en Privatebutik som säljer färgglada dildos bredvid toaletterna. Landar i Hong Kong i mina lila byxor, är längst i landet, och redo för allt och ingenting.

HONG KONG Omtumlande, löser det hela med två rejäla utgångar första och andra dagen. Träffar massa folk, inklusive Michael Neal – min fantastiska rumskamrat för de kommande månaderna. Han är en kanonkille och jag pustar ut och blir lyckligare för varje dag som går.

Särskilt smarriga inlägg:
FUKTEN SMYGER UPP PÅ MIG lördag 14 februari (Betraktelser över kombinationen bakfylla/sjuk luftfuktighet, och Hong Kongs bästa budgetrummel)
QUEEN SPA – EN BISARR OCH LUXUÖS HELG I SHENZHEN tisdag 17 februari (Foto och text från en helt vansinnig spaupplevelse)
STUDENTIKOSA UPPTÅG À LA HONG KONG onsdag 18 februari (Studentlivet på min skola, ganska långt från nationer och kårer…)
I TUSEN BITAR lördag 21 februari (En galen kväll till)
ATT FYLLA ÅR I HONG KONG tisdag 24 februari (Fantastiskt videoklipp där Michael utsätts för Foursters brutala födelsedagsfirande. Kolla! Det är helt sjukt!)

THE HONG KONG GARDEN TAKE AWAY | MARS

MANILLA/PUERTO GALERA, FILIPPINERNA Ser den största sociala misären i mitt liv. Manilla är lite av ett helvete, framförallt om du är en fattig 15-årig flicka från landsbygden och tvingas underhålla ett gäng koreanska gubbtjuvar på tjänsteresa. Vi får se massvis, sedan en vacker paradisö. Kontrastrik weekend.

HONG KONG UNIVERSITY OF SCIENCE AND TECHNOLOGY, HONG KONG Läser vassa kurser i beslutsfattande och varumärkeshantering. Asiatiska universitetsväsendet är en blandning av den amerikanska högfärdigheten och kinesiskt slit av kulturrevolutionärt snitt. Inser att vår västerländska generations barn och barnbarn kommer arbete som portiers och toalettstädare åt kineser inom 100 år. Tur att jag är död då!

HAINAN, KINA Åker till Kinas Hawaii, det är varmt och skönt men i övrigt Kina möter Ryssland i en charterortsröra. Vrickade nattklubbsupplevelser och god mat

Särskilt smarriga inlägg:
NÄRA ÖGAT måndag 2 mars (Jävligt bra referat från vår dag i Manilla. Vapen och prostituerade och några livrädda gossar)
FOURSTER FOOD STREET onsdag 4 mars (Fin gemenskap i korridoren, med BBQ på innergården. Konstiga maträtter och sådär.)
EFTER REGNET fredag 6 mars (Vackra bilder på ett regnigt campus)
MATFEST, MATFEST HELA DA’N fredag 13 mars (Passionerat matreferat från Lardo’s Steak House)
SUPER GOOD FEST lördag 14 mars (En bra kväll med finbesök från Singapore som slutade med efterfest i takpool på Four Seasons)
HAINAN DAG 4: MATFEST, STRANDSPARKAR OCH TANT PÅ MOTORCYKEL onsdag 25 mars(Vår vrickade charterhelg på Kinas Hawaii. Bilder och sjuka klubbar)
HAINAN IGEN: KYCKLINGFÖTTER OCH DIOR VIP torsdag 26 mars (Mer om vår vrickade charterhelg på Kinas Hawaii. Bilder och sjuka klubbar)
ATT FÖRLORA EN VÄN torsdag 26 mars (Mina solglasögon visade sig vara direkt skadliga, en upprörande text)

THE HONG KONG GARDEN TAKE AWAY | APRIL

SHANGHAI/BEIJING, KINA Dricker öl i Shanghai och överrumplas av naturskönhet när vi vandrar längs med kinesiska muren och bara ser himlen och den människorfria naturen åt alla riktningar. Kärleksförklaring till hela upplevelsen i länklistan nedan! (KINESISK NATURSENSATION)

HONG KONG Klipper mig hos skolfrisören under oroliga former, rumlar vidare i Hong Kongs uteliv. Har en härlig heldag med Micke, Michael och våra två hongkongesiska kamrater Roger och Jonathan.

Särskilt smarriga inlägg:
DAGEN I BILDER onsdag 1 april, 2009 (En vanlig dag i Hong Kong)
FEM GRABBAR PÅ SPRÅNG söndag 5 april (Om vårt härliga heldag, se ovan)
MITT KINESISKA HÅR onsdag 8 april (Jag gick till frisören, och det blev komplicerat)
KINESISK NATURSENSATION måndag 20 april (Kinesiska muren, en otrolig upplevelse)
HIMMELSKA FRIDENS TORG 05:34 onsdag 22 april (En ruskigt fet klubbkväll i Beijing kan bara avslutas på ett sätt: se militärparad med 2000 kinesiska turister halv sex på morgonen)
I DEN HEMLIGA TRÄDGÅRDEN tisdag 28 april (En vacker promenad på campus)

THE HONG KONG GARDEN TAKE AWAY | MAJ

HONG KONG Man har just börjat känna att man bor i Hong Kong när terminen börjar närma sig sitt slut. Inga längre resor under maj månad, dels på grund av en ansträngd ekonomi och en viss plugginsats, dels det faktum att 4 veckors resande väntar efter terminens slut. Lever friskt med utbytesvänner i HK, hyr en båt för att kryssa runt i Sydkinesiska sjön, lirar pubgolf, och ägnar mig åt allehanda smaklöst rolig verksamhet.

Särskilt smarriga inlägg:
THE HAIR STOOD ON MY ARM söndag 10 maj (Pubgolf, båttur, fest)
HONG KONG STREET STYLE tisdag 12 maj (En skön kille på stan, dagens outfit och lite diverse!)
MIN MUN BRÖT IHOP AV NJUTNING lördag 16 maj (Det bästa du någonsin smakat, eller sötaste iallafall)
DAGENS KAKA, ORMJÄVEL, KINESER, OCH LÅT tisdag 19 maj (Bra listformat och lustiga detaljer)
MONKEY BUSINESS söndag 24 maj (Jag och Alexandra gick ut i spöregnet och jagade apor)

Hallå igen vänner! När ett fantastiskt (ur egen synpunkt, mänskligheten har haltat lite) år och decennium lider mot sitt slut verkar det inte mer än rimligt att plocka russinen ur kakan och uppmärksamma det som uppmärksammas bör. Med tanke på den här självgoda bloggens inriktning kommer denna retrospekt givetvis dedikeras åt undertecknads åstadkommanden med pennan och designprogrammen.

Först ut: en studentikost doftande artikel jag skrev för LundaEkonomernas finfina kårtidning Nådiga Lundtan med anledning av den regelrätta spritresa som gjordes till tyska Puttgarden en kylig vårdag 2008. Ett särskilt trevligt utdrag:

Dessa jämförelser tar dessutom inte i beaktning de ofta rysligt förmånliga tillbud (extrapriser), och framförallt inte de närmast bisarra specialsorterna som Systembolaget har självaktning nog att inte låta rymmas i sitt ordinarie sortiment. Vad sägs till exempel om Boris Jelzin Bag in Box-vodka om tre tvivelaktiga liter. En pappbox med en poolbadande, leende flintskallig man med ett större dricksglas vodka i högsta hugg blir din för 246 kronor.

På Sprit- och Schnitzelsafari Genom Tre Länder (PDF 2 MB)

Det gar inte riktigt att blogga under dessa naturskona men databefriade (starker frihetskanslan, wiho!) omstandigheter, och jag sorjer for det. Har kommer nagra bilder, som en aptitretare eller nagot. Bali ar namligen det vackraste jag nagonsin sett, finns ingen hejd pa haktappandet med risterasser, klippvaggar, soldnedgangar, apor och gronska. Josses!

Javla balinesiskt internet att busa med mig, jag aterkommer med fler bilder!

Inte packat något ännu, naturligtvis. Skrev ut några flygbiljetter dock! Och glodde i en guidebok om Bali. Där verkar helt fantastiskt. Sådana därna risfält, apor, Bintang-öl, vackra solnedgångar. Allt utom caroline, men det ska nog bli fasligt bra ändå. Micke, Sophie, Tu, Leon och Tom är ändå ett älskvärt gäng.

Mina praktiska förberedelser går alltså långsamt, vilket försäkrar mig om att jag fortfarande är mig själv. YouTube stjäl plikttroget min uppmärksamhet:

1) Mamma tipsar om en prima minigris. Titta på honom, den larviga lilla typen!

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

2) caroline skickar över filmen om Christian the lion. Jag kan ha postat den här förut, men den är bannemig värd en repris. Hade nästan skrattat lika mycket, om hippien fått huvudet avbitet och en katt börjat spela keyboard — men det är faktiskt finare såhär.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3) En ganska bredbent housedänga: John Dahlbäck – Everywhere heter den. Titta vilken snygg video! Påminner mig om Stockholm och kärlek, två favoritprylar jag saknar. Dessutom är det få saker som får mig på bättre humör en fredagsafton än en Blue Ribbon-öl, trummaskin och hög bpm!

Jag har helt vansinnigt många myggbett, sju-åtta stycken bara på min vänstra axel närmare bestämt. Skriver en uppsats om min “etiska kod”, för en kurs som är obligatorisk för alla konkurrensskadade stackars full time-elever som fått kompromissa på utvecklandet av en egen värdegrund till förmån för Den livslånga hårda slitet.

Johannes och jag pratar lite över internet och han skickar mig ett parti techno av toppklass, och jag hamnar i ett plötsligt stockholmsskick och ser fram emot sommaren. Hösten också, när allt kommer omkring. Grundkurser i statistik och handelsrätt på Ekonomihögskolan må låta oerhört besvärande i denna härliga Hong Kong-tillvaro, men det kommer att bli bra till slut. Alla larviga och kära vänner där, jag saknar er!

Har dessutom fortfarande inte rekognoscerat tillräckligt i Köpenhamn. Och Berlin då, där har jag inte vart sedan i nian! Länsbussar och -tåg över Skåne med stora åkrar, gallerier och dramatiska hösthimlar kan också vara allt som behövs!

Men just nu älskar jag Asien, och finner ro i det faktum att jag vid varje tvivel på min egen tillvaro kan finna evig räddning i min nyfunna godisbutik på internet: Play him off, keyboard cat. Denna briljanta kombination av människor som ramlar på ändan och slår sig, och en katt iklädd en morgonrock i silke som lirar piano har sedan igår lämnat mig och room mate-Michael tårögda av skratt vid upprepade tillfällen:

Vilken helg! Efter en krävande och dryg vecka i skolan stod fredagsaftonen för The Hong Kong Open 2009 — den mest dekadenta golfturnering som någonsin skådats. I kort: iklädd golfkläder och tillhörande leksaksklubba skulle ett sällskap på 20 manliga tävlanden från UST ta sig förbi 9 hål i bardistriktet Wan Chai med det explicita målet att dricka diverse tvivelaktiga drycker på kortast möjliga tid. Denna charterortsaktivitet var svinig, obegripligt berusande och svårslaget rolig. Det sjöngs och skrålades, spelades på en medhavd trumma i takt med att våra sinnen obönhörligt grumlades. Om någon arbetsgivare läser detta: kontakta mig med information om positionen så skickar jag er mitt CV.

Dagen efter steg jag upp i ett förväntat mardrömslikt skick redan vid 10-snåret, av den enda anledningen att jag en timme senare skulle ut på sjön. Det organiserades en båttur runt i Sai Kungs skärgård där 50 av oss skulle sola, bada och ta något gott att äta och dricka (burr). Efter en härlig lur i skuggan kom jag snart tillbaka på banan, och den väldigt angenäma dagen avslutades sedan med en smarrig middag i en närliggande fiskeby.

Elva timmars nödvändig sömn senare sitter jag här i ett belåtet skick inför dagens studiemässiga göromål. Jag ska tjusa PowerPoint och lura Word för den ungefär tiotusende gången. Som utmärkt försening och trevlig musik kommer här två bra låtar att lyssna på innan vi sätter igång med dagens ärenden:

Bill Callahan – Eid Ma Clack Shaw (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
Det ligger något vackert över den grova stämman och klara texten. Kanonlåt!

Ellie Goulding – Starry Eyes (Klicka för att spela upp direkt här på sidan)
På andra sidan jorden från den första låten, men ändå en söndagspärla som får mig på ett härligt humör. Londonbrud sjunger bra över Frankmusiks produktion. Klick, klick!

(Via: bananas foster)

Fantiserar ytterligare om Indonesien och Bali. Hugo var ju också där. Det var visst förfärligt vackert och trevligt. Jag surfar runt på Flickr, skickar med mössan i hand några bilder till venture capitalist mamsen:

“du får hämta oss ofta från ålderdomshemmet hem till dig som tack för detta”

Så snubblar jag även över denna läckra video som Hong Kongs turistnäring producerat. Ett flygplan kryssar runt och filmar staden ovanifrån. Det är ju alldeles otroligt vad tjusigt Hong Kong är, också:

Sen ser jag den här bilden jag tagit i Lund. Notera hur stackaren går med nedsänkt huvud, luvan uppdragen och armarna stelt utmed kroppen av den bitande kylan – sannolikt på väg ner till spåret för att kasta sig framför ett öresundståg.

1) Jag tittar med tärd blick upp från dataskärmen och dess PowerPoint-monster jag brottats med i timtal — och ser ljuset! Nu är alla flygresor för min och carolines Sydostasien-kampanj bokad. Fasligt fett — vi åker Hong Kong -> Saigon (Ho Chi Minh-staden), Saigon -> Hanoi, tåg tillbaka till Saigon med diverse avstigningar -> buss eller dylikt till Kambodja vidare in i Thailand varifrån vi slutligen åker från Bangkok tillbaka till Hong Kong och därifrån till Köpenhamn. Jävlar, ja!

2) Mellan sista tentan och Bästa dagen i år har jag nästan två veckors ledighet. Först tänkte jag strosa runt i Hong Kong, bo dyrt på hostel och mest vänta ihjäl mig. Nu slog det mig istället att jag är i Asien och jag har en uppsjö av spännande länder inom några timmars räckhåll, och att jag i höst kommer att bo och uppehålla mig i Lunds kommun, Skåne län, Sverige. En trupp UST-studenter ska dessutom till Indonesien, och Arjuna har i 10 år förklarat hur fantastiskt landet är. Om jag snålar de sista veckorna här, kanske…

3) Inom de närmaste tre veckorna har jag tre större presentationer med tillhörande rapportinlämningar, två uppsatser, några quiz, och tre tentor. Perfekt för att avnjuta campus-livets enklare tillvaro av nudlar, kex och allmäna fröjd (som trogna läsare säkert känt av tidigare).

4) Micke belastar mitt förstånd ytterligare med denna vansinnige, ensamme, och ganska obehagliga herre. Han är en rysk krösus på 39 jordsnurr på jakt efter sin 16-20-åriga okyssta prinsessa. En väldigt besvärande bildserie.

Bild: Stina Wirsén

Bästa sysslan en mulen, innehållslös skitdag: tagga människor i iPhoto 09! Man märker varje bild någon är med på med personens namn, och snart har man sådär lite obehagligt katalogiserat tusentals bilder på vänner och bekanta. Har snart gått igenom alla mina fotografier mellan 2002 och häromdagen — en trevlig promenad ned för minnenas boulevard.

Hittar denna på mig i Rom. Har hängt upp ett par kalsonger på tork, som sedan fallit ner till grannens balkongräcke. Jag litar på min långa arm och någon slags käpp för att försöka hala upp dom. Patetiskt.

Hellre lycklig av dårskap än vis av skadan (Citat, okänd)

Det var en helt fantastisk afton och den sista i Beijing. Aftonen tog sin trevande början i hostelets bar och vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta. Någon dåre hade satt på Sex and The City-filmen på TV:n och där satt jag och drack Tsingtao i generösa volymer, ganska tagen av sörjan som visades. Så gick det plötsligt upp för oss vad målet med vår kväll var — vi skulle såklart se flaggceremonin på Himmelska Fridens Torg vid soluppgången!

Att snabbt rusa i säng och ställa ett gruvligt tidigt alarm fanns naturligtvis inte på kartan, utan taktiken blev fylleribaserad. Snart samlade vi några tappra själar och rusade ut i natten. Efter det fjärde mobillarmet inne på en klubb, många timmar senare, hoppade vi in i en taxi och kryssade överförfriskat mot torget. Härligt! Vad har vi att vänta egentligen? Några militärer och morgonpigg gammal gubbe kanske.

Snarare tusentals människor. Det var helt vansinnigt: i mörkret syntes tiotals turistbussar och människor strömmade till torget i stora nummer. Vi var helt ställda, vad var detta egentligen? Det var den kinesiska diktaturens bästa partytrick hittills: att lyckas samla människor i alla åldrar, på ett torg, med pappersflaggor och jubla åt en daglig flagghissning klockan 05:34 på morgonen. Vi tog seden dit vi kommit, köpte två flaggor var, och sprang lyckligt mot folksamlingen.

Vi var fasligt tankade, packade helt enkelt.

Det handlade emellertid om en väldigt älskande och vänlig berusning, och vi gjorde succé på torget. Jag och Micke tog i hand, vinkade och sade glatt “Ní háu!” till alla vi såg. Efter ett tag drog den korta flaggceremonin igång, men var snart över och det nu ljusa torget var i upplösning – och de många besökarna passade på att gå fram till de två extra turistattraktionerna.

Det arrangerades galna mängder kort där vi poserar med allehanda människor, folk fotograferade öppet och i smyg och vi var för ögonblicket större än både Mao och den kinesiska flaggan. Jag blev generad och ville nästan gå hem, aldrig hade jag sett på maken till uppståendelse – ja, hysteri! – kring min egen person. Makalöst!

Jag väntar ännu på merparten av bilderna från denna sjuka episod, men har tills vidare den riktiga godbiten ovan att gotta mig åt. Jag älskar Kina!

Tramsiga skoluppgifter och annat gör att jag inte förmår skriva ner hela resan i ett sjå. Istället ger jag mig an den enskilt största upplevelsen den nio dagar långa Kinaresan gav mig. Kanske är det också den största naturupplevelse jag ännu upplevt i hela mitt liv. Fett som fan var det iallafall, min resa till den kinesiska muren:

Dagen började obamhärtigt tidigt när mobilalarmet gick av på Leo Hostel i centrala Beijing. Det är ett intimt och vänligt ställe, som dessutom erbjuder prima paketresor till sina mestadels backpackande gäster. När det stog klart att några andra i resesällskapet skulle nöja sig med den kommersiella 1957 restaurerade muren vid Badaling bestämde sig vi friska gossar och töser att istället nappa på hostelets erbjudande om att besöka deras “Secret wall“. Låter månne billigt och väl arrangerat, men icke då. Bra pris, skumpig minibuss och en ganska krävande marsch stod på schemat, och det skulle visa sig vara några av de bäst investerade pengar (220 yuen) jag någonsin hostat upp.

Genom ett soligt morgon-Beijing rullade så bussen iväg med sex svenskar och tre kanadensare. Vår chaufför svor på medtrafikanterna, körde som sig bör i Kina som en jävla dåre och gnolade glatt med i den högst kinesiska musiken på bilradion. Vi lirkade oss igenom skyskraporna, trafiken och avgaserna, vidare ut på landet förbi allt mindre orter. Många gamla på promenad till synes utan destination, unga hastandes till bussen in till stan, några byggarbetare som hackar upp den slutkörda vägen och ett landskap som växer och växer på höjden.

Vi åker förbi Badaling och ytterligare ett avsnitt av muren som erbjuder jätteparkeringar för turistbussarna, butiker och försäljare och turister i trånga tusental. Bussen svänger rutinerat in på allt mindre vägar, medan butiker och restauranger avtar för varje meter och medelåldern på människorna stiger i höjd med de kuriva bergens altitud framför oss. Snart är husen i sten och åsnor står och chillar vid vägkanten, och endast gamlingar syns till. Bussen stannar plötsligt, och chaffisen börjar tuta otåligt i den öde byn. Plötsligt syns en keps vandra längs med bilens sida. Dörren till framsätet öppnas och en liten herre hoppar upp. Han synar oss kort, vinkar snabbt och sätter sig sedan till rätta. Vi fortsätter längs den dammiga vägen medan bebyggelsen försvinner i backspegeln.

På en enslig liten väg vid en bergsfot stannar vi. Väl utstigna stäcker vi oss välförtjänt efter en lång och skumpig tretimmars-ride. Den lille mannen är ännu mindre än väntat, och som motpol i längdspektrumet blir vi genast kompisar och tar i hand. Någon engelska talar han tyvärr inte, men instruerar ändock noga hur rökarna i sällskapet ska fimpa gemensamt och lägga fimparna under en stor sten. Något säger mig att gubben knatat i de här krokarna sedan han var knodd, och tycker väl inte att några västerlänningar ska komma och fimpa i hans natur.

Vi börjar vår färd upp mot muren längs den slingrande stigen upp för berget. Vacker trädblomster möter oss snabbt, och efter bara några minuter får vi lite perspektiv på omgivningen och fotograferar ivrigt det ändlösa bergslandskapet. Gubben tar täten och vandrar raskt, men vänder sig ofta om och ser till att trötta får vila och nödiga smyga bakom sten och göra sitt. Mina löparskor gör succé och den förväntade fotpinan uteblir. Att jag dessutom bär mina sprillans nya, stolt och passande röda träningsbyxor gör saken ännu bättre.

Snart ser vi det första vaktornet. Dessa 24 000 strategiskt utplacerade poster står med några hundra meters mellanrum längs de enorma muravsnitten som sträcker sig över hela norra Kina, och skulle verka som vilostopp för vår 2-timmarsvandring längs med detta namnlösa och förmodat hemliga avsnitt av den 6400 kilometer långa konstruktionen. Detta jordens största byggnadsverk är byggt i flera etapper och under olika epoker, varför den ser ut som ett liggande träd med långa kvistar som springer ut över det enorma landområdet.

Vi klättrar upp vid ett parti där ena sidan förstörts och bildat en trappa av de enorma stenbumlingarna som konstituerar muren. Som av en slump kommer vi från den sida mongolerna anföll, och invaderingen är ett faktum.  Detta parti har inte rörts av en byggarbetare sedan Ming-dynastins dagar för 600 år sedan, medan undantag för tjuvar som knyckt sten för att bygga kringliggande byar. En kort vilopaus följer tillsammans med gapande munnar när den andra sidans lika otroliga landskap uppenbarar sig för oss.

Vi vandrar en stund och tar sedan en paus där “Great Wall Sandwiches” från hostelet äts med god aptit, snålt nedsköljd med vår knappa vattenreserv. Vår guide tittar på oss och landskapet, och skulle visa sig att utöver en cigarett inte förtära någonting på den tre timmar långa marschen. Han var förresten 73 år gammal och i ungefär dubbelt så bra form som mig. Helt otroligt.

Ungefär halvvägs når vi den högsta punkten på vår resa, med ett vakttorn högt belägen på toppen av en av de hundratals bergen inom syne. På en timmes färg har vi inte sett en människa, hus eller minsta antydan till civilisation. Så sticker ett huvud upp från tornet, en karl i militärjacka skriker på oss med kinesiska brytning att vi ska se ta det försiktigt i den närmast 90-gradiga bestigningen. Vem fan är detta?

Efter att ha gottat oss i vår egen äventyrslusta, långt bort från kommersspektaklet på turistavsnitten av muren, möts vi nu av en sjuk syn. I vakttornet står ett bord täckt av färgglad skit. Coca-Cola, t-shirts och allehanda turistkrams står uppdukat, och mannen i tornet visar sig istället för eremit vara världens mest tålmodiga försäljare. Det kan omöjligtvis passera mer än ett eller två sällskap likt vårt om dagen, max. Men han hade sitt lilla försäljningsstånd, och mycket riktigt – under attack från våra retsamma tillrop – ger några av expeditionsmedlemmarna med sig och inhandlar en t-shirt och någon slags gravyr som intygar att man bestigit muren. Jag nöjer mig med den godaste colan i läskeblaskens historia.

Vi klättrar upp för en högst oberäknerlig stege av pinnved och inser plötsligt varför karln valt detta som sitt högkvarter. Utsikten är det absolut mest imponerande jag någonsin sett. De ändlösa bergen och den slingrande muren lämnar mig fullkomligen andlös. Utöver några bin som surrar högt om vårt intrång är jag ensam med världens naturpornografi, var jag än vänder mig kittlar det i magen och jag kämpar med att försöka hitta ord att beskriva min känsla inför detta enorma. Det går åt helvete, liksom nu, och jag kippar mest efter andan. Fantastiskt! (video)

Efteråt följder en i höjd avtagande vandring där jag fylls – liksom under marinbiologepisoden i Filippinerna – av en känsla att jag svikit naturen. Den är det vackraste jag någonsin sett, den är ren och utan intentioner och väntar på mig – medan jag super skallen av mig i de avgasfyllda och meningslösa städerna. Jag ska börja vandra i naturreservaten runt universitet i Hong Kong varje helg, jag ska aldrig mer betala ett klubbinträde eller tequila i Lang Kwai Fong och jag ska uppfyllas på det här viset så ofta jag bara kan! Efter ett tag lugnar jag mig, och nöjer mig med att konstatera att jag måste balansera upp Hong Kong-tillvaron bättre, blinkar åt muren och tackar för det fina tipset.

Vi hamnar till slut i en liten by, efter närmare tre timmars vandring. Där är bara gamlingar och några enstaka småbarn i syne, och som en arrangerad del i exkursionen har det förberetts en härlig lunch åt oss. Öl, läsk och vatten står framdukat på ett spartanskt bord i ett lika enkelt rum. Vi skålar och pratar högt och glatt om vår suveräna upplevelse. Snart bär man in ris, bambuskott i chilisås, någon slags grön baljväxt, morötter och en drös andra tallrikar med härligt kryddig vegetarisk kost. Vi äter med stor aptit och sätter oss sedan på den lilla innergården där en katt går runt och hälsar, några fasaner kacklar i en trång bur och en kvinna står och rengör disk i någon slags utomhusriggad vattenanordning.

Snart kommer en karl förbi och låter meddela att minibussen är redo att ta oss hem till Beijing. Överväldigad och på lyckligt utmattat humör sätter jag mig tillrätta och låter tröttheten från vår fantastiska dag på kinesiska muren, tillsammans med bilens förvånansvärt rogivande skumpande, vagga mig till sömns.

Åter i det för dagen fuktiga och som vanligt älskvärda korridorsrummet i Hong Kong. Överväldigad av Kina-resan, som exploderade i mitt sinne framförallt de sista dagarna i Beijing. Framförallt hänfördes jag av en oslagbart vacker naturupplevelse på muren i torsdags, samt då jag för 20 timmar sedan stod på Himmelska Fridens torg, överlyckligt berusad och skakade hand med barn och vuxna och var vän med de tusentals människorna som samlats för att se soldaterna hissa fanan framför Mao.

Jag skriver små anteckningar och importerar bilder, och lovar att återkomma här imorgon med en reseskildring av episka proportioner!

Ledsen kompisar! Internet har lyst med sin franvaro och jag har vart varldssamst pa att uppdatera. Skrev nagra rader pa Twitter men de verkar ha kommit bort…

Shanghai handlade mest om fest, det fanns tusen och en barer och klubbar, kineserna var helfestliga och ville skala hela tiden. Good times! Med oss hela tiden var en av sallskapets kompisar Cory som kunde mandarin och var en reko grabb helt enkelt.

Pa sondag kvall var det dags for Beijing, och vi skulle aka tag. Det finns fyra klasser: soft sleeper, hard sleeper, soft seat och hard seat. Ni kanske kan gissa vilken som ar obekvamast? De var de enda som aterstod, sa vi kopte en kudde var och gick till taget. Det var knokfullt, varmt och luktade mat. Alla pratade hogt och det var helt sjukt i storsta allmanhet. Nar vi val satt oss till ratta gick det OK, man sov ganska kasst i 4-5 timmar medan resten av tiden gick at att lira ett ryskt kortspel som Micke larde oss, samt prata lackert strunt.

Beijing ser saklart lite annorlunda ut sedan sist, men kineserna gillar mig lika mycket som vanligt. Har val tagit 10-15 kort med kineser som imponeras av min langd. Man vill ge tillbaka till fansen och jag har sagt att jag ar 197 cm sannolikt 50-60 ganger. Kandis!

Hittills har vi mest knatat runt, sett Sommarpalatset vilket var otroligt mysigt och stort. Atit Beijings basta anka pa lyxrestaurang for en hundralapp, idag besokt Forbjudna staden och mest oroat oss for att hinna med allt.

Staden ar enorm och nu ska jag rusa ivag for att forsoka hinna med resten, aterkommer snart!

Detta skrevs for ungefar ett dygn sedan, men ar val fortfarande battre an ingenting! Dag 2 som inte namns i texten nedan har spenderats i omradet West Lake, som ar ett naturskont stalle ungefar 19 mil fran Shanghai. Det var en stor sjo med oar, kinesiska kulturskatter och kineser sjalva. Vackert och konstigt! Bilder kommer nar jag atervander till HK.

Iallafall, dag ett (innan utgangen):

Framme! Vi har precis checkat in pa ett charmigt hostel mitt i stan dar de har katter som gar runt och chillar. Mittemot ligger en vansinnig byggnad som ser ut som Mordor. Flyget och resan gick prima aven om det var bittert att stiga upp efter fyra timmar. Shanghai verkar mysigt, stadskarnan ar oppen med parker och avenyer medan skiten runt omkring mest handlade om avgaser och stora hus.

Sallskapet pratade ihop sig over en autentisk amerikansk pizza pa Papa John’s och diskussionen kretsade kring statsskick, typ. Vi traffar en kompis till en kompis som bor har. De har blockerat YouTube i nagra veckor vilket ju ar helt vrickat, ingen kommer at sidan utan proxys och regeringen skyller pa internetleverantorerna. Diktatoriskt drygt (fniss)

En viss Eugene fran Singapore berattade dessutom om att nar IMF har moten i Singapore bussar de over demonstranterna till Bali. De sander video darifran till Singapore, men utan att demonstranterna faktiskt ar pa plats. Haha, vansinnigt!

Hursomhelst, nu ar det dags for en svang pa stan forhoppningsvis innehallandes kaffe och ol. Hej!

———————————————————————————-

Lite kort om vad som hande senare pa kvallen: vi borjade pa en restaurang som serverade Tsingtao, ganska medioker mat och skoldpadda pa menyn. Testade naturligtvis inte det senare, men det var lika vidrigt for det. De erbjod aven “Rice field oil explosion eel” vilket var al, och smakade OK. Knasigt! Nu blir det iallafall sanggang, pa aterseende!

Spring break är här och efter dagens sista prov låg en upprymd skolavslutningskänsla över campus. Kineserna gick med resväskor och utbytesbarnen önskade varandra lycklig resa på sina diverse destinationer. McDonald’s stängde dessutom tidigare än vanligt, som det yttersta tecknet på att något var i görningen.

På den sista lektionen, Judgment and Decision-making, spelade vi något slags överlevnadsspel. För att hamna i stämning spelade läraren smakfullt nog upp öppningsscenen av Alive – filmen om ett rugbylag som störtar med sitt flygplan i Anderna. Väldigt visuellt med skrik, panik och ett flygplan som havererar. Kändes sådär inför morgondagens flyg till Shanghai med namnkunniga bolaget Yuneyao Airlines…

Var trots allt en intressant lektion. Vi arbetade i grupp och jag hade den stora äran att få samarbeta med Delta. Gossen med detta fantastiska namn berättade att han ursprungligen fått namnet Andy, men vid 17 års ålder hade tröttnat och sedermera bytt till Delta. Jag gratulerade honom självklart till det utmärkta valet.

Hursomhelst, nu väntar min 9-dagarsexpedition till fastlandet! Först Shanghai till söndag, därefter tåg till Beijing där jag larvar runt till nästa lördag då jag pyser tillbaka till Hong Kong. Ska snoka reda på ett internetcafé och då ska ni få höra! Vet inte exakt (men har en liten aning) om vilka ni är som läser här, och jag ska kriga för att kunna göra väsen av mig här på bloggen.

Vi hörs, kompisar!

Vilken förtjusande dag! Lördagen vigdes som planerat åt häng med de två helsnälla snubbarna från min och Mickes Human Resources-klass: Roger och Jonathan. De är lokala grabbar som ville visa oss runt deras krokar i Tai Po i New Territories. Det blev en intensiv dag av cyklande, mat och vänskap.

Det hela började med att jag steg upp vid halv elva, vid god virgör. Bådadera fullkomliga sensationer för en lördag. Inleder därefter med en bättre fika, och marscherar sedan iväg med de två Michael. Kommer lätt försenade till Tai Wei där vi möter upp med gossarna, för att därefter inhandla en lättre brunch bestående av ett gäng söta men läckra matbullar. Vi var alla upprymda inför den spännande dagen, vädret tycktes programmerat för cykling och humören var på topp!

Vi hyrde ett gäng velocipeder ungefär lika stora som den jag fick som 8-åring. Det gick dock an utan problem och vi rullade först iväg mot IKEA där vi skulle hustla till oss lite kontaktinformation inför ett skolprojekt samt bjuda våra hongkongesiska vänner på svenskt snask. En stor succé senare trampade vi vidare och hamnade till slut i Roggan och Jonathans hemstad.

Vi lämnade in cyklarna och satte oss för att äta en matbit på ett lokalt hak utan engelska menyer (oftast ett gott tecken). Vi åt nudlar, med olika tillbehör. Kotarm, bland annat. Jag säger då det, fyfan! Smaken var okej, lite som fläsk — men texturen av hud och de liksom fjälliga, tunna tarmvecken. Jag grimarserar medan jag skriver detta.

Mätta och belåtna knatade vi sedan till Rogers hus. Han bodde i ett av de vansinnigt stora bostadskomplexen. 30-35 våningar höga, med tjugo trånga lägenheter på varje våning. Knäppt! Inredningen var enkel men hemtrevlig. Många fotografier på familjen, och känslan av att stå i hans lilla pojkrum med hans trånga skrivbord, säng och enorma utsikt bakom de gallerklädda fönstren var väldigt speciell.

Sedan fortsatte våra kulinariska äventyr då vi halade fram Abbas senapssill vi inhandlat på IKEA. Det fanns tyvärr inget knäckebröd, men några salta kex gjorde sig bra till fisken. “Delicious” lät det kinesiskamerikanska utlåtandet och vi svenskar log stolt. Lagom till efterrätten bestående av Annas pepparkakor kom pappa och farmor Ku hem. Inte ett ord engelska kunde dom, men det var härligt bara att få säga hej!

Därefter stundade en promenad och bussresa en halvtimme bort där vi skulle äta middag (ja, det var en dag av frossa). Roger hade bokat bord på en suverän thailändsk restaurang som bjöd på himmelskt käk. Jätteräkor i chilisås, biff i gröncurry, kyckling- och biffspett med sataysås, friterat ris med ananas och sea food. Jag börjar få slut på superlativ men jävlar vad gott det var! Min enda frustration bestod i att jag valde bort ölen, eftersom jag hade ambitionen att studera senare under kvällen. Något som såklart inte blev eller kommer att bli av. Nåväl.

Sedan gick vi en sväng till en publik BBQ-plats där ungdomar satt och grillade medhavt käk i en väldigt mysig miljö. Nej, vi åt inget. Intressant notering är att inga pilsner syntes till, och som jag förstod det av diskussionerna med Roger dricks det inte särskilt mycket bland Hong Kongs ungdomar. Våra utbytesstudents-berättelser om spritslagen i Lang Kwai Fong kändes i det närmaste skuldtyngda. Men vi kunde utbyta många erfarenheter (skratta inte, det var fett berikande) och sade adjö till Roger nästan elva timmar efter att vi hade träffats. Vilken kanondag!

Nej, detta midnattsyrande gör inte dagen rättvisa: jag tror att alla ska kunna kolla in Facebook-albumet (KLICKA HÄR!)

Dagboksinitiativet kom av sig, men den andra dagen i Hainan var iallafall till stor belåtenhet. Den inleddes på den rena men populära stranden där vi med trängdes med kinesiska semesterfirare och några backpackers. Strandliv har sedan mina motkulturella gymnasieår vart jämställt med meningslöshet — fast då jag nu låg och lyssnade på några favoritspår i iPoden över en flaska öl med solen generöst gungande över mitt svettiga och allt lugnare huvud, fanns det inget utrymme för klagomål.

Dagen spenderas i en liknande, stilla takt där jag allt eftersom rättade mig in i charterortsnormen där min funktion är att äta, dricka, sova och obekymrat upprepa i fyra dagar. Middag avklarades lika delikat som vanligt, med undantag för kycklingfötterna som återfanns i en av tallrikarna. Den enda som vågade sig på denna vidrighet var Gruda, vår underbart oberäknerliga och äventyrslystna polack som dagen till ära fyllde år. Bedriften firades genom att födelsedagsbarnet glatt införskaffade en pava tequila och vodka. Nu skulle det firas, ikväll hade vi ork och nu skulle klubblivet undersökas.

Det är en imponerande fart på charterortsfyllan utanför vårt hostel. Till min stora förskräckelse upptäcker jag en liten flaska med högst bekant etikett. Vänner från Stockholm känner igen den som motoroljan och det handlade alltså om den överjävliga kinesspriten som jag köpte med från Beijing 2006. Den är obeskrivligt äcklig och förnedrar allt i dess väg. Det är alkoholdryckernas svar på att äta avföring och skjuta sig i foten medan någon kasta dartpilar i ryggen på en. Fenomenalt snuskigt återseende som dock får fart på alla inblandade! (Herrarna i Lund: detta är alltså inte den vämjeliga drycken som stått hos Nils i ett år, den såg jag istället reklam för på tv. Arma kineser!)

En taxiresa bort ligger klubben vi fått rekommenderad för oss, och den är i sanning helt briljant. Dior VIP heter den, logon är stulen utan betänkligheter från modemärket – och dansgolvet är som en studsmatta! På riktigt alltså, det var som plast som gungade upp och ner vilket gav en hoppmatteeffekt. Helt fantastiskt, och när de lirade någon knäpp (förmodat rysk) houselåt var det eufori på hög nivå! 52 öl beställdes för några hundralappar och sällskapets lycka var gjort. Födelsedagsbarnet strippade, dansöser i glasburar kom fram och artistuppträdanden tog plats på bardisken. En sjuk tillställning som lovar gott inför Shanghai och Beijing om några veckor!

Därefter gick vi vidare till ytterligare något vrickat ställe där jag skålade med halva Kinas befolkning, imponerades av en sjuk inredning med typ klockor och kugghjul och bjöds på prima whisky/iste-drinkar som serverades med sötsatta popcorn. I tillståndet man befann sig i var allt förvirrande och förtjusande. Hamnar förr eller senare i en trång taxi hem, köper en suverän majskolv på matståndet mitt i gatan där folk i alla åldrar sitter och äter mellan ungefär 3 och 6 på morgonen. Som det ska vara!

På lördagen smiter vi tre herrar i rum 202 mycket försenat till en avlägsen strand som kallas Surfer’s beach. Enligt Lonely Planet är den en av de bästa surfstränderna i hela Kina och kommer att vara exploaterad till tusen såfort tjingarna upptäcker surfbrädan. När vi anländer står iallafall solen på topp, stranden är tom på folk och serveringen en bit bort serverar nymalet kaffe och 10-kronorsöl. Jag börjar lära mig det här strandlivet nu.

Söndag kväll och utmattad efter en fantastisk helg, samt det faktum att det nu stundar fyra dagars intensivt och fattigt slit innan jag åker till Hainan. Gårdagen bjöd på ytterligare en stökig afton på Volar med omnejd, och avslutades förvisso inte med någon pool men dock med en prima kebab! Jag mådde i sedvanlig ordning nästan oförskämt gott.

Dystert nog var idag sista dagen med vännerna från Singapore och Taiwan. Vi strosade runt i ett soligt Causeway Bay och trots rådande finanskris kunde jag ägna mig åt lite shopping — för 20 dollars investerades det i den fräckaste nyckelring jag någonsin skådat:

Jag har tentamen i Strategic Brand Management (ja, det är ungefär så diffust som det låter) imorgon med allt var det innebär — bland annat hur motiverat och roligt det känns att skriva sporadiska och osammanhängande blogginlägg istället för att studera. Till exempel om den situation som gjorde mig mest orolig i Manila:

Det hela utspelade sig efter vår episka afton, när vi på tre-fyra stärkande timmar sömn skulle ta oss till bussterminalen efter att ha checkat ut från det fantastiska och copyrightvägrande hotell Stargate. Taxichaffisen stannar mitt i gatan och ropar in oss. Vakten med M16-maskingeväret som vaktar det finare hotellet på andra sidan gatan vandrar över, dock utan nämnvärd effekt på chaffisen som struntar i bössan och börjar deala priset med oss istället.

Väl i taxin trissar han upp priset till det dubbla och börjar fiffla i största allmänhet. Inget oväntat med detta, vi bestämmer ett pris och sedan muttrar han något och fortsätter färden under tystnad. När vi kör längs en gata (som sig bär till breden fylld till bredden av bilar, jeepneys, avgaser och människor) tar han plötsligt snabbt till vänster och rullar in i en gränd. Jävlar. Det är förmiddag, men sedan gårdagens uppvisning av stadens fruktansvärda sociala förhållanden tvivlar jag inte en sekund på att det kan bjudas på både det ena och det andra även klockan elva på förmiddagen.

Under tiden har jag och Jesús (en resekamrat, ingen hallucination) pratat om zigenarkulturen som han av någon anledning är expert på. Jag lyssnar på hans utläggning om den romska bröllopsnatten, medan jag med ena ögat och ett allt hastigare dunkande hjärta tittar runt på den avsmalnande gränden. När det nygifta paret ska fira giftermålet tillsammans medverkar nämligen morföräldrarna! Några skumma lirare stryker förbi taxin och synar oss, medan jag inte längre ser gatan vi kom från. Tydligen kontrollerar Mormor att penis är erigerad, annars kastas mannen ut och giftermålet upplöses. Vafan! Och varför skrapar bilens undersida i vägguppen längst gränden – och varför åker vi i typ åtta kilometer i timmen?

Jag skrattar nervöst åt den vansinniga kuriosan. Bilen skrapar i ytterligare ett väggupp. Jag tittar med hög puls på backspegeln och möter taxichaufförens trötta blick, och jag letar efter onda avsikter. De andra verkar ha somnat och Jesús märker inget av vad som håller på att hända. Ska jag säga något? Ytterligare ett väggupp, den här gången låter det ordentligt och bilen måste ta rejält med stryk av detta. Kanske är reparationskostnaden lägre än intäkterna från att sälja fem njurar och europeiska pass? Jag har handsvett och andan i halsen. Samtidigt får jag höra att föräldrarna dessutom har med sig papper för att kontrollera dotterns mödom, när väl sexakten inletts. Vad fan är detta, har jag månne dött och hamnat i helvetet?

Så ser jag plötsligt hur en större gata uppenbarar sig längre upp för denna prövande gränd, och chauffören säger “Shortcut to bus terminal!”. Historien om bröllopsnatten är över. Jag skäms över mina smutsiga fördomar mot philippinska taxichaffisar, men är så lättad, så lättad.